Recedite, plebes! Gero rem imperialem!

Så var det åter dags att uppdatera er som vill om den som alltid lite förvirrade tillvaron som jag för. Semestern närmar sig ju med stormsteg. Fast helt semester blir det ju inte. Det finns lite kurser som ska hållas , tävlingar som ska åkas på och träningar lite varstans. Men, jag ska faktiskt slappa en del oxå har jag tänkt. Jag har haft lite dåligt samvete över den något slappa hållning jag haft när det gäller att skriva ner mina vardagliga dumheter. Men så var jag inne på teambanan.se för att läsa på Ulles blogg (och titta efter lite snygga ridkläder förstås!!) men, minsann det är inte bara jag som varit slapp i fingrarna. För där stod det om hur vädret var i april! Haha, liten uppsträckning där oxå kanske!?!
Vad har nu jag haft för mig. Tja, varför inte börja med att avsluta ett kapitel i mitt liv. Bettan är nu utbytt. Förra veckan tog jag henne hem från Mellerud till Nysäter och där står hon nu parkerad (inte begravd än) på sina gamla jaktmarker. Istället kör jag nu en vit volvo 740. Den har inte fått något namn än men förslag tas tacksamt emot.
På ridskolan är vi nu inne på den tredje veckan med ridläger. Första veckan började något snöpligt. Mindy, som för dagen kände sig väldigt hungrig satte ner huvudet och började beta med ett barn på ryggen. Snabb som en kobra (kan kanske diskuteras) var jag där och tog tag i tygeln precis när hon skulle mumsa på ett ovanligt gott grässtrå. Resultatet blir dock att Mindy missar grässtrået och prickar min tumme istället. Nageln blev snabbt blå och det gjorde nåt så in i "smurf" ont! Åtta söta flickor tittade på mig med bekymrad min och frågade hur det gått.
- Jodå, ingen fara, det är sådant som händer svarade jag, medan jag i min fantasi redan såg mindy serverad på en smörgås framför mig.
Inte nog med att nageln blivit blå. Tummen knäppte på ett synnerligen obehagligt vis när jag skulle röra på den. Inte bra, det insåg jag snabbt. Maria W kom till snabb undsättning och tejpade tummen, förklarade tydligt att den måste vara still ett ganska länge då ledbandet gått av... Jag har haft den hm, ganska still. Men det straffar sig när jag inte har den fasttejpad för då känns det..
På midsommar ville förståss kompisarna ha reda på vad som hänt. Arbetsplatsolycka grymtade jag fram som svar, men det fanns de som redan visste och glatt berättade att jag bara varit osedvanligt klumpig.

Ett dödsfall har inträffat. Spindelmannen lekte lite för närgånget med en bil när jag var bortrest på tävlingar och är numer begravd hemma. Stackars Våfflan jamar och undrar vart hans kompis tagit vägen. Han följer mig som en skugga hemma och sover på mig. I natt kastade jag ut honom ur sängen cirka 25 gånger men vad hjälpte det ( och nej alla kattmänniskor, katter är på intet sätt smarta djur).?! Så snart jag somnat om så var han där igen bara för att flyga ut igen.

Nu ska jag gå ut och se hur det går för barnen. För er som inte är så slängda i latinets värld (det är inte jag heller men en del fraser kan man ju läsa in för skojs skull) så ska jag avsluta med att översätt min rubrik. Den har inget som helst samband med det jag skrivit om, men det är ju så himla fiffigt att i princip ingen av er som läst detta vet det förän nu. Jag hoppas få användning för denna fras någon gång den känns rätt på något sätt!!
" Stig åt sidan simpla människor! Jag är på kjejserligt uppdrag" :-)

Ha en bra sommar på er
Kram Nina K

Var är min "mentala snuttefilt"

Man kan eventuellt förledas att tro att bloggaren har drabbats av akut skrivkramp. Så är inte riktigt fallet. Akut tidsbrist är snarare det som drabbat mig. Jag tycker alltid att jag har så himla mycket tid över. Det här resulterar all som oftast att jag hamnar i någon slags "ja sägar psykos". Vilket i sin tur leder till att jag jobbar dygnet runt när jag inte har mina små juveler, för då säger jag numer ifrån det mesta i jobbväg.
Det här med att så gärna vilja kunna hjälpa alla som frågar får vissa bieffekter. Framförallt så glömmer jag helt av min omvärld, nu menar jag inte det som rör arbetet, utan snarare små saker som kallas vänner, köpa hem mat, emellanåt att äta mat (okej jag vet att det inte syns men så är det) leta reda på en ny bil eftersom det sket sig brutalt med Saaben :-((. Stackars Jonna och Emelie som får SMS;a och påminna mig om saker som jag ska ha med från stan, fast de redan med största sannolikhet påmint mig om det en eller fem gånger (idag har jag passerat förbi mellerud tre gånger utan att komma ihåg vattenslang som jag lovat köpa).
Till Helgen lovade jag dock bort mig till att göra saker som blev tekniskt/ fysiskt, sätt omöjliga. Först lovade jag att vara med och hjälpa till på sparbankshoppet ( som jag var helt övertygad om att det var vecka 23). Sedan lovade jag glatt ett gäng med elever att jag självklart skulle vara på grevagården och hjälpa dem när de tävlar där i helgen. Jag kan göra mycket men inte dela mig i två. Nu vägde dock sparbankshoppet lite tyngre i år. Dels är det kul att vara med på hemmaplan och sen kommer syster yster och ska döma och det var förfärligt längesedan jag träffade henne. Sedan visade det sig att det var tur att det var den här helgen för sedan är det ju strömsholm och då måste jag vara på plats för att hjälpa lite juniorer... Snacka om att jag skulle behöva ta med mig min almenacka som jag numer hittat.
I Norrköping var jag på plats iallfall och var lagom nervös en hel helg. Min kompis Anna (teneriffa utsvävaren) följde med mig som sällskap och det är tillika hon som myntat uttrycket den mentala snuttefilten. Anna som red mycket förr när jag bodde i Karlstad tyckte det var skoj att vara åter i häst branshen. Efter att ha studerat när jag gått banan 511 gånger och stått på framhoppningen i ömsom spöregn ömsom väldigt varmt väder så sa hon bara:
- Nina, de kan ju redan rida och alla de här sakerna måste ni övat på tusentals gånger.
- Ja det är klart att vi har, svarade jag.
- Du är helt enkelt en mental snuttefilt!
Snacka om degradering. Nina den mentala snuttefilten.
Och det har hon antagligen helt rätt i. Men då undrar jag helt stilla. Vart är min mentala snuttefilt? Just nu behöver jag en lite akut i fråga om bilköp. Många av er som jag träffat de senaste veckorna har tittat lite fundersamt på gamla bettan och undrat vart min nya bil tagit vägen. Det kan jag nu svara på, den är död!!! Antagligen är det meningen att jag ska göra som syrran sa, skaffa en trampcykel istället (tänk vad snygg jag skulle bli till bikinisäsongen)
Mannen som jag skulle köpa bilen av (jag hann aldrig betala den) skulle bara ta bilen en lite sväng kvällen innan jag skulle hämta den. Vad händer då!?? Jo han har sönder den. Jag tänkte bara ge upp när jag snabbt insåg att nu måste jag leta ny bil. Jag skulle antagligen ha lättare för att översätta en fransk dikt (jag kan två ord franska) än vad jag har för att hitta en bil. Ursäkta språket men fan oxå!!! Inte nog med det bara för att sparka på den som redan ligger så höjs ju det eländiga diesel priset varje dag den är ju (nu får ni ursäkta språket) för fan helt jävla osannolikt!!!!! Hur ska man ha råd att köra till jobbet. Att köra hit ner med mercan kostar en halv förmögenhet.
Nåja jag fortsätter att leva efter devisen. Det ordnar sig!
Nu väntar 8 fullspäckade dagar med bara jobb. Men det är ganska mycket omväxlande så jag ska inte klaga det ska faktiskt bli ganska roligt. Sen har jag ju två gulliga praktikanter (läs slavar) här idag. Mickan och Nathalie jobbar så jag helt enkelt har svårt att hitta saker till dem att göra. Det är mina flickor det :-))
Vi syns
kram Nina K

Farväl gamla Bettan

Åter vid tangenterna för att plita ner lite smått och gott som hänt sedan sist. För ett antal helger sedan precis efter att jag skrev sist så gjorde jag och Bilen en färd ner till Ljungby och deras nationella tävlingar. Som jag skrev sist så rasade ljuddämparen av precis innan. När jag sedan körde ner rasade även värmeskyddet (eller vad det nu kallas) av det med. Jag satt och pratade i telefonen (i vanlig ordning) med en amma till en av eleverna som jag skulle hjälpa i Ljungby. Precis när hon sa att det var skönt att jag skulle komma ner och hjälpa till så hör jag ett mycket bekant ljud. Någonting hänger under bilen och skrapar. Det var med andra ord bara att stanna efter vägkanten och plocka upp tingesten som i alla fall hade den goda smaken att ramla av helt. Sedan tog jag full fart ner till ljungby. Där skötte sig alla elever med den äran flera dubbelnollor och placeringar i MvsA, men nog om det. Bilen, den förbannade (ursäkta språket) bilen, lyckades i vanlig ordning att ställa till det. På Lördag kväll när jag ska ta mig tillbaka till vandrarhemmet där jag helgen till ära bosatt mig så är Bettan död. Helt död! Klockan är nu halv elva på kvällen och den stackars funktionären som jag slet tag i var måttligt imponerad då jag sa att batteriet nog laddat ur. Helt utan anledning denna gång! Han tog snällt sin bil och polis Olsson, pappa till en av mina elver från stockholm, (gissa vad han jobbar som) kom springande med start kablar. Tio minuter senare startade eländet. Jag satte på ljuset och pappa Olsson konstaterade att jag i allafall hade två framljus som funkade, bak är det bara ett. Jajemen säger jag medan den nu mycket trötta funktionären drar igen motorhuven med en bestämd smäll. Då rasade de ena framlampans glas av och lampan slocknade. Jaha, nu har du bara ett ljus sa Olsson och sade vänligt att han hoppades att ingen av hans kollegor i söder skulle stanna mig. Nu gjorde de emellertid inte det. Men, hans kollegor i norr fixade det under den helgen som gick nu....
I Fredags åkte jag upp till Stockholm för att hjälpa laget sista omgången av elitserien. Innan jag åkte funderade jag på om jag kanske borde byta till sommardäck men kom fram till att det nog inte fanns tid (som vanligt). Upp till Stockholm var det inget bekymmer. Men så kom lördag morgon när jag skulle de sista sex milen upp till Edsbro. Precis innan jag ska svänga av mot Rimbo, på en liten smal otraffikerad väg vilka står där och vinkar in mig. Jo, naturligtvis, farbror polisen. Ni kan säkert ana den ångest som nu kryper fram i mig. Det hela börjar med att jag inte kan få ner mitt fönster till förarsätet. Ni vet det som heller inte går att stänga helt. Nu har det dock låst sig helt så det är alltid tre centimeter öppet varken mer eller mindre. Jag fick med andra ord öppna dörren för att säga det. Polisen log snällt och bad mig så visa körkortet. Ja, det hade jag ju kunnat gjort om det varit med. Jag säger då att det är lugnt jag har mitt pass med mig som leg jag ska bara leta rätt på det först. Jag får blåsa innan och sedan börjar jakten på det försvunna passet. Under tiden som jag går ur bilen för att rota bland all bråte (min bil kan nu mer vikariera som soptipp) så frågar polisen varför i hela världen jag bara har ett sommardäck och resten vinterdäck. Jag förklarar då att jag haft punktering och att jag vet att det är lag på att ha på sommardäck men bilen ska minsann få dö om en vecka så det är ingen vits att byta. Jag får då frågan vad som är fel på bieln. Detta tar i sin tur fem minuter att berätta. Då får jag en inre syn vart mitt pass är. På min köksbänk hemma. Jag förklarade mitt lilla dilemma och fick lämna mitt person nummer och adress. Polisen tyckte att det var osannolikt att någon annan skulle komma på att de var från Värmlandsnysäter och efter att ha kollat att jag iallafall hade behörighet för att köra släppte han iväg mig. Helt otroligt. Pappa Olsson som mötte mig i Edsbro tittade på bilen och konstaterade att det nog var tur för mig att det inte var trafikarna som var ute.
Nu kära vänner är det nog det sista jag skriver om Bettan skulle jag tro. För vet ni. På Fredag får jag en ny bil. Eller får och får. Jag har köpt en ny bil. En Saab faktiskt, jag har inte sett den än men litar på min goda vän som handlat den åt mig.
Nu får det vara bra för denna veckan.
Kram på er
Nina K

Nu slår jag snart ihjäl min bil!

Suck!!!! Trogna bloggläsare, nu har det hänt igen! Bil eländet har åter gjort sig påmind. Jag vet inte om gamla Bettan tycker att jag slarvat med bloggandet och därför slog bakut så att något skulle hända!?! jag återkommer till bilbekymmren och andra små detaljer (katterna) alldeles strax.
Vad har jag roat mig med sedan sist då. Tja, ganska mycket, minst sagt. Jag har haft massor av träningar, farit runt på tävlingar. Och en av höjdarna, jag var med på invigningen av Anna Wessmans ridhus. Något förvånade miner från en del i publiken när jag kommer dit i följe av ett gäng islands hästar. Men nu är det ju så att jag har blivit ganska biten (inte bokstavligt) av dessa härliga små hästar. Så jag spenderar en hel del tid åt att jobba med dem. Jag börjar nästan ifrågasätta varför jag ska utsätta mig för att skumpa omkring på stora halvblod när dessa trevliga och spännade hästar finns att tillgå. Nåja, så är det med det. Fullt upp har det varit i alla fall. Och som grädde på moset har jag haft en ordentlig omgång av magsjukan. Nu till de vardagliga bestyren.
Bilbekymren började redan för två veckor sedan. Det första problemet var väl egentligen inte bilens fel utan snarare de små ligisterna med päls och vassa klor, eller min egen. Det var torsdag och jag skulle ge mig av till Nuntorp. De ständiga frågorna dyker upp. Vart är min; plånbok, mina telefoner och sist men inte minst vart i hela friden är min bilnyckel??? Ett vilt letande tilltar och jag svär ve och fasa runt omkring mig. Precis när jag börjar känna mig stressad passar den ena av de svarta farorna på att protest bajsa på mitt golv! Jag ser det hela hända i ögonvrån och kastar mig likt en panter (eh, flodhäst var nog mer porträttlikt) över katten, tar den i nackskinnet och släpper ner den i den ny städade (!!!) kattlådan. Lådan gled iväg ett par centimeter och vad finner jag väl där. Jo, min nyckel har på helt egna (jag lovar) ben traskat raka vägen till kattlådan, krypit under den för att sedan kila sig ner mellan plankorna i golvet. Helt fantastiskt osanolik, vilket listig liten nyckel. Väl i Nuntorp började allt bra tills en glad pappa kommer in och meddelar att han precis stängt av ljuset på min bil. Grattis mig!!! Jag går ut emellan två grupper och givetvis. Inte FN, startar bilen, nej den är DÖD! Tursamt för mig fanns det en massa trevliga pappor där med startkablar som fixade igång den. Allt väl nu kan man tro. Jag tuffar hemåt på kvällen och vaknar ganska sliten och seg morgonen därpå när jag ska köra mina barn till dagis. Sätter in barnen, startar bilen, backar sju meter och tar ett djupt andetag. Punka på ena framdäcket. Jag körde omkring på fälgen. Jag svär nu en osande ed lite för mig själv, får låna en bil och får så iväg de små till dagis. Lyckas så byta så att jag nu har ett sommardäck på och tre vinterdäck. När jag så kör bilen igen hör jag att den börja låta lite mysko. En ny ramsa kommer över mina läppar och jag kan bara konstatera att ljuddämparen håller på att ge med sig. Nåja inte mycket att göra åt det. Så ska jag då till jobbet idag. Jag var en sväng på kolungen och skulle sedan tillbaka till ridskolan. När jag kommer in på grusvägen hör jag hur det säger dunk i bilen och den låter som ett fullfjädrat (om man nu bortser från att jag inte har några fjädringar kvar på bilen) raggaråk. Hoppar ur och lägger mig på marken för att titta. Mycket riktigt den bakre ljuddämparen släpar i backen. Får helt sonika ringa efter akut hjälp för att ta mig den sista kilometern. Så nu kära vänner. Kommer ingen att missa när jag kommer. Hej och hå. Jag kommer vara döv när jag når fram till Ljunby på fredag morgon för dit ska jag och Bettan till helgen på tävlingar minsann! Hahaha, jag skrattar enbart för att det ändå inte kommer bli bättre om jag gråter.
Vi synes och höres
Kram Nina K

Polis eskort på långa bilfärder

Ibland, ganska ofta egentligen om jag få säga det själv, får jag sådana bra ideér. Dessvärre är det ganska ofta som jag ångrar dessa bra ideér något. Senast för två veckor sedan när jag började mitt kringflackande kring riket igen. Efter att ha jobbat i Mellerud och nuntorp under veckan samt varit ute på Kolungen hos islandshästarna (ja och deras ägare förstås) så var det dags att åka hem för att sova ett par timmar på fredag natt. När jag lämnade Mellerud klockan sex på kvällen med hästtransporten i släptåg så kom jag på den brillianta ideén att åka direkt upp till södertälje där jag hade min övernattning för helgens tävlingar. Jag är ju tämligen van att åka dit, vad jag inte tänkte på var att jag vanligtvis åker från Nysäter, det blir något närmre.
När jag närmade mig strängnäs började ögonen att stå i kors på mig. Eftersom hästsläpet var med mig kunde jag inte gärna köra speciellt fort. Klockan var kvart i tolv när jag slutligen anlände till familjen Lönbergs anläggning. Jag hade då ångrat mitt beslut ett antal gånger. Tävlingarna gick i Södertörn, det var första omgången av elitserien som gick strålande. Mindre strålande var att jag lagt kvar ett par av mina jeans i lägenheten på Kolungen, detta resulterade att jag bara hade ett par byxor med mig som efter lördagens tävling var hur skitiga som helst. Än värre var att jag i min vanliga förvirring helt glömt av att packa tillräckligt med underkläder (jag hade ju tänkt att åka hem en natt emellan) vilket i sin tur resulterade att jag fick springa in på en statoil station och fråga om de möjligtvis hade några att sälja. Okej kanske lite väl naivt att tro det, men vad katten, de har ju allt annat som man faktiskt inte behöver till bilen. Tillsist hittade jag en liten ica butik och löste det problemet.
Efter söndagens tävlingar var det så dags att åka hem igen. Med hem skulle även Billy Boy, som nu står här på ridskolan. Det var bara att åka från södertörn till familjen Lönberg igen, packa in hästen och dra hem. Bilen, som hör och häpna har skött sig utmärkt under en period (om man bortser från fönsterrutor som inte går att stänga och sådana petitesser) rullade snäll framåt. Efter ca fyra mil då jag åter passerade infarten till strängnäs så körde en polisbil om mig. Jag lättade snällt på gasen och körde 80km. Jag trodde väl i mitt stilla sinne att de skulle svänga av snart, eller åtminstone gasa på så jag slapp ha dem framför mig. Icke!!!! De låg i 85km från strängnäs till arboga framför mig. Fy (och en massa fula ord) jag var inte hemma förän kl 11 på kvällen.
Måndagen hade jag så lovat att ha en lektion med en elev i säffle mitt på dagen. Jag lastade åter in Billy i transporten och åkte iväg. Han fick snällt vänta under tiden jag hade lektion sedan bar det av till Mellerud igen. Återigen var det jobb hela veckan och träning under helgen. Och den här veckan ser väl i princip likadan ut.
Nu måste jag skvallra lite oxå Johanna som är här och har sin praktik har hjälpt mig med inridningen av hästar på Kolungen hos familjen Sigfusson. Allt har gått bra men igår fick vi alla en påminnelse om hur det är med unga hästar. Johanna satt upp på lilla Hildning Vilding (det finns ett skäl till smeknamnet) och allt gick som det skulle. Hästen var för engångs skull lugn. Detta gjorde att Johanna slappnade av och drev på sin lilla pålle framåt. Bockelibockeli skutt!!!!
Johanna gjorde en snygg vurpa av och landade på fötterna i spånet. Som den goda vän jag är fann jag inte detta roligt alls (hahahaha). Det här borde jag nog inte skvallrat om för förra veckan satt jag faktiskt upp på min tre åring för första gången. Hon skötte sig alldeles utmärkt men något säger mig att det inte kommer vara länge. Skrattar bäst som skrattar sist brukar det ju heta!
Nej nu får jag fortsätta att jobba
Ha det gott alla!
Kram NinaK

Sprickor i ben och revor i händerna

Vilken galen vecka det kom att bli. Galnare än vanligt kanske någon trogen blogg läsare undrar? Jodå, föregående veckor har det varit ett kvalificerat kaos förra veckan var ett oorganiserat dårhus! Allt började ju så bra förra onsdagen. Jag var på Kolungen och jobbade med lite unghästar tidig morgon, Johanna kom och hjälpte mig en sväng och allt gick strålande.
Även kvällen började bra, första lektionen förflöt utan att det skedde några missöden. Så gjorde även den andra till klockan blev sex. Då ringer min vän och kollega Nina Persson. Eftersom hon var barnvakt åt mina barn började jag ana ugglor i mossen när hon ringde mig på lektionstid (tillskillnad från min ex make så vet Nina hur irriterande det är att bli uppringd när man jobbar). Jag hade samtliga mina åtta ryttare i galopp i ridhuset så jag svarade inte utan fick ner dem i skritt först. Då hinner Nina ringa igen. Här börjar paniken. Carl har gjort sig illa, säger en stressad Nina. Han vill inte sluta gråta och kan inte stå på sitt ben, du måste nog komma hem.
För er som inte känner min son kan jag säga att han är väldigt tålig, han gråter inte om han inte har riktigt ont. Normalt sett tar det en timma och 15 minuter att köra hem. Klockan var fem över sex när jag kom ifrån ridhuset, jag tankade i mellerud och sedan fick gamla "Bettan" bekänna färg. Fem minuter i sju stod jag utanför Ninas hus (för de som inte vet det bor vi väldigt nära varandra). Jag har antagligen avverkat all tur vad det gäller att inte åka fast för fortkörning för resten av året med den färden. Väl hos Nina var det bara att byta kläder och fortsätta de sex milen in till karlstad och akut mottagningen. Sedan började den långa väntan. Carl fick lite smärtstillande och somnade på en bänk i väntrummet (som tur var) jag blev sittandes och tittade på tv. Hur det sedan kommer sig att jag verkade hamna brevid alla knasbollar som kom in under kvällen kan man fråga sig. Jag ska inte nämna alla men farbrorn på 80 som hade ramlat och slagit huvudet i köksbordet var lite söt. Jag satt cirka en meter ifrån Carl för att inte få nackspärr när jag tittade på Tv,en. In kommer det en man i 40 års åldern och börjar prata i hög hastighet om sin pappa som ramlat. Klockan är nu elva på kvällen och inte ens jag var sällskapssjuk, det var jag dock ensam om. När hans pappa som var inne i receptionen kommer ut ser han först den sovande Carl och utbrister;
- Titta någon har tappat bort ett barn!!!
- Nej då, försäkrar jag honom lugnt det är mitt barn han är inte borttappad.
- Nähä, säger den äldre mannen. För att i nästa andetag peka på ett stort sår som det rann blod ur på huvudet.
- Titta, jag har slagit mig!
Sedan böjde han sig över mig så att jag fick en mycket nära översyn av det sårade huvudet.
Tack och lov kom han in snabbt så jag fick vara ifred igen. Kvart i tolv, fyra timmar efter att vi kommit fram till akuten ( att de inte hade förstånd om att ge mig och min lilla prins företräde, gränfall till att vara fräckt!!!) fick vi så komma in till läkaren. Sedan efter många förklaringar om hur Carl kunnat gjort sig så illa på en studsmatta med skyddsnät fick vi komma till röntken och därefter var det bara ner i gipsrummet. En stor spricka under knäet och en halvmeter gips från ljumsken och ner till tårna. Det är mycket gips på en sådan liten kropp.
Carl har sedemera visat sig vara en utmärkt representant för det manliga könet. Han har intagit TV soffan där han är envåldshärskare över fjärrkontrollen samt skriker så fort det är något han vill ha.
Över till den håriga delen av familjen, nämligen katterna. Jag tycker nu att de är stora nog att gå ut för att reka lite på egenhand (tass). Det tycker emellertid inte katterna. I Måndags kastade jag så ut dem efter att jag hittat dem hängande i mina vardagsrums gardiner. Det första de springer på är Wilma, gårsdhunden som glatt jagade dem tills hon kom tillbaka med en blödande näsa! Klockan fem knackade mina grannar på och lämnade in spindelmannen som hade smitit in hos dem när de kom hem från jobbet. Våfflan lyste dock med sin frånvaro. Elvira var lite bekymrad (det är hennes katt) och jag lovade att jag skluue ut och leta. Klockan tolv gjorde jag det sista försöket och ropade på katt (fan). Då hör jag ett övergivet jamande från vedbodens övervåning. Jag fick glatt traska ut i morgonrock och skor för att gå in i veboden och ropa igen. Mycket riktigt, där satt en heligt förbannad katt. Om det nu hade varit en vovve så hade den gladeligen kommit till mig och följt med snällt. Inte katten inte. Nej han jamade och sprang iväg i mörkret över brädor och plankor. Jag lyckades tillsist nypa honom i nackskinet och få ner honom. Det resulterade i ett par präktiga rivsår på min handled och i handen. Otacksamma djur!!! Sedan gick den jäkeln in och bajsade i protest på golvet. Då var det farligt nära att det blev en katt mindre även om det är barnens katt.
Nej nu ska jag ha lektioner
Ha det gott!!!!
kramar Nina K

Otäckt uppvaknande

Idag ska jag inleda min blogg med att skriva att Johanna är snäll! Varför detta då? Jo, det är ju som så att jag har lyxen att ha två praktikanter på ridklubben varav den ena är Johanna som även har hand om lektionerna på lördagar och den andra praktikanten (läs slav) är Desiré.
Dessa två gör sitt absolut bästa för att muntra upp min tillvaro. Ja, emellanåt blir den lite väl munter med två fnissande tjejer som är något fixerade vid bakdelar. Och då pratar vi inte rumpan på våra ädla springare ute i stallet. Skämt åsido det är roligt med arbetsamma människor runt sig som delar det eviga hästintresset.
Nu till andra favorit ämnen. Vi börjar med min bil. Kära gamla Bettan! I fredags när jag skulle åka hem från Kolungen på eftermiddagen var det ju som bekant ett riktigt busväder med snållåst och snö. Jag var efter intensivt jobbande ganska trött och sliten och satt och trallade för mig själv för att inte slockna med näsan mot ratten. Strax innan Åmål när jag precis börjat få lite behaglig värme i bilen då motorvärmen kommer krypande så smått (fast jag måste ha vintejacka på mig) så möter jag en lastbil. Detta hade nog inte vållat några stora bekymmer om det inte vore som så att jag inte får igen fönstret vid förardörren helt. Det går liksom inte riktigt i fas längre... En liten söt glipa på ca tre centimeter orsakade nu att jag vaknade till brutalt. Lastbilen som jag mötte körde nämligen igenom en vattenpöl. Eftersom lagen om alltings jäklighet råder med min bil så kan ni ju gissa att ett par deciliter vatten (kändes det som) prickade mitt hål i fönstret och landade i mitt ansikte. En härlig blandning av snöslask, salt och asfalt lade sig som en prydlig ansiktsmask och rann ner innanför min tröja. Hurra!
Annars har det som vanligt varit kast med inte så små katter och annat smått och gott. Tvätten bar inte in sig själv när jag var borta under veckan. Tycker det var lite konstigt. Disken stod kvar där jag lämnat den och ingen hade brytt si i att damma av i mina fönster. Mina blommor som jag ju nyss skrutit med att jag har lyckats sköta om har lämnat in en fyra sidor lång ansökan om att bli fosterhems placerade pga vanvård osv...
Tänkte avsluta med att återknyta till det eviga hästintresset. Häromdagen var det en förälder som frågade mig hur jag orkar jobba som ridlärare. Om det inte var tråkigt med alla kvällar och det ständiga ansvaret för barnen i manegen. Och jag svarade att visst, jobbigt kan det vara med kvällarna men man får ju träffa massor av trevliga människor och jobba med sina favorit djur. När hon frågade om jag aldrig blir rädd så kunde jag bara ärligt säga att visst blir man det. När barnen åker av, eller det är allmänt kaos under en lektion. Det fick mig att tänka tillbaka på en fredagskväll precis när jag hade börjat i Mellerud.
Sista lektionen för dagen. Jag hade lagt upp en upphöjd bomserie så att hästar och ryttare skulle få jobba på lite. Åtta bommar på raken. Precis i slutet av lektionen kom Tjorven (vår gamla stjärna) travandes i härlig fart mot bommarna. Det enda lilla bekymret var att hon helt enkelt glömde att lyfta på alla fyra hovar över bommarna. Resultatet blir att hon ramlar ner på knä men forfarande travar med bakbenen. Det flög bommar åt alla håll två av dem landade och ställde sig mot sargen, Under tiden som Tjorven lyckas med sin torped framfart med bommarna så blir naturligtvis ett gäng andra hästar oxå rädda (de är inte vana vid flygande bommar). Nordpan som var ny passade givetvis på att busa iväg och ryttaren flög av. Då blev mindy rädd och drog "järnet" med sin lilla ryttare vilket i sin tur resulterade i att Kafka (vår jättehäst) såg spöken och drog iväg. Jag hade sju barn i manegen, tre satt till häst. Vid det tillfället när jag inte visste vilket av barnen jag skulle få tillbaka upp ur sanden först. Då var det inte roligt. Nu ska jag säga att det gick bra med samtliga inblandade i historien men just där och just då hade jag gärna börjat som profissionel frimärsksamlare istället!
Nu kära vänner ska jag jobba vidare med annat. Tills nästa gång ha det så bra
Kram Nina K