Moster Nina på äventyr!

Minsann om inte helgen bjöd på en alldelses extravagant händelse! Min älskade storasysteryster (fast hon skulle nog hävda att jag är den ystra av oss) har nu blivit mamma igen, och Filip filur storebror till en liten Alva och en liten Erik (ska inte glömma Björn som ju haft lite med det hela att göra han med). Jag har redan varit där och snosat på dem. Lille Erik tackade mig genom att det första han gjorde när han kom till moster var att kräkas över en större del av tröjan. Detta tilltag fick mig att gå tillbaka flera år i tiden och minnas hur jag under ett par år i princip konstant stank, välling, mjölkersättning och barnmat. Fina bebisar är det, nu ska jag bara bearbeta deras far lite så att det blir en ponny eller två även i den Nilsson/Anderssonska familjen.
En annan tämligen unik händelse utspelade sig igår. Jag tog vita faran och åkte till drive in besiktningen i Åmål. Jag var helt på det klara med att det skulle bli ett A4 ark eller tre fulla av tvåor. Men så kommer den glade besiktningsmannen till mig när bilen var klar och säger glatt att det var bara en enda litten futtig tvåa. Och då var det inget svårt fel att åtgärda (nu menar jag för den som kan skilja på muttrar). Jag antar att alla förstår att det unika var inte att jag var på bilbesiktningen utan att det faktiskt bara blev en tvåa. Detta föranledde till en lite giftig kommentar från kollega Nina P som undrade om jag gjort något otillbörligt med besiktningsmannen i fråga. Det är vänner det! Min bil som är i ett sådant toppskick jämt det vet ju alla. Hm, eller inte. Kylaren läcker nämligen som ett såll, så för tillfället får jag stanna varannan mil och fylla på vatten ur en dunk så den inte ska brinna upp. Suck, men det löser sig det med.
Till helgen så har vi sparbankshoppet på ridklubben. Lagom till denna event så har min kära rygg bestämt sig för att strejka. Jag går omkring med samma spänst som en 90 årig rysk kulstöterska (har aldrig sett någon men fantasin är det ingen brist på). Nu får detta lösa sig ändå. Igår satt jag i godan ro och målade staket med Johanna. Jag skulle bara flytta lite på mig och snubblade till vilket i sin tur resulterade till att jag hamnade med huvudet rakt i färgburken. jag har fortfarande vita slingor i min lugg. Om man som målare bedömdes efter hur mycket man målar sig själv så skulle jag vara i elitklass. Så go vänner, nu samlar vi krafterna till helgens tävlingar och andra trevligheter!
mvh Nina K

Dags att besöka kyrkan!

Ni kommer inte att tro det! Jag har haft en väldigt lugn vecka sedan jag skrev sist. Faktum är att hela min tillvaro tycks ha bestämt sig för att fungera. Märkligt hur det kan vara. Fastnar man i spiralen där allt krånglar så verkar det aldrig finnas ett slut allt bara går snett. Sedan är det som om gudarna bestämt sig att det får räcka för ett tag.
Det där med gudar kan kanske diskuteras, jag har väl aldrig kunnat påstå att jag är troende. Men något tror jag på, har bara inte bestämt mig för vad. Att vara styv i korken och tro, att det inte finns mer än vad vi kan ta och känna på, nej mer än det finns det, det är jag övertygad om. Sen är det väl som så, att var och en blir vi kloka på vår egen tro.
Att jag snöat in på detta ämne har sin rimliga förklaring. Vi gör en lång historia kort. Ni som följt bloggen vet att min lillebror blev väldigt dålig den 24 februari i år. När han låg på intesiven och svävade mellan liv och död, så stod jag vid hans säng och uttalade högt och tydligt att om han bara kunde vakna och prata med mig igen så skulle jag börja gå i kyrkan.
Nu har det ju gått en (vad det känns som) väldigt lång tid sedan detta hände. Någonstans i själen försökte jag vänja mig vid tanken att han aldrig mer skulle vakna tillräckligt till liv så jag fick prata med honom igen. Men, så för tre veckor ringer mamma och berättar att han besvarat en av sjukgymnastens frågor med ett ja. Sedan började det så smått komma lite mer tal. Så när jag åkte in för två veckor sedan och hälsade på så var han vaken och pigg. Jag tog med mig min dator och vi lyssnade på metallica. Så berättade jag för brodern om att Elvira (han är en hängiven morbror) nu hade galopperat själv på paddy. Då skrattade han ljudligt och sa, fränt! Sedan har det visat sig att minnet är intakt, och så även den ganska råa humorn.
Så, nu är det bara att leta upp ett antal trevliga gudtjänster och sätta på sig bästa söndags stassen.
Annars består maj månad av väldigt mycket jobb. Massor av tävlingar, finalen i division ett till helgen, klubbhoppningar och sparbankshoppet. Ett antal träningar, ja, fullt ös sanslös. Men som sagt jag ska inte klaga. Livet är trots allt på topp!
Tills nästa gång, ha det gott
Kram Nina K