Att äga bil och hund, det är inte helt enkelt!

Man skulle kunna tro att det på de få dagar som gått sedan jag skrev sist borde det inte inträffat speciellt många saker värda att nämna här. Men se så är inte fallet. Man kan säga att de senaste fem dagarna har varit händelserika på alla sätt och vis. En del är tämligen självförvållat och annat har jag fått hjälp med på ett eller annat sätt. Vi börjar väl från början som sig bör.
I Torsdags inledde jag min födelsedag ( bantningen går sådär so far...)med att äta en gräddbakelse med familjen veterinär klockan sju på morgonen (även Tohrleifur fyllde år i veckan). Efter det bar det av till Skara med Johanna som skulle träna för Sten Lindgren och det är ju alltid roligt att både träffa en god vän samt få lite inspiration själv. Så långt är allt väl.
När det väl bar hemåt på lite senare under dagen (tidig kväll) så var allt under kontroll. Jag skulle till bästaste vännen Louise för ett glas vin och lite skvaller. När jag närmar mig nysäter kommer jag till en skarp kurva och växlar ner. Bilen ger då ifrån sig ett mycket välbekant ljud. Den börjar precis som "bettan 1" att låta som en raggarbil. Hål i ljuddämparen. Jag svor en lång ramsa men konstaterade att det kunde varit värre den är ju körbar. Morgonen därpå hade jag ett par ärenden inne i säffle och säger hej då till Lojz tar med mig själv all packning och hunden för att åka. Kommer ut till bilen och kan bara konstatera, punktering! vänster bak var helt tomt (jag hade fyllt på det kvällen innan). Ytterligare en ful ramsa ramlade ur min mun medan jag traskade in till en synnerligen förvånad Lojz som kom ur duschen. Nu var det inte värre än att vi två åkte och gjorde det som behövdes i stan (och lite till) för att sedan åka upp till gården för att hämta ett vinterdäck på fälg för att byta ut med det trasiga. Om jag nu använt hjärnan skulle jag ha kommit ihåg att de däcken hade jag hemma hos mig på min gård. Även det visade sig sedan inte stämma då de fälgarna var helt fel till bilen (gamla ägaren till volvon hade skickat med dessa). Men, nu hade ju mercans gamla sommardäck (ni vet de jag hade på tills januari i år) samma dimension så ett av de ryckte jag med mig. Dessa var dessvärre utan fälg. Hem till Louise, ingen domkraft stod att finna. Ner till macken i Nysäter, låna en domkraft av större kaliber (och tyngd!!). Får då även låna "mack killens" bil samt ett fälgkors. Tillbaka till Louise ( ett antal kilometer). Tror ni bultarna satt fast!?! Ja det gjorde de, och det med besked. Få helt sonika hoppa på fälkorset med all min tyngd (tur att jag inte bantat) får loss hjulet. Ner till macken får däcket lagat, hem få på däck, ner med bil och alla lånegrejer till macken igen. Klar, detta projekt tog bara ett par timmar. Men båda jag och Louise var imponerade över min insats som mekaniker.
Nu kommer vi till hunden. Har man nu blivit med hund så måste det tydligen tränas! lojzan som är instruktör inom hundvärlden ser nog sin chans att ge igen för diverse skavsår jag tillfogat henne i hästvälden de senaste tio åren. Nu införskaffas, hungodis och leksaker bland annat en tygbolls variant i garn med en längd på knappt tre decimeter att ha till kamplek.
Hurtiga som få ger vi oss ut under en av helgens förmiddagar.
Det första som händer är att människan plockar fram två mycket bekväma stolar. I mitt stilla (och tämligen naiva) sinne tänkte jag att det här verkar som en praktisk sport. Det visade sig dock inte vara fullt så bekvämt. Inkallning och uppmärksamhet skulle tränas. Belöningen var så småningom att Daisy fick kampa med matte när hon gjort rätt. 40 kilo schäfer med ovanligt stort gap. En inte så smidig Nina med ett väldigt litet garnnystan. De tillfällen hon träffade nystanet innan mig gick bra men de var få.
Sedan bar det ut i skogen med hundar (även Lojzans BC). Här skulle det plockas svamp. Min jycke som inte tränat sig att umgås med hundar fick ett ryck och tänkte smaka lite på louise hund. Jag fick då för mig att göra en hjälte insats och slänger mig mot de båda hundarna för att ta tag i min. Om det inte legat en gren framför mina fötter hade det hela kunnat sluta väl. Nu fanns det dock en gren. Jag började med mitt gasell hopp men det hela slutade med att jag föll handlöst framåt och landade raklång i den blöta mossan till hundarnas förvåning och louises förtjusning. Hundarna umgicks sedan som goda vänner...
Så kom då gårdagen efter denna slitsamma helg.
Klockan åtta när jag (naken givetvis) traskar ut från toaletten dundrar det in ett gäng hanverkare som ska laga rören i lägenheten. Jag hinner lyckligt nog höra dem i trappen och med en gigantiskt skutt landar jag inne i sovrummet och hoppar i mina för korta (sedan 1900 kallt) mjukisbyxor och en tröja (lagom till Elvira tror jag). När jag möter dem i köket frågade de snällt om jag var nyvaken. Förstår inte varför. Mitt på dagen bestämmer jag mig för att åka hem till en god vän för att laga mat där (utan hanverkare och damm). Jag beslutar samtidigt att hämta upp min nya parabol som kommit till ICA affären. Jag vandrar in till affären, löser ut mitt paket (det stora) och kommer på att jag behöver lite saker till maten. Jag ställer ner paketet, hämtar matvarorna, betalar och åker till Lena.
Ca en timma senare inser jag att mitt paket står kvar i dörren på ICA. Nu hade jag lite tur, louise åkte förbi och hämtade det av biträdet som hade lite svårt att hålla sig för skratt.
Som final på ¨gårdagen åkte jag och lojz åter och tränade hund. Efter träningen (ca halv nio) släpper jag in "voffsan" i bilen och pratar en stund med louise. Då hör jag hur central låset surrar till. Daisy har låst in sig själv. Med mina nycklar i bilen..... Som tur var fanns reservnyckeln en kilometer bort hos barnens farmor och farfar.
Tur att det har blivit tisdag så jag är på jobbet igen.....
Tills nästa gång. Ha det
Nina K

Det stora höstdeppet på ingång!

Nu går det inte att förneka det mer. Hösten är oåterkalleligt här. Jag har slutat att hoppats på att det ska komma varma soliga dagar med 20 grader varmt. Hur jag än vänder och vrider på det så är det mörkt på kvällen när jag slutar jobba. Om det inte räckte med det eländet så verkar den som rår över vädret bestämt sig för att lämna all världens "våtväder" över oss här.
Lite orättvist kan man tycka då det ju finns länder i världen som tacksamt skulle ta emot hälften av det vi får ner här. Personligen avskyr jag den här tiden när det börjar bli mörkare. Hela jag blir nedstämd och lätt irriterad. Det krävs bara att någon av kvällstidningarna har stora rubriker om barn som far illa eller annat sorgligt för att jag ska snyfta en stund för mig själv. Med andra ord, nu går jag så smått in i det stora höstdeppet. Får nog bli en resa till solen i december så jag inte blir helt väck i hjärnan.
Helt väck i hjärnan tror jag att killen som jag pratade med på viasat igår tyckte att jag var. Jag har återigen inga kanaler hemma utan var tvungen att ta tjuren i hornen och beställa ett nytt abbonemang. Får prata med en jättetrevlig kille som försökte förstå vad jag ville ha för kanaler (det vet jag knappt själv) tillslut enades vi (på hans inrådan) om vad jag förmodligen ville ha.
Jag får citera en god vän " du ska förstå vad jag försöker mena", en synnerligen användbar fras i mitt liv (tack didi). När vi kommit fram till vilka kanaler så kommer vi till själva monteringen av parabolen. Det är ju så fint att man får hjälp med det. Mycket bra säger jag till killen jag pratat med. Jag har haft svårt att få den gamla parabolen att inte tappa signalen. Hm, säger han, har du haft ett dåligt stativ? Här borde jag nu bara svarat ja och inte varit fullt så ärlig. Ja, den är ju fäst i silvertejp.... Först vart det tyst sedan kom det ett (mycket förståligt) asflabb.
Jag måste nu hinna hem och montera ner den gamla parabolen innan det kommer en montör för den nya så inte han får se den mycket udda konstelationen hemma på min balkong.

Att det inte alltid (för att inte säga väldigt sällan) blir som jag tänkt mig det är ju ingen nyhet. I helgen resulterade detta i att jag helt sonika blev med hund. Varför hon hamnade hos mig är en lång historia men så är det. Daisy har med buller och brak kommit in i mitt liv. Hon är en schäfer tik på tre år (tror jag) som jag ska försöka hitta ett bra hem till. Jag har ju inte riktigt tid med en hund som måste aktiveras och tränas omvartannat. Men nu blev det som det blev inte mer med det. Kanske kan hon värma mig lite i det ruttna höstvädret som förskansat sig utanför fönstret.
Nej nu har jag gnällt klart. Nu ska jag sadla på longis och se om han har lust att jobba igenom en stunds dressyr.
Tills nästa gång
Ha det!