Otäckt uppvaknande

Idag ska jag inleda min blogg med att skriva att Johanna är snäll! Varför detta då? Jo, det är ju som så att jag har lyxen att ha två praktikanter på ridklubben varav den ena är Johanna som även har hand om lektionerna på lördagar och den andra praktikanten (läs slav) är Desiré.
Dessa två gör sitt absolut bästa för att muntra upp min tillvaro. Ja, emellanåt blir den lite väl munter med två fnissande tjejer som är något fixerade vid bakdelar. Och då pratar vi inte rumpan på våra ädla springare ute i stallet. Skämt åsido det är roligt med arbetsamma människor runt sig som delar det eviga hästintresset.
Nu till andra favorit ämnen. Vi börjar med min bil. Kära gamla Bettan! I fredags när jag skulle åka hem från Kolungen på eftermiddagen var det ju som bekant ett riktigt busväder med snållåst och snö. Jag var efter intensivt jobbande ganska trött och sliten och satt och trallade för mig själv för att inte slockna med näsan mot ratten. Strax innan Åmål när jag precis börjat få lite behaglig värme i bilen då motorvärmen kommer krypande så smått (fast jag måste ha vintejacka på mig) så möter jag en lastbil. Detta hade nog inte vållat några stora bekymmer om det inte vore som så att jag inte får igen fönstret vid förardörren helt. Det går liksom inte riktigt i fas längre... En liten söt glipa på ca tre centimeter orsakade nu att jag vaknade till brutalt. Lastbilen som jag mötte körde nämligen igenom en vattenpöl. Eftersom lagen om alltings jäklighet råder med min bil så kan ni ju gissa att ett par deciliter vatten (kändes det som) prickade mitt hål i fönstret och landade i mitt ansikte. En härlig blandning av snöslask, salt och asfalt lade sig som en prydlig ansiktsmask och rann ner innanför min tröja. Hurra!
Annars har det som vanligt varit kast med inte så små katter och annat smått och gott. Tvätten bar inte in sig själv när jag var borta under veckan. Tycker det var lite konstigt. Disken stod kvar där jag lämnat den och ingen hade brytt si i att damma av i mina fönster. Mina blommor som jag ju nyss skrutit med att jag har lyckats sköta om har lämnat in en fyra sidor lång ansökan om att bli fosterhems placerade pga vanvård osv...
Tänkte avsluta med att återknyta till det eviga hästintresset. Häromdagen var det en förälder som frågade mig hur jag orkar jobba som ridlärare. Om det inte var tråkigt med alla kvällar och det ständiga ansvaret för barnen i manegen. Och jag svarade att visst, jobbigt kan det vara med kvällarna men man får ju träffa massor av trevliga människor och jobba med sina favorit djur. När hon frågade om jag aldrig blir rädd så kunde jag bara ärligt säga att visst blir man det. När barnen åker av, eller det är allmänt kaos under en lektion. Det fick mig att tänka tillbaka på en fredagskväll precis när jag hade börjat i Mellerud.
Sista lektionen för dagen. Jag hade lagt upp en upphöjd bomserie så att hästar och ryttare skulle få jobba på lite. Åtta bommar på raken. Precis i slutet av lektionen kom Tjorven (vår gamla stjärna) travandes i härlig fart mot bommarna. Det enda lilla bekymret var att hon helt enkelt glömde att lyfta på alla fyra hovar över bommarna. Resultatet blir att hon ramlar ner på knä men forfarande travar med bakbenen. Det flög bommar åt alla håll två av dem landade och ställde sig mot sargen, Under tiden som Tjorven lyckas med sin torped framfart med bommarna så blir naturligtvis ett gäng andra hästar oxå rädda (de är inte vana vid flygande bommar). Nordpan som var ny passade givetvis på att busa iväg och ryttaren flög av. Då blev mindy rädd och drog "järnet" med sin lilla ryttare vilket i sin tur resulterade i att Kafka (vår jättehäst) såg spöken och drog iväg. Jag hade sju barn i manegen, tre satt till häst. Vid det tillfället när jag inte visste vilket av barnen jag skulle få tillbaka upp ur sanden först. Då var det inte roligt. Nu ska jag säga att det gick bra med samtliga inblandade i historien men just där och just då hade jag gärna börjat som profissionel frimärsksamlare istället!
Nu kära vänner ska jag jobba vidare med annat. Tills nästa gång ha det så bra
Kram Nina K

"Bojad" katt i kvalificerat kaos

Så sitter man här igen och ska försöka återge något av det senaste som inträffat i livet. Det skulle kanske vara på sin plats att skriva om lite av de vettiga saker man gör under veckorna, men jag är rädd att det då kommer att bli väldigt korta bloggar. Om man nu bortser från samvaron med barnen, som nog får ses som vettig men som ofta orsakar att det går på tok. Alla träningar och tävlingar är nog också ganska vettigt, men då ställer ju bilen allt som oftast till med elände som gör att det tar fokus från själva träningarna.
Så jag får väl helt enkelt bekänna att de senaste veckorna har som vanligt har bestått av total förvirring.
För det första; jag har återigen lyckats exponera min lekamen utan kläder på en tämligen offentlig plats. Jag var hos min kompis Anna (hon som överlevde en vecka på teneriffa med mig)
Hur som helst så skulle vi ut och äta en bit mat på krogen (dricka öl med ett finare språk) och träffa lite gemensamma vänner. Annas lägenhet som ligger mitt på Rud, ganska centralt i Karlstad, är till allt elände belägen på bottenvåningen. När jag kom till henne fortfarande iförd arbetskläder på fredag kväll så tog jag för allas vår trevnad en dusch. Nu är det ju som så att hemma, där det, ett; inte finns några grannar som kan se in på övervåningen. Två; det bor helt enkelt inte en massa folk runt om. Detta medför i sin tur att man kan springa omkring naken efter duschen och leta reda på kläderna som aldrig verkar befinna sig där de ska (tvättade i garderoben). Jag tänker mig i vanlig ordning inte för (alla som är förvånade räcker upp en hand) utan travar ut spritt, språngande naken till Annas kök där min väska står. När jag efter en stund inser att det kanske inte var så klyftigt så tittar jag upp och ut igenom köks fönstret. Utanför står det ett ganska glatt gäng med pojkar i 17 års åldern som helt ogenerat tittar in! Full galopp ut ur köket vilt svärandes medan Anna i vanlig ordning tar det hela med ett upphöljt lugn att jag åter lyckats med mina bravader.
Väl hemma igen spenderade jag helgen med att ta hand om min häst och lite smått och gott som behövdes göra utan att ställa till med alltför mycket.
De små ligisterna (katterna) slutar inte att irritera alls. De fortsätter sin framfart utan rädsla för replesalier. Att jag antagligen fått de enda katterna som inte är rädda för vatten irriterar mig något. De är med i duschen och skiter högaktningsfullt i om jag sprutar vatten på dem! Men, häromdagen fick minsann den ena vad han förtjänade. Min som kom ut från sitt rum med ett synnerligen nöjt ansiktsuttryck! Han fick i julas en pistol med tillhörande handbojor. Dessa hade han nu funnit ett nytt andvändningsområde för. Efter Carl travar nämligen Spindelmannen ut med hanbojorna fästa runt sin hals... Haha, hämden är ljuv!
Nu ska jag återgå till att försöka göra något vettigt igen. Tvinga Desiree att longera Mindy eller nåt sådant!
Kram PÅ er
Nina K

Takluckans egna liv

Så har det åter gått en vecka, nja, egentligen två sedan jag skrev sist. Det händer att inspirationen tryter vad det gäller att dela med sig av veckornas tokigheter. Men, nu sitter jag alltså här igen och tänkte förgylla er tillvaro med de senaste händelse "förvecklingarna".
Katterna har på intet sätt lugnat ner sig utan fortsätter på ett outtröttligt sätt att förpesta min tillvaro. Främst är det mitt sovande som tar stryk. Inatt ägnade jag timman mellan ett och två att kasta katt ur säng. Nu är det nog så att om jag ska fortsätta kast med liten katt så måste jag lära mig att sikta! Inte nog med att jag var tvungen att köpa blomjord i veckan (!) det saknades lite för mycket efter att de vält ut krukor. Nu lyckades jag kasta en katt rakt på min ena blomkruka i sovrummet. Jätteskoj tyckte lilla "missen" som genast hämtade sin kumpan och ägnade resten av natten åt att sprida ut all jord som ramlat ur krukan. Jag vaknade i morse och ställde fötterna i en hög av jord. Inte riktigt den starten på dagen som jag hade tänkt mig.
Nu hör det till saken att jag faktiskt är ganska stolt över att lyckats hålla mina blommor vid liv. Det har väl, tja, inte riktigt varit min grej kan vi nöja oss med. En del av blommorna har nu överlevt i över ett år vilket är ett slags rekord. Orkidén som jag fick av familjen Hector, och som jag värdesätter högt, har till och med blommat om. Då förstår ni kanske min ilska när de små ligisterna hela tiden gör sitt bästa för att förstöra dem!

De två senaste veckorna har även min bil börjat att göra sig lustig igen. Helt plötsligt en dag när jag lämnade Elvira på dagis och kom ut till bilen hade takluckan öppnat sig. Jag har inte under de senaste sju åren någonsin använt mig av den! Jag tittade på luckan stängde den och tänkte inte mer på saken. Förän cirka tre minuter senare när den åter igen öppnade sig. Nu började viljornas kamp att utspela sig i bilen. Takluckan öppnade sig och jag stängde. Till min stora förfäran slutade rätt som det var stängnings mekanismen att fungera!!!! Det hade kanske inte gjort så mycket om det varit varmt ute. Eller åtminstonde varit uppehåll utanför fönstret. Men när det först igenom värmland snöade på mig för att när jag sedan kom till tösse började regna på mig då ruttnade mitt annars ganska goda humör. Nu hör det till saken att jag löste min ilska på ett vad man kan kalla mycket vuxet och genomtänkt sätt. Jag stannade bilen efter vägkanten och gick helt sonika ut och sparkade på den under tiden som det osade svavel ur munnen på mig. Okej, jag inser att det antagligen inte har med den saken att göra att det sedan gick att stänga luckan men det kändes oändligt mycket bättre. Sedan dess har den öppnat sig ett antal gånger till och från, men än så länge har jag lyckats få igen den. Man blir lite snopen när man har kört en timma och närmar sig hemmet klockan tio på kvällen när det helt plötsligt blåser väldigt kallt i nacken.
I Söndags fick jag känna effekten av att en säkerhets skålla löste ut med en bom i. Jag var här i Mellerud och hade träning. Jag och Emelie hjälptes åt att höja ett hinder till 1,20 så att Vickan och Lisa skulle få lite att bita i. När Emelie höjer den övre bommen börjar jag med den nedre och håller min hand mot den undre bommens skålla. Då löser den övre ut och bommen som får upp en faslig hastighet och landar över min hand, ajajajaj!!!!! Först trodde jag att lederna i handen gått rakt av. Stjärnor och planeter spelades upp framför mina ögon. Nu gick det ändå ganska bra. Fingrarna är blåa och långfingern har en lite annorlunda böjning men jag får väl sälla mig till att man inte kan ha snygga fingrar oxå :-)

Under veckan kommer det vara fullt ös. Tohrleifur kommer hit med ett antal hästar som ska tränas, det ser jag fram emot oerhört roligt med fina hästar och ambitiösa elever. Det kommer jag även att få ha på torsdag då det är dags för nuntorp igen. Sen "kinesar" jag hos familjen Sigfusson på torsdag natt och sedan ska vi ägna förmiddagen ått att jobba med lite unghästar.
På Söndag bär det av till strömsholm, då är det dags att börja med tävlingssäsongen. Först ut blir det lite storhästar. Skoj, skoj, skoj!
Om inte annat så ska det bli kul att se hur bilen ställer sig till denna utflykt, eller hur många gånger jag hinner bli stoppad av polisen!!!
Kram på er i rusk vädret
Nina K