Man ska inte vara styv i korken!!!

Högmod går före fall är ett känt faktum. Dessutom ett välbekant sådant för underskriven. Man kan med andra ord tycka att jag borde lärt mig detta genom åren men icke. Och precis som vanligt kommer en stor del av dagens blogg åter att handla om bilen och poliskontroller. Förra veckan när jag bloggat klart var det dags för lunch. Ínnan jag drog iväg för att införskaffa mig och Helena denna så bytte jag lamporna som polisen haft åsikter om veckan innan i den flygande besiktningen. MYCKET nöjd med mig själv kruvade jag och fick allt på plats. Men när man nu varit så fantastiskt duktig så vill man ju gärna berätta detta för någon som beundrande kan säga att man varit just det, duktig alltså. Med andra ord, sätter mig i bilen och åker mot mellerud efter att ha klämt iväg ett käckt sms till en vän. I detta beskriver jag naturligtvis hur oslagbar jag är på att fixa med bilen. Vad tog det sen, kanske fem minuter, knappt. Så flyger huven på bilen upp och lägger sig på rutan. Om man nu bortser från att jag faktiskt skvatt så av smällen att det höll på att ske en liten olycka så blev jag ganska uppgiven. Ställer mig på bromsen med en panters snabbhet (hahaha.... nästan) och kör till sidan av vägen. Där får jag sedan försöka få ner huven i nivå så att jag kan se ut genom fönstret och återvända utan lunch till klubben. Lånar Helenas bil och åker åter in till Mellerud. Efter ett otal svordomar så ringer jag min räddare i nöden, Kent, som knackar till huven såpass att det går att spänna ett blått spännband runt den så jag ska kunna ta mig hem.
Sen var det då det där med att ta sig hem. Min vecka som jag hade på mig att fixa de små sakerna som polisen ansåg felade bilen hade då passerat med en dag. Och nu hade jag ju en ny utsmyckning på den. Pratar med en kompis i telefon på vägen hem och säger lite uppgivet att det fattas nu bara att jag blir stannad i en ny kontroll. Vad tror ni händer? Jo, jag kom till Åmål där ställer sig en reslig man iförd en mycket välkänd uniform och vinkar in mig. Jag får åter blåsa och visa legetimation. Jag måste åter förklara att jag vet att ljuddämparen läcker att bilen ska in på verkstad. Lite fundersamt tittar polisen på mig och på bilen varpå han frågar varför i all världen jag har ett blått spännband runt huven. Ja vad ska man säga? Mitt enda uppgivna svar blev,
- Jag tycker den blev piffigare så!
Sedan får jag ägna några minuter åt att förklara vad som hänt innan jag återigen blir släppt med hot om böter om jag inte åtgärdar bilen å det snaraste. Sedan har mina kära vänner glatt utropat att det minsann var väldigt många rallybilar på 80 - talet som körde omkring med spännband runt huven. Jag är nog född i fel årtionde.
Idag lånar jag så min kära kollegas Nina P,s bil. Även denna har sina egenheter. Om man bortser från att människan fortfarande kör omkring med en fluffig rattmuff i bilen (överflödigt att skriva att den sitter på ratten va?). Så får man passa sig för att släppa på gasen när den är kall, då juckar man sig nämligen fram i tillvaron med den. Den hoppar fram i bästa fall. I sämsta fall dör den!
Så nu kära vänner behöver jag nog snart en ny bil, igen. Behöver jag säga detta? Jag HATAR bilar!!!
Kram på er alla Nina K

Sanningar!!!

Av barn och dårar får man höra sanningen sägs det. Kan nog vara väl så sant. Sannningen är inte alltid behaglig är nog också tämligen sant. Emellanåt drabbas man av just dessa sanningar från olika håll. Eftersom mina vänner kan vara obehagliga nog att emellanåt säga dessa så kan jag nog påstå att det är de som är dårarna i detta fallet.
Att barn är kloka små varelser vet vi alla. Inte mycket går dem förbi. Sonen som hör till denna kategori är än så länge härligt "ofiltrerad" vad det gäller att uttala sig. Det bara rinner ur sanningar hela tiden. För inte så längesedan när jag i vanlig ordning letade efter något som jag inte mindes vart jag lagt så frågade jag lilleman om han visste var jag lagt det.
- Jag har ingen aning mamma, det är inga ordning på dig.
Vad ska man säga, det är ju sant.
I helgen emellan en massa jobb så skulle goda vännen Sandra massera igenom ryggen på mig så att den inte brakar. Jag brukar ju hävda att jag är synnerligen smärttålig och inte speciellt "jålig" alls. Är inte helt hundra på att Sandra håller med om det alls. Visst gör det ont när knutorna ska "tryckas igenom" men kanske inte så till den milda grad att man försöker krypa av bänken. De som var i huset samtidigt kunde antagligen inte undgå hur väldigt SYND det var om mig just då. Under tiden som jag låg där och ynkade mig så diskuterades det naturligtvis träning. Jag anser mig ju träna ganska frekvent, vilket ju är sant. Och överkroppen tränas ju även den med mockande och lyftande av höbalar och annat krafs. Sandra som måste fått en knäpp, häver helt brutalt ur sig att det kanske är dags att börja träna överkroppen ordentligt så att musklerna underhålls och inte är i vila.... Vad menar människan?
En sak till som jag alltid hävdar. Jag är inte morgontrött. Inte ett dugg! Jag brukar studsa ur sängen så fort det ringer i väckarklockan. Och efter nio ligger jag aldrig i sängen. Mina vänner vet ju detta. Därför var det inte utan viss förvåning ett par av dem fått ringa och väcka mig den sista tiden då jag stängt av klockan i sömnen. För att inte tala på att jag lyckats somna om och kräla ur sängen vid tolv. Nu har det sistnämda iochförsig bara inträffat vid ett ynkligt tillfälle men ändå.
En sanning som ingen ändrat på är dock att jag älskar att vara ute med mina elever på tävlingar. Så även i helgen då jag var med till Bollebygd (mitt i ingenstans) tillsammans med division ett laget för nuntorp. Tvåa blev laget och även de som red individuellt gjorde strålande insatser. Samtliga åkte hem med placeringar och stämningen bland barn och föräldrar var på topp hela dagen. Nu har jag gjort tre ganska tuffa veckor på raken med bra några få lediga dagar. Ikväll drar jag hem till värmland och hämtar upp mina barn. Sedan ska jag njuta tillsammans med dem och ha ett par dagar ledigt inte så dumt!
kram på er alla
Nina K

Det är poliser överallt!!!

Nu har det hänt. Igen... Åkte i sakta mak ner till Mellerud idag. Barnen och jag inpacketerade i den nystädade (!) bilen. Strax innan vi kom till snäcke så vilka stod där? Jo, polisen såklart. Och inte vilka poliser som helst utan trafikarna! Och vem vinkade de in? Mig så klart! Att åka in i nykterhetskontroll vilket jag ju gör rätt så ofta det är en sak. Men flygande besiktning det är lite värre. Redan när jag vevade ner rutan hade jag de första ursäkterna klara.
- Din ljuddämpare läcker, började polisen.
- Ja du det är inte det enda som är fel, bilen ska besiktigas i maj och innan dess ska den in på verkstad.
- Jaha det var ju bra, säger den tålmodige polismannen.
Så var det den gamla vanliga visan. Några ljus som inte fungerar, tutan som gett upp. Men som pricken över i;et
Fungerar dina torkarblad?
-Ja det gör de.
- Fint visa det då.
Jaja, tänker jag, de gnisslar så förbannat men fungerar gör de. Sedan åker jag även på att visa att spolarvätskefunktionen fungerar som den ska.
Det kunde den stackars polisen snabbt konstatera att den gjorde. En av strålarna är nämligen lite felriktad, vilket resulterade att den sprutade rakt i polisens ansikte. Lite pinsamt. Barnen satt glatt och pratade och vinkade hejdå till den snälla polisen som trots diverse fel (på bilen alltså) inte gav mig böter.
Efter detta fortsatte vi resan i lugn och ro utan fler stopp.
Annars har helgen förflutit relativt lugnt. jag har inte jobbat (nästan) någonting utan fixat lite med saker som måste göras. Som att städa bilen. Jag tänker inte delge er hur mycket skräp det var i den men det var tursamt nog ingen som såg mig för då hade jag blivit generad. Nu har jag lovat mig själv att INTE skräpa ner fullt så mycket igen. Är det någon som tror att det löftet håller???
Nej skulle inte tro det men jag har iallfall en ambition om att hålla lite ordning på den.
Kort blogg idag ska stöka vidare på kontoret en stund
Kramar Nina K

Pinsam är bara förnamnet!

Mina kära vänner! Jag har gjort bort mig något. Inget ovanligt i sig, men jag undrar om inte detta tar priset en tid framöver. Ni som följer bloggen minns kanske att jag en morgon beställde en kaffe latté på MC Donalds, betalade för den men glömde sedan att ta med den från lucka nummer två. Denna händelse kan man säga är precis tvärtom. Att jag emellanåt (alltsom oftast) har lite för mycket funderingar i huvudet samtidigt är ingen ny företeelse. Att jag glömmer bort att lyssna klart när folk pratar och har tankarna på helt annan ort är inte ovanligt på något sätt. Men att jag faktiskt snattar, det är nytt!
Härom kvällen när jag skulle hem ramlade jag som vanligt in på shell i mellerud för att köpa det obligatoriska kaffet, en ramlösa och ett lipsyl. Traskar in och plockar åt mig det jag ska, tankarna är på helt annat håll. Går ut, vaknar ur transen när det knackar till på fönstret i macken. Tur att de känner mig, jag stegade bara ut utan att betala. Fy farao så pinsamt! Får gå in igen, naturligtvis var det fullt med folk. Ber så mycket om ursäkt och mumlar ur mig något att jag kanske jobbat lite mycket den senaste tiden.
En gps som påminner mig om småsaker såsom att betala kanske vore på sin plats. Åandra sidan har jag lite dålig erfarenhet av just gps efter min och mammas resa ner till malmö för tre veckor sedan.
Modern som då är mycket mer teknik galen än jag har gps på hunden när den jagar, på fyrhjulingen så att inte sambon ska tappa bort sig i skogen när han jagar och i bilen så hon inte ska tappa bort sig själv. Att detta inte skett redan är för mig ett under. Saken är den att det byggs i malmö. Inte bara hus och väldigt långa broar utan i princip hela staden är under ombyggnad och då menar jag främst vägarna. Detta har mammas gps inte registrerat. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra, nästa sväng höger. Vilket sällan gick för där fanns ingen väg. I nästa sekund hör man, gör om rutt. Det var nästan så att jag efter en stund förväntade mig att damen som talade skulle med irriterad röst säga, gör om rutten igen era jäkla idioter, hur svårt ska det vara!
Men, det kunde hon/det ha. Vid ett tillfälle när vi var på hemväg ur staden så fixade gps:en in oss rakt in i ett köpcentra där man inte alls fick köra bil. Det var också pinsamt!
I söndags spenderade jag dagen i Ale Jennylund med division ett laget. På pappret en dag som borde varit klar vid fyra tiden. I verkligheten en tävlingsdag som var klar strax efter sju. Då hade jag gått upp och åkt hemifrån strax före klockan fem. Hemma vid halvtio, ramlade i säng och lyckades inte sova. Då är det tur att dagen varit bra annars hade det varit väldigt ledsamt. Alla ryttare och hästar skötte sig riktigt bra. Och lite tröstade det att åka hem med familjen Nyberg som visade sig ha haft bilar som fungerar ungefär lika bra som mina gör!
Nu ska jag jobba vidare en stund i det härliga REGN vädret :-(
Kram Nina K