Valpen min...

Tycker om at ha skoj, man får ha tålamod, oj, oj, oj. Sonen i familjen går omkring och trallar denna visa mest hela dagen. Jag kan förstå honom till fullo. Familjen har utökats med ytterligare en personlighet. Denna gång i form av schäfer valpen Ådi. Ja jag vet, Ådi är väl inte det allra mest passande namnet till en stor (ja, han blir iallfall) hanhund, men nu finns det ju barn i familjen. Om jag nu ska vara helt ärlig så var det faktiskt sambon som kom på namnet först, vilket osökt får mig att fundera på om han ser sig som Ådis husse i katten Gustaf, Jon?! Kommentarerna har haglat om namnet, en kompis frågade om jag nu ska skaffa en gul katt vid mamnet, ja, Gustaf såklart men för er som minns katterna som barnen fick av moster Anna, så förstår ni nog om jag hoppar över den lilla katt detaljen. Jag har i alltför färskt minne när jag med synnerligen dålig mage sitter i lugn och ro på toaletten. Sonen i huset ropar.
- Mamma får spindelmannen vara i kylskåpet?
- Nej, ta genast ut katten därifrån, ropar jag samtidigt som jag reser mig från toastolen. Som en oljad blixt sveper en svart pälsboll in på toa, fräsandes och flygandes rakt ner i den inte spolade toastolen.
Låt mig säga att det inte var någon av mina ljusare stunder när jag får upp katten i svansen (tanken att spola slog mig) med byxorna i knävecken, och får spola av den i duschen alltmedan barnen skrattar så de tjuter. Så nej, det blir ingen kissekatt.
jag tycker nog att Ådi underhåller familjen nog. Numer har jag någon att skylla på när strumporna inte finns i två lika sorter när jag i vanlig ordning jagar runt i huset på morgonen. Nattliga rastningar är även det ett kapitel för sig. jag har allvarligt funderat på att skaffa en pyjamas, för även om vi bor på landet så har vi ju faktiskt grannar. När valpen vaknar och vill ut på natten går jag i dvala ner till dörren och inser sällan förän jag står på trappen och det är småkallt, att jag faktiskt inte har värst mycket plagg på kroppen. Kan se framför mig hur förvånad hyresvärden skulle bli om han går upp tidigt på morgonen till djuren och möts av en hyresgäst som ränner omkring på morgonkvisten med en huggande, busande valp ala naturell så att säga. Risken för höjd hyra verkar vara nära till hands.

Nu gör jag mina sista dagar på ridklubben. Sista ska jag väl kanske inte säga jag kommer säkert tillbaka med träningar och kanske som vikarie någon gång vid behov. Men, nu överlåter jag åt Johanna och Nina att fortsätta. Jag har nu bestämt mig för att fortsätta med träningar och ridningen på egen hand. Jag ska även jobba på en gård i hemma trakterna för att få mer tid till mina barn. Jag har haft jätteroligt här men det är dags att släppa taget och låta någon som är taggad att vidareutveckla verksamheten att ta över. Jag vill tacka alla som funnits med och stöttat i arbetet de senaste åren. Jag hade inte tänkt att nämna några namn så det finns åtskilliga som varit med. Men, det finns en person som varit speciell, som stöttat, taggat, roat och som ALLTID stått bi oavsett om det varit jobbigt i privat livet eller på Jobbet. Malin Sterner, du är en klippa!
Ha det nu gott alla!
mvh Nina K

Man ska vara lite försiktig...

med vad man "önskar". Sist jag bloggade satt jag och tyckte synd om mig själv på kontoret eftersom jag hade en förkylning. I mitt ynkande tillstånd så skrev jag ner att det vore ju bättre att få ordentlig feber. Man skulle kunna tro att vår herre hade en direktlänk med min blogg. Två timmar senare hade jag 40 graders feber och mådde som en överkörd bäver (hur nu en sådan kan tänkas må). Sagt och gjort, jag kravlade mig ut i bilen och åkte hem, relativt övertygad om att döden knackade på dörren. Så låg jag ett par dagar och tyckte oändligt synd om mig själv, med först halsfluss och sedan bihåleinflammation. Inte nog med att jag mådde riktigt dåligt. Sambon drog samtidigt på jobb till Norge. Vilket sätt! Hur som helst. Veckan därpå var det full fart igen, jag lovade alla i min omgivning att nu har jag varit sjuk klart för i år. Jag gick så lågt att jag hotade med att strypa den som nös på mig en ny omgång. Sagt och gjort, rätt som det är dyker dottern upp efter skolan och är väldigt sliten. Hon blir liggande med hosta och feber ett par dagar. Vad händer, jo hennes väldigt motståndskraftiga mamma börjar ana oråd. Så var det åter dags för en ny bihåleinflammation. Och inte kunde jag skälla på dottern för detta heller. Så nu gör jag ett nytt försök att vara frisk. Jag petar nu i mig allsköns vitaminer, samt frukter och bär i en omfattning som borde få den mest garvade dietist att klappa i händerna av lycka.
Eftersom jag senaste tiden drabbats av något som bara kan liknas vid abolut "antiblogging" så har det hunnit hända ganska mycket i tillvaron. Jag har flaxat runt i riket med mina elever och räknade ut att jag de senaste två veckorna kört ett par hundra mil. Min bil som väl aldrig kan anklagas vara välstädad är nu, om man vill uttrycka sig milt, väldigt ostädad. För att inte säga löjligt skitig. I söndags skulle jag ha med ett par elever som har långa ben. Det vill säga de når ner till golvet i bilen, vilket mina knattar inte gör än så länge. Vad göra? Jo, ta med en soppåse ut och rensa golvet från allsköns skräp. Kaffemuggar, ramlösa mer kaffemuggar och saker som inte längre gick att identifiera. Tänk er om CSI råkade ut för att leta i min bil efter bevis för något. De skulle få kalla in förstärkning, vad ha vi här, hm, halväten hamburgare från känd hamburger restaurang, troligen äten för ett halvår sedan....
Nej nu ska jag greja vidare med lite kontors göra.
Ha det gott
Nina K

Nu är det väldigt...

Synd om mig! Iallfall om jag får säga det själv, vilket jag ju får här. Lite av själva poängen med att ha en blogg är ju att få häva ur sig sina åsikter helt utan filtrering. Fast ska vi vara helt ärliga (varför skriver jag vi?) så filtrerar jag en hel del innan jag skriver ner saker på pränt. Av den enkla anledningen att när jag blir riktigt irriterad, uppretad eller det värsta ruskigt besviken på folk så blir jag arg. Jättearg! Min familj och de nära vännerna brukar passa sig ganska noga för att framkalladessa utbrott. Undrar hur många tavlor och dörrar jag hade ihjäl under min uppväxt. Ska man nu lämna ett rum i ren och skär ilska så ska det både höras och synas, helst. Det som just nu drabbas av min irritation är (dumt nog) vädret. Dumt av den enkla anledningen att det inte finns ett enda "jota" jag kan göra åt det.
Min kära mor hör till den del av befolkningen som anser att detta vädret är synnerligen charmerande, hon har med andra ord inte varit ute och skottat tak. Vilket nu tar mig tillbaka på varför jag förbannar vädret. Borsett från att det inte gick att ta sig till ridklubben på ett normalt sätt (ex, bil) under ett par dagar så blir det ju även en hel del efterarbete av den förba.... snön som trillat ner. Förra tisdagen var det så bara att ta ta i bekymret snö på stalltak. Bita i det sura äpplet och ta sig upp för att sedan skotta. Egentligen är det inte skottningen i sig som är det stora irritations momentet. Utan själva akten att ta sig upp på taket. Om man nu bortser från ormfobin ( som är av den lätt hysteriska sorten ) så har jag en mindre fobi till. Klättra på stegar! Efter att ha klättrat halvvägs uppför stegen fick jag ropa på Kent som snällt infann sig och höll i stegen medan benen skakade. Sen kommer nästa trick. Att ta sig upp på taket till stallet så att man kommer på den sida nocken som en meter snö ligger och tynger. Snabbt som en panter besteg jag det höga(?) taket för att sedan sätta mig på taknocken och där hålla fast mig. Ungefär som ett barn som rider för första gången på en stor häst och håller sig i manen i fullständig skräck (svaret är nej för er som undrar om detta får mig att bli snällare med mer förståelse) Efter sisådär 5 minuter när benen slutat skaka som asplöv börjar jag så smått att skotta. När jag halkar ner mot marken får jag fullständigt panik. Tills jag inser att marken faktist tar vid där taket slutar. Efter flertalet timmar på taket dit även kent och Robban anlände så blev taket återställt. Lisa och Helena roades kungligt av att se mig på taket varpå det brast ut i skönsången, världens bästa Karlsson, nu bokstavligt talat på taket....
Varför är det då synd om mig? Kan ju inte gärna klaga på att jag fått skotta snö, det har de flesta jag känner. Det finns en helt annan anledning. Jag är så brak förkyld. Det känns som om min bröstkorg väger ett ton. Vore bättre att få över 39 graders feber ett par dagar så att man med gott samvete kunde ligga hemma i sängen. Det där med att stanna hemma när man fortfarande kan stå upp tar emot...
Nu ska jag passa på att få lite mer gjort på kontoret!
tills nästa gång, kram
Nina K

Man skulle kunna tro

att den som lever med mig får höra om de mest udda sätt att förstöra bilar på. Och tror man det har man rätt. Kära läsare, ni ska inte tro att det har varit ett bekymmersfritt bilägande sen sist (vilken reklam är det som har den frasen?). Nej, här händer det grejer. Det där med slangar verkar vara min senaste pryl. Det, samt att skrapa av lacken på olika vis.
Det började med att jag en mörk kväll skulle backa ut bilen hemifrån. Tittar i backspegeln, ser inte ett "jota" trycker på gaspedalen. Och vad hörs väl då? Jo ett "ritchratchande" i bilens bakre regioner. Svär en osande ed och kör sakta framåt igen. Hoppar ur, svär igen och skyndar iväg. Det var bara att senare gå in till min hyresvärd och tro`t eller ej, berätta för dennes svärmor att jag som av en händelse skrapat upp hennes bil. Suck....
Sen kom då en ny arbetsvecka och jag åkte ner mot jobbet. Efter att ha frusit fast i olika ridhus under ett par dagar nere i dalsland så var det så äntligen dags för hemfärd. Jag tog mig två kilometer innan bilen inte riktigt vill styra som jag längre. Vis av erfarenheten tog jag åter sats mot automats lokaler (han ler när jag kommer in, wonder why) Återigen så är det en drivrem som gått åt fanders. Eftersom Robban inte hjälpte mig att bogsera denna gången så finns det fortfarande en befintlig AC anläggnig i bilen (sorry robban kunde inte låta bli)
En vecka efter detta så står jag med en av mina favorit hästar från kolungen i handen, nja i ärlighetens namn, hon var inte i handen jag höll i tyglarna. I min bil (samma katastrof bil som innan) hade jag min hjälm. Jag håller alltså i tyglarna och lutar mig inåt varpå lilla hästen får fritt spelrum. Vad gör hästen? Jo hon biter tag uppe vid biltaket och drar en tand neråt? Resultatet, en stor repa i lacken. Vad tror ni sambon säger när man dyrt och heligt lovar.
- Det var inte jagsom gjorde det, det var hästen som bet i bilen??? Tur att han är lugn och balanserad denne Jannemannen.
För ett par veckor sedan var det dags för en debut på skidor. Fjorton år sedan sist, hur svårt kan det vara?! Jo själva skidanadet gick ju bra. Men att försöka komma i någon gammal skiddress från tidigare åkning.... Nej låt oss säga att det var många kilo sedan den passade. Vilket osökt får mig att tänka på nästa ämne. Ni vet ju att jag slutade röka 8 december. Detta ska ju nu ha en massa positiva följder. Tillåt mig småle. inte nog med att jag gick upp x antal kilo. Jag fick även hjärtklappning. Doktorn som jag var hos konstaterade att det mycket väl kan bero på att jag känner mer stress nu när jag inte botar den med cigg..... Högt blodsocker, kan det ökade sötsuget bidra tro?! Det är inte rättvist alls. Nu har jag emellertid börjat rätta till det (nej jag har inte börjat röka igen) numer förtärs det allsköns nyttig mat och det motioneras i massor. Och visst lite resultat börja det att ge.
åandra sidan tänkte jag som såhär. om bilen pajar igen har jag nog inte råd att laga den. Då kan jag börja gå till jobbet, vilket är nio mil enkel väg. Fatta vad slimmad jag kommer vara till sommaren!
Nåväl, livet är ju bra ändå. Nu räknar vi dagarna tills det är dags för vetlanda och årets första nationella ponny och häst hoppning för min del.
Tills nästa gång
kramar Nina K

Att skotta snö...

Är faktiskt inte någon av mina specialgrenar alls. Eller ska jag säga, det var ingen av mina specialgrenar. Efter att ha flaxat omkring som en blådåre på julafton, som förvisso började behagligt i stallet på rearsbyn tillsammans med familjen Gardtman som kom och hjälpte till, men sedan fortsatte i en hissnande hastighet. Så kom då juldagen och ridlägret i mellerud började kl åtta på morgonen. massor av goa ungar kom, viss frid rådde. Sedan kom så annandagen. Och med den kom ÅTTA meter snö! Nej, nu överdrev jag kanske en liten aning. Dagen började med att snälla sambon väcker mig kvart i sex och meddelar att kaffet är klart bara att masa sig upp. Tittar ut genom köksfönstret och frustar ut kaffet. Det är vitt, och inte bara vitt, det ser ut som den vita massan begravt hela gården. Sambon säger klokt nog att vi nog inte ska ta den sänkta V70 till jobbet utan den normalhöga snälla och välfungerande 940 till jobbet. Hm, tänker jag, undrar hur vi ska ta oss ut ifrån gården.
Janne gör ett tappert försök och tar sig 20 meter. Jag har under denna tidsperiod inte tagit mig ifrån köksfönstret utan tittar på hur han fastnar varpå jag konstaterar att nu har vi bara nio mil, minus 20 meter kvar till jobbet. Efter mycket om och men så skottade vi oss ut med hjälp av traktor. Väl nere vid stallet så fick vi skotta oss in. sedan förflöt det två lugna dagar utan stora diffar i protokollet. sen kom så måndagen.
Då V70,n fortfarande stod tämligen insnöad och jag som sagt inte gillar att skotta snö så beslöt jag mig snabbt på morgonen för att ta andra bilen ner. I flera dagar har Janne sagt att han nog måste spänna fläktremmen. Och tänk vad bra det hade varit. Efter att ha ridit ex antal hästar i kylan körde jag hemåt vid halv sju tiden. Strax utanför mellerud började min instrumentpanel att påminna om en amerikansk julgran. Det vill säga, väldigt mycket kulörer att beskåda, prydda med diverse tecken. Vis av erfarenheten insåg jag att detta var inget bra tecken. ringer Sambon och säger att detta kan inte sluta väl. Mycket riktigt vid snäcke tar det stopp. Får tag på sambon som snällt lovar att hämta mig. Får sedan tag på Robban G som bussig som han är, kommer för att släpa mig och vidhörande bil till melledrud och auto mats. När Robban kommer är det mörkt, kallt och vi ser båda lite halvtaskigt. Öppnar en lucka där det verkligen se ut att sitta en bogserkrok. Sätter fast linan och drar. Efter 20 meter smäller det till ordentligt, ingen av oss tänker så mycket på det, förmodligen bara linan som sträcktes.
Precis när vi svänger av vägen till automats tappar Robban mig. Vi båda kliver ur bilen.
- Vad händer, tur att du tappade mig här, säger jag glatt.
Robban inspekterar "kroken" linan suttit i.
- Du Nina, har du AC i den här bilen?
- Oja, det har jag, svara jag glatt.
- Det har du inte nu längre, säger en något stukad robban.
Där står jag med AC röret i handen. Vad nu det hade en lucka som gick att öppna till.
Så, nu går bilen igen med ny fläkrem. AC får vi väl se om det blir en ny efter min och Robbans insats i bärgningsbraschen.
Men som det gamla ordspråket säger. Av AC anläggningen kan man bli förkyld, blir man förkyld kan man inte jobba, kan man inte jobba får man inga pengar, får man inga pengar kan man inte laga trasiga bilar! Med andra ord, jag ska ingen AC ha.
Gott nytt år på er
kram Nina K

Att skotta snö...

Jag avskyr bilar... Och julhandel!

tror ni nu att detta är en gammal blogg? Nej då, trots att mannen i mitt liv införskaffade bil, som förvisso gått långt (bortsett från den nya motorn) som är servad och pysslad med som den värsta diva. Vad händer? Jo, den tackar med att försätta mig i diverse bekymmer. Om det hade varit min gamla merca som jag fysiskt misshandlade under åtta långa år, då hade jag haft en viss förståelse för den.
Det började med att det dog hemma på gårdsplanen, in på brandt i säffle, fixa bil, betala massa pengar, bil fungera. Nåja, nästan en månad fungerade den, men bara nästan. Startar bilen på kolungen när det var dags att åka hem i mitten av november. Bil dör. In till verkstad. Bil kommer hem efter en dag, betala lite mindre pengar en förra gången, bil fungerar. Ja, iallfall i två dagar. Bil dör. In till brandt i säffle efter att man kommer hem från egypyten. Hämtar bil förra tisdagen, betalar ytterligare en löjlig summa pengar. Bil fungerar, i NIO mil!!!! Bil dör utanför ica i mellerud.
Här någonstans har mitt tålamod helt tagit slut. Inte blev det så mycket bättre att jag dagen innan kommit på att det var dags att sluta röka. Så, detta innebär att jag traskar in på Brant verkstaden i mellerud (som ju inte har gjort något fel) efter att ha blivit tämligen nonchalant bemött av deras kollegor i säffle.Orökt under ett dygn, frusen, stressad, behöver jag säga att jag nått gränsen till vansinnigt förbannad. Stackars verkstadskillarna. Efter att ha svurit och förbannat såväl volvo som övriga världen fick jag hjälp av Kent att ta mig till ridskolan. På fredagn ringer så Brandt killarna i mellerud och säger att nu tror de att felet är löst. Bränslefilter bytt och bilen går som den ska. Hämtar bilen, betalar åter en hel del pengar. Bil fungerar.... I fem kilometer. Bil dör. Nina väldigt, väldigt, synnerligen skitförbannad!
Snälla Jocke på brandt lånar ut bil som fungerar så att jag kan ta mig hem över helgen. Nu har Auto Mats fixat bilen och den går som aldrig förr. Behöver inte säga vart bilen kommer lämnas i fortsättningen antar jag?!
Idag bar det sig inte bättreän att jag, sambon och den nu fungerande bilen tog oss till Karlstad för julhandel. Jag avskyr att shoppa. Det är uppriktigt trist. Att sedan behöva göra det tillsammans med sjutusen andra gör det inte bättre. Redan tre mil innan vi närmat oss första affären har jag börjat tjura. Vad än sambon försöker säga får jag hålla mig från att snäsa. Inte blir det bättre ju längre adgen lider. Det är granar och tomtar, julsaker och pepparkakor till förbannelser överallt. Stressade pensionärer som kör över tårna på en med överlastade kundvagnar. Ungar som skriker (mina skrikande barn var hemma) trötta morsor och som sagt, griniga Ninor. Nästa år ska jag skicka en agent att handla. Bara göra en lista medan jag stannar hemma och gör minsta möjliga under dagen.
Nu ska jag packa in paket, ytterligare en sak jag är riktigt dålig på, men jag tror barnen blir glada ändå. God jul på er alla som jag inte träffar under julveckorna på jobbet
kram Nina K

När man har...

Glömt lösenordet till bloggen, då kan man nog inte kalla sig för bloggare längre. Jag insåg att det var längesedan som det uppdaterades om livet här skrivklådan har liksom inte velat infinna sig. Lite bättring tror jag bestämt det får bli. Massor har hänt sedan sist. Närmast till hands är det att skriva att jag (och mina kollegor) nu andats ut efter att luciashowen är avklarad för i år. I år började vi planera i god tid men vad hjälper det när det ändå inte riktigt går som vi vill ändå. Inte blev det så mycket bättre av att jag fick för mig att ta semester veckan innan och dra till Egypten, mer om det längre ner.
När planet landade på Arlanda så var det hem till Värmland som gällde. Telefonen började envist pipa så fort pin koden var inslagen. Märkligt nog hade inga större katastrofer inträffat under min frånvaro (trots att man är oersättlig?). Allt kändes lugnt under fredagen som spenderades på jobbet med planering av show. Även när jag och Nina P åkte ner till Mellerud under lördagen kändes det helt okej. Någonstans vid 14 tiden var det ännu ganska lugnt. Sedan var det så dags för "gubbgruppen" att träna. All träning fram tills lördagen hade gått utmärkt och alla var lagom balanserade. Så kom då generalrepet och allt ballade ur. pojkarna red fel vägar, var inte synkade med varandra alls och som grädden på moset visade sig Tuben ha taskiga tävlingsnerver. När vi skulle börja träna att rida in i ridhuset från utsidan så var det mats och Tuben överallt. Efter en snabb överläggning med mig själv (bästa svaren får jag då) så byttes det hästar så Emil fick Tuben och Mats fick ta den något coolare Molly. Detta innebar även en om möblering i ordningen i ledet. KAOS!!! Tuben bockade sig in i ridhuset med Emil, sedan blev det bara värre. Tuben skötte sig förvisso men nerverna på samtliga (inklusive ridläraren) var helt i det blå. Om repet innan varit osynkat så var detta bara att beskriva som en "gubbröra" med hästar som tillbehör. Svettiga, nervösa och med magont gick samtliga (åter ridläraren inräknad) ut ifrån ridhuset med idel ryggdunkningar och uttalanden som att.
- Det går bättre imorgon och genrep ska inte gå bra.
Snabbt lades en ny träningstid in och Tuben fick sparken som kadrilj häst.
På söndagmorgon efter en mycket orolig sömn infann sig så samtliga vid ridhuset igen. Vad som hänt under natten vet jag inte men helt plötsligt gick kadriljen som en dans.
hela showen gick sedan hur bra som helst. Hästar och barn skötte sig över förväntan och mina "favvo gubbar" gjorde succe!
Att ta semester och slippa lite regnrusk i november är inte helt fel. Planet lyfte mot Sharm el sheik och vi landade i 30 graders värme. efter att ha tittat ner i vattnet från bryggan konstaterades det snabbt att snorkla måste man (jag) nog ändå prova på. In i affären, köpa snorkel och sedan var det bara att börja, trodde jag....
det var kanske lite svårare än jag inbillat mig. Hur svårt kan det vara kan man tycka. Men om man som jag lider av lite lätt panik i vattnet så var det ingen lek. De första minuterna panik andades jag och rätt som det var glömde jag att bita runt snorkeln när jag andades och öppnade istället hela munnen och tog ett djupt andetag. Vilket i sin tur resulterade i att vattennivån i röda havet sjönk med en decimeter eller två. Spottandes och fräsande kom fick jag upp huvudet ur vattnet och gjorde ett elegant skutt (läs kravlande) upp på bryggan igen. Efter att ha samlat mig fem minuter gav jag mig i kast med snorklandet igen och denna gång gick det som det skulle. Eftersom nu detta gick så bra och var väldigt roligt beställde jag och sambon en heldag på båt med snorkling. Härligt var min tanke när jag såg den stora båten med soldäck på. Guiderna gick igenom vilka fiskslag vi kunde förvänta oss att se till havs och allt verkade toppen till något som närmast kan beskrivas som en orm dök upp på en bild.
- Ingen fara sa guiden, den är ofarlig men gillar att simma mellan snorklarna.
Jag har två mastiga fobier. En av dem är att hoppa ner i vatten så jag kommer under vattnet med hela huvudet. Den andra betydligt värre är ormar.... Min mage började lea rövare och tala om för mig att den här ideén med snorkling kanske inte var så genomtänkt. Efter att ha samlat mod en stund så bytte vi dock om för vi närmade oss första revet. Väl där när vi står hela gänget och ska i vattnet inser jag att de käcka stegarna för att ta sig ner i vattnet inte var nerfällda utan vi förväntades hoppa ner i vattnet från båten. Det var minst en meter!!!! Skräck!!! Vi mer eller mindre buttades ner i faslig fart mitt hjärta hade vid den tiden gått för högvarv en stund. Behöver jag säga att jag mest hade huvudet uppe ur vattnet spanandes efter långa ringlande saker istället för att leta efter nemo??
Allt som allt hade vi en helt fantastisk semester, men, som alltid är det skönt att vara hemma igen.
Tills nästa gång
ha det gött
Nina K