Ålders noja?!

Häromdagen frågade någon klyftig person mig om jag verkligen kunde beskriva de här små historierna om mitt välordnade liv för blogg. Okej, jag vet, det är väl lite si och så med skrivandet ibland. Jag tröstade mig lite med att läsa Ulrikas blogg på teambanan.se, även hon har anammat min blogg stil. Man skriver när man har tid helt enkelt. Vilket gör att det nog mer liknar en krönika. Det är nog vad mina gamla lärare på media skulle säga iallafall. Men oavsett hur det nu är med det så kommer här ett par rader för den som vill hänga med.
Ridskolan är nu i full gång med allt vad det innebär av fixande och trixande med nya lektionstider, nya och gamla elever och de snälla hästarna. Det var roligt förra veckan att få träffa alla vuxna och barn igen och höra om sommarens ridupplevelser. Vad som också ständigt förvånar mig är hur mycket barnen hinner växa under en sommar. Helt plötsligt verkar ponnyerna mindre med långa ben som hänger under magarna på dem. Lite grann så har det tyvärr gått med mina byxor under sommaren. Då menar jag inte att de har växt utan snarare krympt. Hur det är möjligt frågar jag mig. Jag har väl ändå inte gått upp i vikt. Då jag inte äger någon våg så får jag helt enkelt ställa mig på någon av mina vänners, lite i smyg, när jag lånar deras badrum. OJOJOJ! Tänk vad dåligt av kompisarna att ha vågar som är så totalt fel inställda! Allihopa :-(.... Hade jag växt på längden skulle jag antagligen passat bra på en shire häst. Suck, nu är det bara att börja träna igen, lagom till jul borde jag vara i fas så jag slipper dra in ett djupt andetag innan jag knäpper byxorna. Men, då är det ju så himla gott med Janzons frestelse. Det får bli skärpning på det här nu. Min karaktär på bantning rasade redan igår när jag kom till Anna Wessman och skulle ha träning. Vem visste att Anna är outstanding på att baka kladdkaka!? Men, till mitt försvar måste jag säga att jag bara tog en liten bit.

I vanlig ordning har jag ägnat otal minuter (läs timmar) åt att leta efter mina telefoner (tricket är att bara tappa bort en i taget), min plånbok, mina nycklar, min borste. Tja, man kan säga att allt som inte sitter fast monterat på mig eller i mitt boende har en viss förmåga att bara gå upp i rök. En kompis envisas med att säga att det beror på min höga ålder (då vill jag inte veta hur det blir framöver), själv hävdar jag allmän sinnesförvirring.
Hur än det nu är med det, så ringer alla kompisar envist till mig när de fått visa leg på systemet eller på något sätt måste bevisat sin höga ålder, de flesta är dessutom äldre än mig. Till saken hör att jag visat mitt leg två gånger, kanske tre om man nu bortser från alla gånger polisen stoppat mig.
Som grädde på moset fick jag dessutom ett brev från min bank nordea häromdagen. Där står det, nu när du fyllt 29 vill vi upplysa dig om att du inte längre har ungdomsrabatt!!!! Men vad FN...
Jag var på vippen att ringa och upplysa den elaksinnade banken om att jag minsann inte fyller 29 förän den 11 september och de behöver inte ta ut det i förskott, Fy bubblan så tarvligt.
Men så tröstade Vickan mig när vi åkte från tävlingarna i Uddevalla i helgen med att säga att jag var makalöst ung!
Skämtåsido, jag överdriver nog lite jag är inte speciellt bekymrad, jag skulle inte vilja vara tjugo igen. Jag har ju fullt upp med att försöka bli vuxen som det är.
Nix, nu ska jag försöka återgå till det fortsatta kontors arbetet, skoj, oj så skoj!
Kram på er
Nina K

Bettan 2 gör sin entré

Hej alla glada människor!
Jag hoppas att ni alla haft en härlig sommar och attt ni fick lite ledigt med sol och bad. Själv säger jag som jag brukar. Det är tur man har semester ibland så man hinner jobba lite extra. Skämt åsido, jag har faktiskt haft mer semester den här sommaren än vad jag haft på flera år. Men, en del jobb har det ju blivit förstås fast allt som allt har det varit bra.
Innan jag började min semester så fick jag ju som bekant tag på en ny bil. Hurra, vad skönt med en bil som inte tappade saker allteftersom jag körde. Men se, "bettan 2" har andra roliga saker för sig. Tro inte att det på något sätt har gått som på räls.
Härom veckan tog jag och barnen ett gemensamt beslut att det var dags att gå på bio. Vi packade oss in och drog glatt iväg mot Karlstad. Väl där visade det sig att den filmen vi ville se hade en åldersgräns på sju år och jag tycker väl att det är i tidigaste laget att lära sig att smita in redan nu. Vi bestämde då att vi åker till MC donalds och tar med oss lite (hmpf) näringsriktig kost och äter. Och ser på en DVD istället. Sagt och gjort vi tråcklar oss ut från centrum och åker iväg. Själv är jag inte så förtjust i barnens favorittillhåll (om det inte gäller en caffe latte) så jag säger till barnen att vi åker och beställer sushi till mamma först. Inget konstigt så långt. Jag parkerar utanför sushi restaurangen och stänger av bilen, naturligtvis på en reserverad parkering där jag inte får stå. Tycker emellertid att det inte ska vålla några större bekymmer ska ju bara beställa och sedan flytta på mig. Planen hade med största sannolikhet fungerat utmärkt om det nu hade varit möjligt att starta den (jävla) bilen! Men nej! Det enda som händer när jag vrider på nyckeln är att det surrar lite. Under tiden har det naturligtvis också hunnit bli dåligt väder ute och barnen ylar i kör, Hamburgare!!!! Där står jag nu, felparkerad och inte bara det jag hade ställt mig väldigt snett så jag täckte en del av parkeringen brevid mig. Och som på beställning kommer naturligtvis tanten som innehar den och ska parkera. Ut hoppar hon ur bilen efter att ha tråcklat sig in på sin ruta och tittar grinigt på mig. Sedan pekar hon med hela handen (den andra hade hon en käpp i, man får vara glad för att det var handen) och utbrister.
- Du har parkerat VÄLDIGT snett.
- Ja, jag vet jag skulle bara....
- Du har parkerat snett, får du stå här, nu med ilsknare stämma.
- Nej det får jag inte, men...
Jag ska bespara er resten av konversationen, jag tror hon förstod mitt dilemma men någon större empati uppvisade hon då inte!
Hursom helst, bilen fick bogseras bort och parkeras på ett mer lämpligt ställe. Startmotorn hade givit upp.
Tid beställdes hos macken hemma för reparation och det hela skulle nog varit löst om det inte vore för att....
Klockan halvtvå dagen då bilen skulle lagas ringer killen som ska göra det och frågar vart startmotorn är!?!
- Ja inte vet jag under huven kanske, svarar jag glatt?
- Nej där finns den inte, säger han något förvirrad.
Ännu mer förvirrad var jag som i mitt stilla sinne tänkte att det är ju inte konstigt att bilen inte startar när den ingen starmotor har. Då har det ju gått förvånansvärt bra länge ändå. Detta är inga tankar som jag uttrycker högt (tack gode gud). Det visade sig att han trodde att jag beställt en och tagit med. Haha, tillåt mig småle. Jag, som iochförsig borde vara en jäkel på reservdelar vid det här laget inte har en aning om vart jag ska ringa. Den lilla fadäsen gjorde att allt har dragit ut på tiden. Nu är dock bilen lagad och jag ska hämta den imorgon.
Undrar just vad som ryker nästa gång?
Nog om det.
Nu drar ridskolan igång igen. Alla våra hästar är på plats och ser fina ut efter betet. Nu är det bara att få igång alla grupper och se vad som går att göra med dem. Sedan blir det fullt pådrag på jobbfronten ett tag igen med träningar och tävlingar. Nu är det slut på rasten och vilan äntligen ordning på torpet!
Kram på er
Nina K