Väldigt många mil blir det!

För att vara en person som anser sig hysa mindre varma känslor emot bilar, kan det nog tyckas som att jag gett mig in på helt fel jobb linje. Inte nog med att jag har nio mil enkel resa hit till mellerud. Jag åker runt i stora delar av sverige på tävlingar samt alla träningar som man dessutom flaxar omkring till. Det skulle inte skada med ett flyg certifikat känns det som. Nu kommer det emellertid ett direkt problem i anslutning till denna kan tyckas geniala ide. Ett, det är inte billigt att skaffa certifikat. Två, det är väldigt dyrt att införskaffa ett för ändamålet lämpligt fordon (eller farkost). Tre det skulle antagligen krävas en ledig dag (eller fler) för att lära sig flyga. Och slutligen fyra, det är dåligt med landningsbanor i anslutning till tävlings och tränings arenorna. Med andra ord, jag måste nog fortsätta åka bil överallt.
Varför denna väldigt negativa inställning till körandet idag? Ja, om man nu bortser från att bilen ska tillbaka till verkstaden på torsdag för att förhoppningsvis bli fri från tvåor (detta är inte kul alls!). Så har jag sedan förra tisdagen avverkat 130 mil i bilen inräknat dagens resa. Jag åkte direkt från nuntorp i torsdags ner till Ljungby. Resan ner gick mot all förmodan bra, lite slitigt efter Jönköping men då var det iallafall bara motorväg raka vägen ner. Väl framme hade jag tänkt att slänga mig i sängen, So Far So Good. Nu började det dessvärre balla ur något (är någon förvånad). Klockan var 03:20 när jag anlände till ridklubben. Istället för att mötas utav glada funktionärer (de hade med all rätt lagt sig i sina sängar för länge sedan). Möttes jag utav ett gäng, väldigt glada, väldigt lösa, hästar. De var oxå väldigt mycket utan grimmor. Jag insåg snabbt att jag nog inte skulle få tag på någon som skulle kunna hjälpa mig. Om man bortser från dilemmat att jag inte hade en aning om något telefon nummer till någon som jobbade på klubben (det var inte tävlingshästarna som var lösa) så var som sagt klockan vid det här laget halv fyra fredag morgon. Efter en liten runda på anläggningen hittade jag iallafall en stor hage som för mitt ändamål av allt att döma såg fullt funktionsduglig ut. Sedan efter lite lock och pock fick jag tag på en av de fyrfota vännernas pannlugg och hade antagligen lite tur för de resterande hästarna följde snällt efter ut i hagen där jag sedan stängde in dem. Nu var klockan kvart i fyra och efter en snabb genomgång i hjärnkontoret insåg jag att jag inte hade en aning om vart lastbilen som jag skulle sova i stod parkerad. För dem som varit i ljungby så vet ni att det är en jätte anläggning med flera olika parkeringar. Jag var vid det här laget så trött att jag kunnat lagt mig i gräset och sovit. Himmelen såg dock ut som att den snart skulle öppna sig vilket ledde till att jag snabbt beslutade mig för att knöla ner mig själv i bilen. På med en sovsäck, jackan under huvudet och tack och godnatt. Tre timmar senare vakande jag av underliga vibrationer. Jag hade i förvirringen lagt mig på telefonen vars väckarklocka satte igång på morgonen. Vaknade gjorde jag hur som helst och gick banan till dagens första klass.
Helgen flöt sedan på i full fart och när klockan blev halv sju söndag kväll var det dags att styra kosan hemåt. Lagom trött och som vanligt med mobilen i örat körde jag ner på fel avfart och hann åka en bra bit mot helsingborg innan jag insåg mitt misstag och vände. Kanske ingen lång sträcka men det tog iallfall minst 45 minuter extra vilket kan kännas väldigt onödigt när man redan har en resa på fem timmar framför sig. Halv ett la jag ner huvudet på min kudde hemma. Oj vad det var skönt.
Som en krydda på tillvaron meddelade min föredetta man att jag är tvungen att köra upp mina barn till östersund nästa tisdag för de ska med och plöja runt i skogen med honom i boden vilket de iochförsig tycker är löjligt roligt. Men, det innebär att jag måste köra tur och retur. Vet ni hur långt det är? Jo 60 JÄVLA mil (ursäkta språket). Som att det inte räckte med att jag ska till helsingborg på SM hela helgen den veckan. Vet ni när jag blir stor ska jag jobba hemifrån. Leva som en hippie utan bil på sin höjd en cykel (men då får jag säkert kedjehäng på den)

Igår blev det mest inget vettigt gjort alls. Städade förvisso lite, ska ha barnkalas på lördag så jag är så illa tvungen. Jag har övertalat Nina p att vara med så att jag inte blir ensam med alla barn, huga, jag som inte är något bra på detta med barn kalas alls! Jag skulle gladeligen betala en slant om någon som är bra på det kom hem och tog hand om alltihop (någon som känner sig manad?). Jag kan inte ens baka tårtor. Jag är en hejjare på matlagning men det här med tårtor brukar föranleda en del skratt från mina vänner när jag gjort mina tappra försök.
Nej, det får allt bli ett bageri som får stå för de konsterna.

Nix pix nu ska jag jobba vidare och fundera ut om det inte skulle vara läge för det där flygplanet ändå. Vem vet en helikopter vore nog på sin plats det är lätt att landa överallt!
ha det gott... kram Nina K

Sabla bil elände!

Nu ska jag göra det officiellt. Jag hatar bilar! Rent generellt och min egen bil i synnerhet. Inte nog med att den kostar en halv förmögenhet i skatt varje år. Diesel bil är ju dyrt som bekant och bara för att krydda till det hela väger den en väldig massa kilo vilket gör att den hamnar på den nätta summan av 7000 per år. Det finns en del som sagt till mig att jag borde lastbils registrera den så sjunker skatten avsevärt. Detta innebär ju dock att jag inte får använda baksätet och med två barn vållar detta bekymmer. De som då gett mig förslaget har sagt att det är ingen fara det är ju inte så ofta man blir stoppad av polisen. Haha, tillåt mig småle! När jag berättar för de intet ont anande människorna om min statestik på polis besök tröstar de mig med att det är ju bara en ombesiktning man åker på. Vilket osökt leder mig in på dagens tema.
I torsdags tog jag och packade bilen full av barn, cyklar mig själv och annat smått och gott och åkte in till min mamma i Karlstad. Mamma bor med en gubbe som har verkstad där de lagar allt som består av motorer och hjul. Mammas gubbe (Erik) var förvisso inte hemma men en av hans anställda skulle fixa med mercan. Efter ett par timmar kommer han in och ser lagom bekymrad ut. Han frågar försiktigt hur mycket jag är beredd att lägga ut på bilen. Här anar jag oråd och ber snabbt att få dödsdomen. Låt oss säga att det matchar ganska bra med skatte kostanden. Jag suckar, tar ett djupt andetag och säger till honom att fixa det som måste fixas till besiktningen (närmare bestämt åtta tvåor). Han nickar ger mig ett medlidsamt leende och försvinner åter ut till verkstaden. På fredag eftermiddag säger han att det mesta är åtgärdat men min bagage lucka går fortfarande inte att få upp. Han har då även bytt hjullager fram på ena sidan så att jag ska kunna köra under helgen. Jag hade som tur var inte så långt till helgens jobb det var nationell storhäst i Karlstad. På söndag eftermiddag ska jag så åka från tävlingarna (där madde vunnit 1.30 och var 7:a i 1.40) till mamma och sedan till mellerud för att ha träning (trodde jag) När jag så svänger ut på motorvägen så ger höger hjullager helt enkelt upp. Inte mycket att göra. Måndag morgon blir så även detta bytt.
- Nu borde de flesta tvåorna vara borta säger Micke mekaniker (meckar micke kanske).
jag kör så mina barn till dagis i morse och beger mig till drive in i Åmål. Ingen kö! Jag kom in på fem minuter. I mitt stilla (och tämligen naiva) sinne tycker jag att detta bådar gott det är nog lite tur i dagens schema. Besiktningsmannen (som bor i nysäter) känner vid det här laget igen både mig och bilen och hälsar glatt godmorgon. Jag säger glad i hågen att nu ska det mesta iallafall vara åtgärdat. Han börjar med att kolla om helljus indikatorn funkar i panelen. Det visste jag att den inte gjorde det hann vi inte åtgärda och jag hade inte smällt till den tillräckligt hårt vilket annars gör att instrumenten brukar funka. Den tvåan kvarstod med andra ord. Sen kommer vi till bälteslås vänster sida. Japp den funkade. Vidare till bromsljus. Eftersom bagage luckan inte går att få upp har inte det varit möjligt att åtgärda. Tvåan kvar. Vidare bakåt i bilen. Det avtagbara draget var nu borta (här känner jag mig säker micke har tagit av och på det ett antal gånger). När så Patrik ska få på det hänger sig hela lås mekaniken och det går inte alls att få på (tvåan kvarstår). Vill bara ifrågasätta vad det var för ljushuvud som kom på ideen med avtagbart drag, så jäkla dumt! Positionsljusen båda fram. Jo Micke hade bytt lampor sa han. Tror ni de fungerade. NEJ! Dvs tvåan kvarstod. Parkeringsbroms trots nya bromsskivor och annat dravel, inte tillräckligt och som grädde på moset läckte det i skarven från det ena nya bromsröret, behöver jag säga det? Tvåan kvarstod! Men visst, viss förbättring bara sju tvåor denna gång. Jag var små irriterad när jag ringde till min mor och sa att jag skulle sparka micke i röven. Det kan du göra på en gång sa mamma han sitter brevid mig. Nåja, en del visste jag att han inte hunnit med och det andra behöver nog bara lite små justeringar. Med andra ord. Tillbaka på måndag till karlstad igen och laga bilen igen! Suck, dubbel suck och stön!
Men först ska jag och gamla bettan ta oss ner till ljungby i helgen på globen kval för ponny. Det blir till att sätta sig direkt efter träningen på nuntorp och köra ner för jag måste vara på plats fredag morgon klockan sju.

Åter till helgen. Det var roligt att träffa lite nuntorpare i Karlstad. Familjen Andreasson, Borsén och Anna W var på plats. Alla hade ett par bra rundor med fina resultat som följd. Jag blir lite splittrad när jag är i värmland på tävling och står och hejjar på ekipage som är utifrån istället för de värmländska. Men, så är det när man är exil värmlänning under veckorna.
Tills nästa gång. Ha det gott.
Mvh Nina K

Grattis på mig!

Om någon nu på grund av överskriften tror att jag har fått hybris här på kontoret så kan jag lugna er med att så är inte fallet (enligt mig själv). Utan jag har bara lagt ett år till på nacken och kommit upp i den aktningsvärda åldern av 28. Det vore väl synd att påstå att elfte september är den roligaste datumet att fylla år på. Jag menar, hur många skulle vilja dela dag och fira med Bin Laden? Nu är det ju emellertid inte så mycket att göra något åt, det finns ju ingen ångervecka på det här med barn och deras födelsedagar. Nu firar jag inte denna dag något speciellt får jag nog tillstå utan tänker snarare tillbaka på en del födelsedagar som har passerat en del tämligen obemärkta och andra, ja, mer eller mindre pinsamt.
De första nitton åren av mitt liv spenderas många födelsedagar på tävlingsplatser. Först när jag följde med min syster eller pappa eller för all del min mamma och när jag fyllt sex så satte jag igång själv. Distriktsmästerskapen går ju som bekant av stapeln runt detta datum så ett par mästerskap har man hunnit med att fira dagen med. Jag har nog för övrigt sveriges sämsta statestik just vad det gäller ditriksmästerskap. Jag har två guld, varav ett är i terräng hoppning (nu blev ni allt lite imponerade familjen Lind :-) ) sedan har jag ca nio stycken silver och lika många brons. Låt mig säga att DM aldrig riktigt varit min grej!
Udda presenter har man ju också lyckats få. Den mest udda var nog på 17 års dagen (herregud så längesedan). Det hela började faktiskt i helsingborg där inomhus SM gick av stapeln för storhäst året som jag fyllde 16. Jag var med och tävlade på den då nya anläggningen där de hade en liten söt get som gick omkring. Låt mig säga att förälskelsen blev total. Hela vägen hem tjatade jag på mina föräldrar att jag minsann behövde ha en liten get! Efter idogt tjat glömdes dock denna begäran bort och föll i glömska. Så kom då födelsedagen året efter och min mamma och syster tog med mig till karlskoga på ett hemligt uppdrag. Där fick jag sedan välja ut en get som vi sedan tog med i bilen hem. Det var världens sötaste varelse som jag snabbt döpte till Greta. Greta kom precis från bocken och luktade milt sagt riktigt illa! Syrran och mamma som inte hade berättat för min pappa vad vi skulle göra hade inte tordas tagit vår volvo kombi utan vi åkte omkring i min systers bajs bruna renault årsmodell 76 om jag inte minns helt fel. Denna bil som hade en del att önska inhade ingen bra bagagelucka att stänga in Greta i, utan hon fick åka med mig i baksätet. De som åkt igenom karlskoga någon gång vet att hela stan består av väldigt många rödljus innan man tar sig ut. Vid ett av dessa glider det upp en sprillans ny volvo (jag tror det var 850 som var på modet) i filen brevid oss. I den satt det ett mycket prydligt klätt par i medelåldern som tittade in i vår mycket ståtliga plåthög. Först trodde nog damen i familjen att det var en udda hundras som satt bevid mig och hon knackade gubben på axeln så att han oxå skulle titta. Sedan gick det nog upp ett ljus att så var inte fallet. Hakorna åkte ner till sätet på dem båda och de hade klara probelm att ta sig iväg. Vid nästa rödljus skedde så en liten incident till. Rätt som det var satte sig Greta i mitt knä.
- Titta, ropade jag till mina medbrottslingar, är hon inte bara för gullig!
Detta var innan jag kände att det blev mycket varm på mina byxor. Greta var inte rumsren, utan satte sig helt ogenerat och kissade på mig. Geten blev sedan en populär familjemedlem (när mina hästar väl vant sig vid henne). Hon var lydig och lärde sig en massa konster och hon tuggade inte sönder saker utan skötte sig utmärkt.
Jag tänkte återknyta lite till min systers gamla bil. Jag hade en hel del hästar på tillridning under den här perioden. Bland annat en halvblodhingst som var fem år och hette Alex runt 1,72 i mankhöjd och en ganska bastant sak. En dag fick Anna för sig att hon ville rida ut med en kompis och eftersom Alex skulle ut i skogen den dagen och jag hade fem andra att rida tog hon honom (Anna var en duktig ryttare men hade lagt ner ridandet just då).
Efter en kvart ringer min mobil med en snörvlande syster i.
- Du måste komma, vi hoppade över ett dike och Alex slog upp huvudet i landningen och träffade min näsa jag tror den är av.
Nu återstod ett problem. ´Vad skulle jag frakta hem henne i. Jag hoppade av ponnyhingsten jag satt på och började fundera på olika alternativ. Mopeden hade min bror och att hon ville cyckla hem uteslöt jag snabbt. Då fanns det bara en utväg. Jag fick helt enkelt ta hennes renault (vi bodde på landet och hon var inom grusvägs terretoriet). Vid den här tiden hade jag inte kört mycket men tänkte att detta löser jag. Vi hade en stor hönsgård hemma och Anna hade ställt bilen vid ett av hörnen. Efter tio minuters krånglande hade jag ännu inte fått i backen (hönsgårds staketet var ca en meter framför bilen) och insåg att den inte var på samma plats som i någon av våra andra bilar. Sagt och gjort jag fick i ettans växel, styrde runt ratten så mycket det gick, blundade och gasade. Man kan säga som följer. Hönsgården var sig inte riktigt lik. Men jag mördade som tur var inte någon höna i farten. Och syrran var glad när jag kom och tog hästen i stället.
En annan dag att minnas var 20 års dagen som firades på Kos med kompisarna som styrde ut mig i lackbyxor och sveriges landslagströja i hockey. Här återkommer naken temat. I dessa kläder firades jag ordentligt och lyckades ta mig tillbaka oskadd till hotell rummet där jag sedan sov gott rätt över sängen. När jag sedan kommer hem till sverige så var det under hösten en landskamp i hockey som skulle visas på puben där jag arbetade. Jag klädde på mig för jobbet och tänkte att det kunde ju vara käckt att klä på sig landslagströjan från Kos! Som tur var tittade jag mig i spegeln innan jag gick. När jag passerade spegeln konstaterade jag att den röda Bh;n satt himla bra. Jag hann inte mer än tänka tanken innan jag backade tillbaka och stirrade på min spegelbild. Den satans tröjan var ju genomskinlig! Och så hade jag sprungit omkring inte bara en hel natt utan en hel dag i dagsljus bland en massa folk! Tröjan hänger kvar i min garderob än. Men skulle jag få för mig att ha den så är det med en annan tröja under.
Men den bästa presenten var den som jag fick tre dagar i efterskott för fem år sedan. För på fredag fyller Elvira fem och något bättre att fira än mina barn kan jag inte tänka mig.

I helgen var jag i kungsbacka. Tävlandet gick över förväntan, alla hade ett himla flyt så det var roligt. Nästa helg drar hela cirkusen vidare till Ljungby, där brukar det alltid vara trevligt så jag återkommer väl med det. Nu ska jag stöka vidare med min dag.
Tills nästa gång, ha det gott
NinaK

En förvirrad förkyld ridskolechef

Snörvel, host och prosit. Dagens blogg handlar till stor del om hur synd det är om mig. Eller, snarare att omgivningen inte riktigt förstår mig alla gånger samt att jag är oändligt förvirrad (hm, eller senil). Då ska vi se vart vi ska börja den senaste tidens förvirrade tillstånd. Jo, jag tror vi tar det från förra helgen då jag i Torsdags tog mitt pick och pack i gamla Bettan och drog till skåneland. Svenskt ponny derby gick av stapeln och ni ska inte tro att de hade tänkt på oss långväga gäster (48 mil) utan de började glatt på fredag morgon klockan åtta.
det är nu jag ska börja beklaga mig. Vaknar lite frusen (inte vanligt jag är som en omkring vandrande braskamin normal sätt) känner dessutom att det på ett misstänkt sätt sticker i min hals. Tänker inte så mycket på det utan jobbar med eleverna under dagen som vanligt och de presterar både bra och mindre bra. under kvällen tilltar halsvärken men jag "nochar" det i bästa "jag har inte tid med detta anda". Lördag morgon går det emellertid inte att glömma det hela då jag vaknar och det känns som att någon satt en morakniv i mina halsmandlar samt att jag har en begynnande frossa. Tar mig upp ur mitt tält som jag helgen till ära tagit med mig då jag normalt sett tycker att det blir olidligt varmt i lastbilarna under sommaren. Kryper iväg till serveringstältet och får lite varm choklad samt en burk ipren. Ligger under dagen i familjen gillerstedts husbil och vilar emellan klasserna och tycker nog att jag är lite bättre mot dagens slut (inte en tanke på att det kan bero på alla värktabletter).
Så kommer söndag morgon. För det första vaknar jag av att det känns fuktigt i tältet. Fuktigt är i det här fallet en underdrift. Det har tydligen regnat hela natten och det gamla tältet som sett sina bättre dagar har gett upp. Jag vaknar i en vattenpöl som får Värnern att verka liten. Allt är precis genombött utom den fläck där jag har haft mitt huvud på kudden. som omdettta inte kan fälla den mest positiva människa, mår jag nu obeskrivligt dåligt. Jag får inte ordentligt med luft och kan inte längre svälja. Åter bort till tältet och får nu fler värktabletter samt ett par varma filtar (vilken tur att det finns så snälla människor). Staplar iväg och lägger mig i husbilen och somnar om en stund. Jobbar under dagen och tar sedan och börjar den mycket långa resan hem.
Stannar ett par gånger efter vägen och sover korta stunder. När jag närmar mig mellerud vi niotiden på kvällen så ger jag upp och ringer sjukrådgivningen för att få en akut tid för halsprov.
Jag är inte den som brukar få utbrott på personer som sitter i växlar eller liknande utan brukar duktigt vara artig och snäll hur korkade frågor jag än tycker att de ställer.
Till en början fungerar detta även denna gång. Men snart står det klart att det har råkat sätta in (ursäkta uttrycket) ett riktigt "paddelpucko" för kvällen. Efter att jag beskrivit mina symptom med feber och svullna halsmandlar kommer följande fråga.
- Har du beläggningar på halsmandlarna?
- Eh, hur menar du då? På utsidan heller hur tänker du nu, svarar jag (okej kanske korkat)
- Nej jag menar givetvis på insidan det var det jag förutsatte att du kollat när du säger att mandlarna är svullna!
- Nu får du ursäkta, men hur skulle det gått till? hur bra syn tror du jag har? Skulle jag gapat stort, sagt ahhh, lyst med en ficklampa och gjort en egen bedömning?
- Nej, men hur kan du då veta att halsmandlarna är svullna? (här börjar jag tappa konceptet något)
- Det räcker väl med att min hals ser ut som den är full i pingisbollar på utsidan? (nu börjar jag oxå misstänka kvarka på mig själv)
- Jaha, har du några andra symptom?
- Som vadå, säger jag som anser att jag beskrivit allt utom mitt nageltrång som nog inte hör hit.
- Ja, säger hon fundersamt, Har du ont? (okej nu brast det känsliga personer varnas härmed för följande ordväxling)
- OM JAG HAR ONT? Jag ringer väl för FAN inte och ber om en akut tid i säffle, söndag kväll, om jag inte har ONT? Vad är det för fel på dig?
Efter mycket om och men fick jag iallfall en tid sen kväll och blev sedan kvar där med en massa olika provtagningar och hemskickad på morgonen med diverse antibiotika som jag sedan mumsat hela vecka lång. Jag tog mig inte upp ur sängen utan var utslagen tills i torsdags.

I fredags är det så dags för en riktig blunder. Ni vet att jag skrivit att jag emellanåt är i min egna lilla värld och tänker på saker som ligger längre fram i tiden så att jag inte alltid är med i nuet.
Skulle bara köra mina små juveler till dagis. Packar in Elvira bak efter en lång diskution om vem som satt fram senast (känns detta fenomen igen av er föräldrar). Ska hjälpa in Carl fram och lägger ifrån mig plånboken som jag har i händerna på biltaket. jag tänker i samma stund som jag gör det att jag måste komma ihåg att ta in den i bilen.
När jag väl lämnat barnen hoppar jag in på ICA för att köpa med lite bullar hem till Nina P för att bli uppdaterad om jobb läget. När jag ska betala kommer jag på att plånboken ligger i bilen och springer ut. TJI, fick jag! Ingen plånbok där inte. Jag river upp och ner på allt men är lika plånboks lös ändå. Nu slår mig tanken att jag har glömt något. och jo, visst är det så. Jag har kört iväg med den på taket. SUCK!!! Jag blir så väldigt trött på mig själv. Nu var det bara att köra hem och börja leta. Får med mig min hyresvärd Lollo på spaningsuppdrag och som tur är hittar vi den 500 meter hemifrån. Vi skrattar lite och konstaterar att nu är det nog klart med kanterier för idag. Skulle inte tro det. Ett par timmar senare ska jag ringa ett samtal hemifrån och börjar leta efter min jobb mobil (den privata andvänds inte så mycket nu). Tror ni jag hittar den? Nej, naturligtvis inte. Tar min andra mobil och slår på den, den saknar ett antal knappar till siffrorna så den är lite krånglig att ringa ifrån. Men vad gör det när sist slagna nummer är mitt egna (tror ni jag gjort detta förr). Döm om min förvåning när jag hör att det ringer i min kyl! Jodå, bakom mjölk paketet ligger telefonen och fryser.
Resten av helgen far förbi utan fler dråpligheter, kursen på nuntorp med ponny gänget var som vanligt rolig att hålla, träningen i mellerud i söndags gick bra och naturligtvis fick jag min sons förkylning igår kväll att gotta mig med.
Till helgen ska jag till Kungsbacka då börjar globenkval två. Med hopp om att komma dit med huvudet påskruvat och allt annat med så ska jag nu jobba vidare med en rapport till styrelsen om hur det är på ridskolan. Tror ni de vill ha ett litet förvirrat virus med?
Ha det gott på er
Nina K