När man har...

Glömt lösenordet till bloggen, då kan man nog inte kalla sig för bloggare längre. Jag insåg att det var längesedan som det uppdaterades om livet här skrivklådan har liksom inte velat infinna sig. Lite bättring tror jag bestämt det får bli. Massor har hänt sedan sist. Närmast till hands är det att skriva att jag (och mina kollegor) nu andats ut efter att luciashowen är avklarad för i år. I år började vi planera i god tid men vad hjälper det när det ändå inte riktigt går som vi vill ändå. Inte blev det så mycket bättre av att jag fick för mig att ta semester veckan innan och dra till Egypten, mer om det längre ner.
När planet landade på Arlanda så var det hem till Värmland som gällde. Telefonen började envist pipa så fort pin koden var inslagen. Märkligt nog hade inga större katastrofer inträffat under min frånvaro (trots att man är oersättlig?). Allt kändes lugnt under fredagen som spenderades på jobbet med planering av show. Även när jag och Nina P åkte ner till Mellerud under lördagen kändes det helt okej. Någonstans vid 14 tiden var det ännu ganska lugnt. Sedan var det så dags för "gubbgruppen" att träna. All träning fram tills lördagen hade gått utmärkt och alla var lagom balanserade. Så kom då generalrepet och allt ballade ur. pojkarna red fel vägar, var inte synkade med varandra alls och som grädden på moset visade sig Tuben ha taskiga tävlingsnerver. När vi skulle börja träna att rida in i ridhuset från utsidan så var det mats och Tuben överallt. Efter en snabb överläggning med mig själv (bästa svaren får jag då) så byttes det hästar så Emil fick Tuben och Mats fick ta den något coolare Molly. Detta innebar även en om möblering i ordningen i ledet. KAOS!!! Tuben bockade sig in i ridhuset med Emil, sedan blev det bara värre. Tuben skötte sig förvisso men nerverna på samtliga (inklusive ridläraren) var helt i det blå. Om repet innan varit osynkat så var detta bara att beskriva som en "gubbröra" med hästar som tillbehör. Svettiga, nervösa och med magont gick samtliga (åter ridläraren inräknad) ut ifrån ridhuset med idel ryggdunkningar och uttalanden som att.
- Det går bättre imorgon och genrep ska inte gå bra.
Snabbt lades en ny träningstid in och Tuben fick sparken som kadrilj häst.
På söndagmorgon efter en mycket orolig sömn infann sig så samtliga vid ridhuset igen. Vad som hänt under natten vet jag inte men helt plötsligt gick kadriljen som en dans.
hela showen gick sedan hur bra som helst. Hästar och barn skötte sig över förväntan och mina "favvo gubbar" gjorde succe!
Att ta semester och slippa lite regnrusk i november är inte helt fel. Planet lyfte mot Sharm el sheik och vi landade i 30 graders värme. efter att ha tittat ner i vattnet från bryggan konstaterades det snabbt att snorkla måste man (jag) nog ändå prova på. In i affären, köpa snorkel och sedan var det bara att börja, trodde jag....
det var kanske lite svårare än jag inbillat mig. Hur svårt kan det vara kan man tycka. Men om man som jag lider av lite lätt panik i vattnet så var det ingen lek. De första minuterna panik andades jag och rätt som det var glömde jag att bita runt snorkeln när jag andades och öppnade istället hela munnen och tog ett djupt andetag. Vilket i sin tur resulterade i att vattennivån i röda havet sjönk med en decimeter eller två. Spottandes och fräsande kom fick jag upp huvudet ur vattnet och gjorde ett elegant skutt (läs kravlande) upp på bryggan igen. Efter att ha samlat mig fem minuter gav jag mig i kast med snorklandet igen och denna gång gick det som det skulle. Eftersom nu detta gick så bra och var väldigt roligt beställde jag och sambon en heldag på båt med snorkling. Härligt var min tanke när jag såg den stora båten med soldäck på. Guiderna gick igenom vilka fiskslag vi kunde förvänta oss att se till havs och allt verkade toppen till något som närmast kan beskrivas som en orm dök upp på en bild.
- Ingen fara sa guiden, den är ofarlig men gillar att simma mellan snorklarna.
Jag har två mastiga fobier. En av dem är att hoppa ner i vatten så jag kommer under vattnet med hela huvudet. Den andra betydligt värre är ormar.... Min mage började lea rövare och tala om för mig att den här ideén med snorkling kanske inte var så genomtänkt. Efter att ha samlat mod en stund så bytte vi dock om för vi närmade oss första revet. Väl där när vi står hela gänget och ska i vattnet inser jag att de käcka stegarna för att ta sig ner i vattnet inte var nerfällda utan vi förväntades hoppa ner i vattnet från båten. Det var minst en meter!!!! Skräck!!! Vi mer eller mindre buttades ner i faslig fart mitt hjärta hade vid den tiden gått för högvarv en stund. Behöver jag säga att jag mest hade huvudet uppe ur vattnet spanandes efter långa ringlande saker istället för att leta efter nemo??
Allt som allt hade vi en helt fantastisk semester, men, som alltid är det skönt att vara hemma igen.
Tills nästa gång
ha det gött
Nina K