NYÅRS BLOGG

Kära vänner! Det är dags för en sammanfattning av året. Så här på nyårs aftons förmiddag tar jag mig en stund för mig själv och tänker över året som gått. Inbillar jag mig eller gick det väldigt snabbt? Vad har jag gjort under året, lyckats med, misslyckats med? Och vem sätter regeln för vad som är att lyckas eller inte. Svaret är väl att vi alla sätter våra egna "regler" för vad som gäller. " The beauty is in the eye of the beholder" finns det ju ett ordspråk som lyder och likaså tror jag det gäller med lyckan för den är ju som bekant olika för oss alla. Min lycka är främst två härliga ungar som emellanåt kryper upp intill mig i sofffan och säger "jag älskar dig mamma" den största känslan av att ha lyckats infinner sig då.
Att ha behållt mina vänner, fångat ett par nya, det är oxå en form av lycka. Ytterligare en form av lycka/ lyckats är när barnen och de vuxna på ridskolan är nöjda och glada och lyckas uppnå sina mål. Eller när vännerna vänder sig till en för hjälp för att det finns tillit, oxå lycka.

En del av det här har hänt under året. Men för er som följer bloggen så vet ni att det även varit mycket annat. Liten sammanfattning kommer här....
Kattägar eran, som i sig blev en kort tid. Våfflan och Spindelmannen som hann med både ett och annat under sin levnad. De invaderade sängen, kylskåpet och en av dem badade i toaletten ett mindre lyckat trick. Ett ännu mindre lyckat trick var när båda två bestämde sig för att gå i närkamp med en lastbil nere på vägen. Men, det är min fulla övertygelse att de båda ställer till med ett sabla väsen i katthimmelen!
Det går ju inte riktigt att förbise gamla bettan (mercan) när man ska sammanfatta året. Många minnesvärda stunder gav hon onekligen. Ett av de bättre var nog när elfelet inträffade och takluckan fick ett alldeles eget liv och jag åkte ner till mellerud från nysäter (bara nio mil) i snöoväder med en tacklucka som inte gick att stänga. Eller snarare den öppnade och stängde sig lite som den ville under en veckas tid, tills elen helt dog och som tur var gjorde det med luckan stängd. Alla otaliga stopp hos farbror polisen, där jag ca tio gånger i år (med mercan) lyckades prata mig ur den ena situationen efter den andra. Med volvon har jag bara varit i tre kontroller än. Ytterligare lite pinsamt var det när jag höll på att ta livet av farbor veterinären ( Tohrleifur) med hjälp av bilen. Hade hämtat hö hos johanna då jag hörde ett välbekant skrapljud under bilen. Jodå, en del av ljuddämparen hade nästan lossat. Veterinären som var med studsade ut och skulle hjälpsamt lossa resterande del. Jag hade på parkeringsbromsen och när han kravlar under tänkte jag hjälpa till hoppar ur bilen. Tänkte inte på att jag haft foten på vanliga bromsen med. Detta resulterar i att bilen helt sonika rullar framåt. Över halva veterinärens arm. Jag tänker inte upprepa ordsvadan som kom ur munnen på honom då, men, tur att en del var på isländska!
Mer då!?! Jo, jag har väl som vanligt råkat hamna i pinsamma situationer då jag inte tänkt på att jag bor på landet där man kan vandra näck ur sängen utan insyn. Fungerar inte lika bra hos vänner som bor centralt i större ort på nedre botten. Vi behöver inte gå in närmre på ämnet.
Jag har fått ledbandet avhugget i tummen av en hungrig ponny, handleden lätt massakerad av tjurig ponny! Jag har blivit kallad en mental snuttefilt. Vackert uttryckt av kära vännen gurkan.
Ja jag kan nog fortsätta i oändlighet om dråpligheter, tråkigheter men, det tänker jag inte göra.
Jag nöjer mig med att konstatera att året som gått ändå varit helt okej. Kanske något visare skulle jag vilja tro. Lyckligare? Ja det tror jag nog, för varför klaga egentligen. Jag har ju massor av underbara vänner som står mig nära, tänker inte nämna några namn jag hoppas att ni alla vet vilka ni är och att mitt liv vore oändligt mycket tråkigare utan er! Jag har mina barn och snart har jag ett helt nytt år att utnyttja på bästa sätt!
Så, till er alla... GOTT NYTT ÅR!!!!!!!!!!!!!!!
Kramar Nina K

Pepparkakor och skolavslutning

Man skulle kunna föranledas att tro att mitt normal förvirrade tillstånd på intet sett kan förvärras av en sådan liten småsak som jul. Så är det inte. Nu är det rörigare än vanligt i hjärnkontoret. Ex mannen ringer och påminner om diverse tillställningar som jag MÅSTE gå på. Inte glömma tomtemössan till Elvira på skolavslutningen osv. Med all information som ska bearbetas så blev det lite kortslutning i onsdags. En timma innan lektionerna ska börja så inser jag att det är slut på pepparkakor. Måste handla så jag kan fika med barnen efter lektionerna. Nåväl det ta ju inte långa stunden in till mellerud så jag slänger mig in i vita faran och drar iväg. Jag tar bakvägen in till stan istället för 45:an, hamrane rakan tror jag den kallas. Allt för att undvika att fastna i en tidsödande poliskontroll om en sådan skulle uppenbara sig på vägen. In på hemköp, köper tre brukar med pepparkakor (en för eget bruk, pepparkakor är en av alla oräkneliga laster). Sätter mig i bilen igen och tar samma väg tillbaka. Öppnar en burk och mumsar lite medan jag försjönk i helt andra tankar (visserligen rörde de flesta jobbet, men ändå) efter en stund vaknar jag upp ur tanke dvalan. Ser mig omkring och tänker i mitt stilla sinne; vart fan är jag! Börjar läsa på skyltarna jag passerar och kan bara konstatera att dessa ser obekanta ut. Någonstans har det gått fel. Och jag har inte tid att vara vilse i pannkakan (förfärligt program föresten). Vart var jag då, jo jag lyckades vända vid kaffe stugan! För er som nu är bekanta med geografin så vet ni att jag missat infarten till rearsbyn med ett par kilometer. Väl tillbaka har jag lyckats äta väldigt många pepparkakor ur min egen burk. Och vad händer när man äter för många sådana. Vad säger man till sina barn.
- Ät inte för mycket pepparkakor för då blir ni dåliga i magen. Hm, jag ska inte ta upp hur min mage mådde i torsdags men jag vet iallfall vad jag pratar om när jag varnar barnen nästa gång.
Sen var det ju det där med skolavslutningar. Jag får nog erkänna att jag är nysäters egen grinchen för er som sett de filmerna. Först är det äventyret att ta sig iväg med lätt ångest över att behöva fixa fika. Som skulle inmundigas innan det var gemensam dans runt en satans gran (ursäkta språkbruket). Tomteluva skulle kära dottern ha på sig. Nå, in med barnen i bilen tio i fem. Inser att jag glömt kvar fikat. Springer upp egen hämtar fikat. Sätter mig i bilen, inser att jag glömt nycklarna (skit svårt att köra utan), upp för trapporna igen. Väl uppe kommer jag på att jag glömt stänga av tv,n. Stänger av tv,n rusar ner, minns att det var nycklarna jag skulle ha, springer upp igen får tag på nycklarna, springer ner, startar bilen framme vis skolan i rätt tid. Tomteluvan.... Förbannelse, den ligger naturligtvis kvar hemma på bänken där nycklarna låg för att jag inte skulle glömma den. Till min stora förtröstan var det inte bara jag som glömt denna lilla detalj. Sedan börjar så avslutningen. Denna Inleds i vanlig ordning med att rektorn pratar, sedan är det skolorkesterns tur. Sällan har så många ostämda instrument spelat så många olika stämmor på en jullåt som dock gick att identifiera (nu blir jag säker utskälld av nån för att vara en sådan grinkärring) Okej barnen var SÅ duktiga. Sedan ska de småttigaste barnen upp och tralla igenom en visa om nissar och annat som hör julen till. Sen kom så julpjäsen. En fröken går upp och deklarerar att nu ska det bli julspel med sjätteklassarna.. Vi ska få följa med och se hur det gick till när det firade jul i (ja, jag tog för givet att det var i betlehem) MUMINDALEN!
I mumindalen!!! Okej jag borde jubla att man inte tvingas in i det tradionella julspelet som jag ändå tidigare dissat, men jag gillar inte de finska små trollen (jag är ledsen men jag gör inte det). Allt detta ska ju oxå tittas på under tiden som ca 40 småsyskon uttråkade vrider sig på marken, klättrar (bokstavligen) på gymnastiksalens väggar, gråter skriker.......
Nåja, jag överlevde detta firande dottern sjöng och trallade och jag och min dåliga mage fick åka hem! Och jag vill poängtera att jag slapp att dansa runt granen.
Igår kom nästa prövning. Ut och handlla julklappar. Åkte in till Karlstad för att avklara detta. TRO MIG DET VAR JAG OCH TRE TUSEN PENSIONÄRER!!!!!!! Nu har jag inget emot pensionärer förutom när de tränger sig före i kön, vaktar sin plats, som nummer ett fast deras respektive inte hunnit fram, men sin plats ska de ha. Vad i hela friden har de så bråttom för? Om det är så stressad man blir som pensionär ska jag nog jobba tills det är dags att hädan vandra. För med mitt normalförvirrade tillstånd och den uppenbara stressen de verkar ha i kroppen samt plussa på sämre minne med åldern då kommer jag inte orka med mig själv, det har jag ju redan fullt upp med som det är! Det enda som var dagens ljuspunkt var att jag träffade min älskade moder och fick med henne på shoppingturnen.
Förutom att nu tydligen lyckats att, på ett och samma blogginlägg antagligen retat upp alla de lokala invånarna här samt dissa alla stackras pensionärer, klaga på julen och gnälla i största allmänhet, har jag även syndat. Värre än vanligt. Jag har skaffat den utlovade granen till barnen. En PLASTGRAN! Fy bubblan vad jag skäms! Man kan inte ha plastgran det är fusk så in i norden. Till saken hör att jag blev vansinnig som liten (hm när jag var typ 11 eller 12) när mina stackars kära föräldrar försökte införa plastgran i hemmet för att slippa städa allt barr. Skulle INTE tro det. Mitt temprament var på den tiden (har blivit något bättre på att kontrollera det) inte att leka med. Jag har ett litet minne av att jag ställde till med ett jäkla väsen vilket resulterade i att granen minsann inte kom upp ur sin förpackning....

Nu till något väldigt tråkigt. Jessys provsvar kom från skara, hon hade cancer som spritt sig i hela tarmarna. Valet var återigen på kort tid att avliva en av de kära hästarna. Hon fick avsluta sitt liv hemma på ridskolan i torsdags morgon. Nu är det tomt i stallet, väldigt tomt!
nej, nu ska jag gå ut till mitt eget stall hemma och pussa de älskade djuren på mulen.
Tills nästas gång
ha det Nina K

Det närmar sig avslut

Så var det över. Lucia alltså, väldigt skönt kan jag säga. Även i år gick allt vägen och showen fungerade som den skulle. Alla barn och vuxna som hjälpte till ska ha ett stort tack från alla oss som jobbar på ridklubben, utan er vore det inte möjligt att genomföra.
Nu funderar jag bara på vart snön tog vägen? Så vackert och lagom kallt det var när den kom. Nu börjar allt återigen likna en leråker. Täcken, hästar hovskägg. Allt är smutsigt. Och hur ska nu tomten kunna komma fram till dörren med sin släde. Kanske löser det sig, Rudolf flyger har jag hört. Rudolf ja, det får mig att åter tänka på fredags kvällen och Lucia showen. Jag höll egenhändigt på att bjuda på lite mer show än vad det var tänkt. När vi (jag, tohrleifur och Johanna) kom in på islandshästarna så skulle vi börja att rida rätt upp för att sedan dela på oss och rida sakta tölt ett varv. Dela på oss höll jag och Nôt på att göra redan uppe vid C. Hästarna som inte gått på ett tag var lite uppe i varv. Så när vi kom till C började min lilla pålle att dra gärnet. Jag tappade en stigbygel och höll fast mig för glatta livet då Nôt bara drog. Det syntes kanske inte så väl för er som stod på läktaren men jag hade noll kontroll på både hästen och sitsen. Min enda tanke just då var, inte ramla av, inte ramla av, absolut inte ramla av! Sedan lugnade hon emellertid ner sig och jag satt något stadigare i sadeln.

Nu är det avslutningarna som är kvar den här veckan sedan tar vi alla lite julledigt. Våra hästar ska få en välförtjänt vila och bara motioneras så de inte blir för lyckliga vid terminsstarten igen. Terminsstart var det ja. Det är nu ganska exakt fyra år sedan jag fick ett samtal på min dåvarande mobil telefon (som bekant det har ju gått åt ett par). Samtalet var från Susanne som frågade om jag kunde tänka mig att ta en instruktörstjänst i Mellerud. Jag funderade ett tag och tänkte i mitt stilla sinne, att visst. Det kan jag väl roa mig med ett halvår eller så. Många halvår har passerat. Både jag och Nina får ofta frågan hur det kommer sig att vi arbetar här nere när det är så långt att åka. Det, mina vänner finns det nog bara ett bra svar på. För att vi trivs! Fler anledningar behövs inte. Vi är omgivna av personal, elever, föräldrar och en styrelse vi tycker om att arbeta med.
Idag får det bli en lite kort blogg dags att förbereda resten av det som ska göras under dagen. Återkommer med en sammanfatting av året, jag ska ju i vanlig ordning avnjuta julaftons morgon och förmiddag nere med hästarna på klubben. Det är min stund av julefrid!
Tills nästa gång ha det
Nina K

Lucia tider.... SUCK!!!!

Nu vill jag påpeka att titeln ska utalas på svenska så inga missuppfattningar sker! Lucia som sagt, mycket pyssel blir det.
Precis som alla andra år så sa jag och Nina att; I år då minsann, ska vi planera i tid! Alla ska veta vad de ska göra redan i november, programmet ska vara klart, sångerna övade och julefrid skall råda. Hm, visst, skulle inte tro det. Visserligen har vi planerat en del men inte fått ändan ur vagnen och gjort klart. Det hjälper ju tyvärr inte att vi tänkt ringa de som ska vara med och sedan glömt av det (alternativt trott att den andre gjort det). Men, nu är det ju som väl så att allt brukar orda sig. Jag tror att en del helt enkelt kännt på sig att vi ska ringa och bara väntat på sin chans att få vara med i lucia showen. Så igår blev vi klara med nästan allt och idag finslipade vi på vårt eget spex. Sen kommer det med största sannolikehet vara precis som vanligt. När klockan är fem och de som ska delta börjar samlas, så är paniken nära förestående. Inget känns klart, barnen och ridlärarna samt resten av personalen far omkring som yra höns. Med andra ord ett kontrollerat kaos. Kontrollerat kaos ska på inget sätt blandas ihop med mitt liv som allt som oftast är ett kvalificerat kaos utan någon som helst kontroll.
Lite lättare att hålla ordning blir det nog nu när jag fått ändan ur den berömda vagnen (eller släden dessa tider) och skaffat mig en ny telefon. Min gamla som jag fått ärva av Tohrleifur har nu än gång för alla sagt tack och adjö. Det var en hederlig gammal nokia som var både stöt och vatten säker, borde varit det ultimata för mig. Men se, den var inte Nina säker. Jag borde kunna få anställning som telefon provare för tuffa klimat, arbeten osv. Nu ska jag nog i sannings namn erkänna att det var batteriet som drog sin sista suck, sedan gick det inte att ladda den hur jag än gjorde. Hur som, jag travade iväg till en butik och i vanlig ordning osandes häst med mössan lätt på sned. Killarna i kassan tittade på varandra och såg ut att fundera på vem som skulle ta hand om den illaluktande varelsen med den fula mössan. Nu är jag ju inte den som är den utan jag grabbade tag på en av dem (inte bokstavligt) och deklarerade att här behövs en ny telefon och det pronto!
- Vilken sort svarar den artiga expediten
- Ja, vad tror du om den sorten som man kan ringa ifrån? svarade jag som var trött, sliten och inte på humör för längre utläggingar.
Efter lite dividerande så hittade jag en Nokia (enda man kan ha) och killen börjar med stor entusiasm visa mig alla hundra miljarder funktioner. GPS (kanske vore nåt för mig) MP3, kameror (ja den har två) och massor av fler förkortningar. Jag stoppade hans svada genom att fråga om man kan skicka sms på den.
- ja det är klart säger han.
- Bra då tar vi den.
Full fart ut och ladda telefonen. Fiffigt som jag är rotade jag genast rätt på head setet som följde med. Det måste nog tyvärr sägas att just det är på väg mot en säker död. Förutom att pluggarna man sätter i öronen har börjat falla isär. Så har jag även råkat doppa högtalar delen till headsetet i kaffekoppen när jag lutade mig över mitt skrivbord igår. Nåja, det finns de som lever på att göra sådana tingest. Telefonen då, jo den är jag nöjd med och den har bara åkt i backen tre gånger, varav en i snön, det var väl sådär....
Ny dator har vi fått på jobbet minsann. Och vilken skillnad. Den gamla burken tog ca 10 minuter på sig att öppna upp dokumen och diverse hemsidor. Men nu är allt klart med blixtens hastighet. Att kolla av världens hästnyheter på internet är nu gjort i en grisblink. Fasansfullt vad vi ska få tid över till annat arbete. Johan som är vår nya hjälte har fixat och donat med detta och vips så går allt enklare.
Johan var också en av hjältarna för två veckor sedan. Det känns oändligt trist att behöva ta upp det men som nog de flesta vet var vi tvungna att ta bort allas vår jätte häst Longis för två veckor sedan. Han drabbades av tarmvred och det fanns inget som någon veterinär vare sig här eller i skara kunde göra åt saken. Åter tack till alla som ställde upp och hjälpte till under kvällen och Johan som körde ner med mig och Longis till skara under nattens timmar.
De tillfällena som man drabbas av hastigt insjuknande hästar är det här jobbet inte roligt. Man mister en arbetskamrat. Nu ska man inte jämföra hästar och människor men sörjd och saknad av många det är han.
Nu ska jag återgå till att jobba med Lucia firandet.... Lite att göra det finns det men förhoppningsvis blir det bra.
Kram på alla
Nina K