Att skotta snö...

Är faktiskt inte någon av mina specialgrenar alls. Eller ska jag säga, det var ingen av mina specialgrenar. Efter att ha flaxat omkring som en blådåre på julafton, som förvisso började behagligt i stallet på rearsbyn tillsammans med familjen Gardtman som kom och hjälpte till, men sedan fortsatte i en hissnande hastighet. Så kom då juldagen och ridlägret i mellerud började kl åtta på morgonen. massor av goa ungar kom, viss frid rådde. Sedan kom så annandagen. Och med den kom ÅTTA meter snö! Nej, nu överdrev jag kanske en liten aning. Dagen började med att snälla sambon väcker mig kvart i sex och meddelar att kaffet är klart bara att masa sig upp. Tittar ut genom köksfönstret och frustar ut kaffet. Det är vitt, och inte bara vitt, det ser ut som den vita massan begravt hela gården. Sambon säger klokt nog att vi nog inte ska ta den sänkta V70 till jobbet utan den normalhöga snälla och välfungerande 940 till jobbet. Hm, tänker jag, undrar hur vi ska ta oss ut ifrån gården.
Janne gör ett tappert försök och tar sig 20 meter. Jag har under denna tidsperiod inte tagit mig ifrån köksfönstret utan tittar på hur han fastnar varpå jag konstaterar att nu har vi bara nio mil, minus 20 meter kvar till jobbet. Efter mycket om och men så skottade vi oss ut med hjälp av traktor. Väl nere vid stallet så fick vi skotta oss in. sedan förflöt det två lugna dagar utan stora diffar i protokollet. sen kom så måndagen.
Då V70,n fortfarande stod tämligen insnöad och jag som sagt inte gillar att skotta snö så beslöt jag mig snabbt på morgonen för att ta andra bilen ner. I flera dagar har Janne sagt att han nog måste spänna fläktremmen. Och tänk vad bra det hade varit. Efter att ha ridit ex antal hästar i kylan körde jag hemåt vid halv sju tiden. Strax utanför mellerud började min instrumentpanel att påminna om en amerikansk julgran. Det vill säga, väldigt mycket kulörer att beskåda, prydda med diverse tecken. Vis av erfarenheten insåg jag att detta var inget bra tecken. ringer Sambon och säger att detta kan inte sluta väl. Mycket riktigt vid snäcke tar det stopp. Får tag på sambon som snällt lovar att hämta mig. Får sedan tag på Robban G som bussig som han är, kommer för att släpa mig och vidhörande bil till melledrud och auto mats. När Robban kommer är det mörkt, kallt och vi ser båda lite halvtaskigt. Öppnar en lucka där det verkligen se ut att sitta en bogserkrok. Sätter fast linan och drar. Efter 20 meter smäller det till ordentligt, ingen av oss tänker så mycket på det, förmodligen bara linan som sträcktes.
Precis när vi svänger av vägen till automats tappar Robban mig. Vi båda kliver ur bilen.
- Vad händer, tur att du tappade mig här, säger jag glatt.
Robban inspekterar "kroken" linan suttit i.
- Du Nina, har du AC i den här bilen?
- Oja, det har jag, svara jag glatt.
- Det har du inte nu längre, säger en något stukad robban.
Där står jag med AC röret i handen. Vad nu det hade en lucka som gick att öppna till.
Så, nu går bilen igen med ny fläkrem. AC får vi väl se om det blir en ny efter min och Robbans insats i bärgningsbraschen.
Men som det gamla ordspråket säger. Av AC anläggningen kan man bli förkyld, blir man förkyld kan man inte jobba, kan man inte jobba får man inga pengar, får man inga pengar kan man inte laga trasiga bilar! Med andra ord, jag ska ingen AC ha.
Gott nytt år på er
kram Nina K