Att skotta snö...

Är faktiskt inte någon av mina specialgrenar alls. Eller ska jag säga, det var ingen av mina specialgrenar. Efter att ha flaxat omkring som en blådåre på julafton, som förvisso började behagligt i stallet på rearsbyn tillsammans med familjen Gardtman som kom och hjälpte till, men sedan fortsatte i en hissnande hastighet. Så kom då juldagen och ridlägret i mellerud började kl åtta på morgonen. massor av goa ungar kom, viss frid rådde. Sedan kom så annandagen. Och med den kom ÅTTA meter snö! Nej, nu överdrev jag kanske en liten aning. Dagen började med att snälla sambon väcker mig kvart i sex och meddelar att kaffet är klart bara att masa sig upp. Tittar ut genom köksfönstret och frustar ut kaffet. Det är vitt, och inte bara vitt, det ser ut som den vita massan begravt hela gården. Sambon säger klokt nog att vi nog inte ska ta den sänkta V70 till jobbet utan den normalhöga snälla och välfungerande 940 till jobbet. Hm, tänker jag, undrar hur vi ska ta oss ut ifrån gården.
Janne gör ett tappert försök och tar sig 20 meter. Jag har under denna tidsperiod inte tagit mig ifrån köksfönstret utan tittar på hur han fastnar varpå jag konstaterar att nu har vi bara nio mil, minus 20 meter kvar till jobbet. Efter mycket om och men så skottade vi oss ut med hjälp av traktor. Väl nere vid stallet så fick vi skotta oss in. sedan förflöt det två lugna dagar utan stora diffar i protokollet. sen kom så måndagen.
Då V70,n fortfarande stod tämligen insnöad och jag som sagt inte gillar att skotta snö så beslöt jag mig snabbt på morgonen för att ta andra bilen ner. I flera dagar har Janne sagt att han nog måste spänna fläktremmen. Och tänk vad bra det hade varit. Efter att ha ridit ex antal hästar i kylan körde jag hemåt vid halv sju tiden. Strax utanför mellerud började min instrumentpanel att påminna om en amerikansk julgran. Det vill säga, väldigt mycket kulörer att beskåda, prydda med diverse tecken. Vis av erfarenheten insåg jag att detta var inget bra tecken. ringer Sambon och säger att detta kan inte sluta väl. Mycket riktigt vid snäcke tar det stopp. Får tag på sambon som snällt lovar att hämta mig. Får sedan tag på Robban G som bussig som han är, kommer för att släpa mig och vidhörande bil till melledrud och auto mats. När Robban kommer är det mörkt, kallt och vi ser båda lite halvtaskigt. Öppnar en lucka där det verkligen se ut att sitta en bogserkrok. Sätter fast linan och drar. Efter 20 meter smäller det till ordentligt, ingen av oss tänker så mycket på det, förmodligen bara linan som sträcktes.
Precis när vi svänger av vägen till automats tappar Robban mig. Vi båda kliver ur bilen.
- Vad händer, tur att du tappade mig här, säger jag glatt.
Robban inspekterar "kroken" linan suttit i.
- Du Nina, har du AC i den här bilen?
- Oja, det har jag, svara jag glatt.
- Det har du inte nu längre, säger en något stukad robban.
Där står jag med AC röret i handen. Vad nu det hade en lucka som gick att öppna till.
Så, nu går bilen igen med ny fläkrem. AC får vi väl se om det blir en ny efter min och Robbans insats i bärgningsbraschen.
Men som det gamla ordspråket säger. Av AC anläggningen kan man bli förkyld, blir man förkyld kan man inte jobba, kan man inte jobba får man inga pengar, får man inga pengar kan man inte laga trasiga bilar! Med andra ord, jag ska ingen AC ha.
Gott nytt år på er
kram Nina K

Att skotta snö...

Jag avskyr bilar... Och julhandel!

tror ni nu att detta är en gammal blogg? Nej då, trots att mannen i mitt liv införskaffade bil, som förvisso gått långt (bortsett från den nya motorn) som är servad och pysslad med som den värsta diva. Vad händer? Jo, den tackar med att försätta mig i diverse bekymmer. Om det hade varit min gamla merca som jag fysiskt misshandlade under åtta långa år, då hade jag haft en viss förståelse för den.
Det började med att det dog hemma på gårdsplanen, in på brandt i säffle, fixa bil, betala massa pengar, bil fungera. Nåja, nästan en månad fungerade den, men bara nästan. Startar bilen på kolungen när det var dags att åka hem i mitten av november. Bil dör. In till verkstad. Bil kommer hem efter en dag, betala lite mindre pengar en förra gången, bil fungerar. Ja, iallfall i två dagar. Bil dör. In till brandt i säffle efter att man kommer hem från egypyten. Hämtar bil förra tisdagen, betalar ytterligare en löjlig summa pengar. Bil fungerar, i NIO mil!!!! Bil dör utanför ica i mellerud.
Här någonstans har mitt tålamod helt tagit slut. Inte blev det så mycket bättre att jag dagen innan kommit på att det var dags att sluta röka. Så, detta innebär att jag traskar in på Brant verkstaden i mellerud (som ju inte har gjort något fel) efter att ha blivit tämligen nonchalant bemött av deras kollegor i säffle.Orökt under ett dygn, frusen, stressad, behöver jag säga att jag nått gränsen till vansinnigt förbannad. Stackars verkstadskillarna. Efter att ha svurit och förbannat såväl volvo som övriga världen fick jag hjälp av Kent att ta mig till ridskolan. På fredagn ringer så Brandt killarna i mellerud och säger att nu tror de att felet är löst. Bränslefilter bytt och bilen går som den ska. Hämtar bilen, betalar åter en hel del pengar. Bil fungerar.... I fem kilometer. Bil dör. Nina väldigt, väldigt, synnerligen skitförbannad!
Snälla Jocke på brandt lånar ut bil som fungerar så att jag kan ta mig hem över helgen. Nu har Auto Mats fixat bilen och den går som aldrig förr. Behöver inte säga vart bilen kommer lämnas i fortsättningen antar jag?!
Idag bar det sig inte bättreän att jag, sambon och den nu fungerande bilen tog oss till Karlstad för julhandel. Jag avskyr att shoppa. Det är uppriktigt trist. Att sedan behöva göra det tillsammans med sjutusen andra gör det inte bättre. Redan tre mil innan vi närmat oss första affären har jag börjat tjura. Vad än sambon försöker säga får jag hålla mig från att snäsa. Inte blir det bättre ju längre adgen lider. Det är granar och tomtar, julsaker och pepparkakor till förbannelser överallt. Stressade pensionärer som kör över tårna på en med överlastade kundvagnar. Ungar som skriker (mina skrikande barn var hemma) trötta morsor och som sagt, griniga Ninor. Nästa år ska jag skicka en agent att handla. Bara göra en lista medan jag stannar hemma och gör minsta möjliga under dagen.
Nu ska jag packa in paket, ytterligare en sak jag är riktigt dålig på, men jag tror barnen blir glada ändå. God jul på er alla som jag inte träffar under julveckorna på jobbet
kram Nina K

När man har...

Glömt lösenordet till bloggen, då kan man nog inte kalla sig för bloggare längre. Jag insåg att det var längesedan som det uppdaterades om livet här skrivklådan har liksom inte velat infinna sig. Lite bättring tror jag bestämt det får bli. Massor har hänt sedan sist. Närmast till hands är det att skriva att jag (och mina kollegor) nu andats ut efter att luciashowen är avklarad för i år. I år började vi planera i god tid men vad hjälper det när det ändå inte riktigt går som vi vill ändå. Inte blev det så mycket bättre av att jag fick för mig att ta semester veckan innan och dra till Egypten, mer om det längre ner.
När planet landade på Arlanda så var det hem till Värmland som gällde. Telefonen började envist pipa så fort pin koden var inslagen. Märkligt nog hade inga större katastrofer inträffat under min frånvaro (trots att man är oersättlig?). Allt kändes lugnt under fredagen som spenderades på jobbet med planering av show. Även när jag och Nina P åkte ner till Mellerud under lördagen kändes det helt okej. Någonstans vid 14 tiden var det ännu ganska lugnt. Sedan var det så dags för "gubbgruppen" att träna. All träning fram tills lördagen hade gått utmärkt och alla var lagom balanserade. Så kom då generalrepet och allt ballade ur. pojkarna red fel vägar, var inte synkade med varandra alls och som grädden på moset visade sig Tuben ha taskiga tävlingsnerver. När vi skulle börja träna att rida in i ridhuset från utsidan så var det mats och Tuben överallt. Efter en snabb överläggning med mig själv (bästa svaren får jag då) så byttes det hästar så Emil fick Tuben och Mats fick ta den något coolare Molly. Detta innebar även en om möblering i ordningen i ledet. KAOS!!! Tuben bockade sig in i ridhuset med Emil, sedan blev det bara värre. Tuben skötte sig förvisso men nerverna på samtliga (inklusive ridläraren) var helt i det blå. Om repet innan varit osynkat så var detta bara att beskriva som en "gubbröra" med hästar som tillbehör. Svettiga, nervösa och med magont gick samtliga (åter ridläraren inräknad) ut ifrån ridhuset med idel ryggdunkningar och uttalanden som att.
- Det går bättre imorgon och genrep ska inte gå bra.
Snabbt lades en ny träningstid in och Tuben fick sparken som kadrilj häst.
På söndagmorgon efter en mycket orolig sömn infann sig så samtliga vid ridhuset igen. Vad som hänt under natten vet jag inte men helt plötsligt gick kadriljen som en dans.
hela showen gick sedan hur bra som helst. Hästar och barn skötte sig över förväntan och mina "favvo gubbar" gjorde succe!
Att ta semester och slippa lite regnrusk i november är inte helt fel. Planet lyfte mot Sharm el sheik och vi landade i 30 graders värme. efter att ha tittat ner i vattnet från bryggan konstaterades det snabbt att snorkla måste man (jag) nog ändå prova på. In i affären, köpa snorkel och sedan var det bara att börja, trodde jag....
det var kanske lite svårare än jag inbillat mig. Hur svårt kan det vara kan man tycka. Men om man som jag lider av lite lätt panik i vattnet så var det ingen lek. De första minuterna panik andades jag och rätt som det var glömde jag att bita runt snorkeln när jag andades och öppnade istället hela munnen och tog ett djupt andetag. Vilket i sin tur resulterade i att vattennivån i röda havet sjönk med en decimeter eller två. Spottandes och fräsande kom fick jag upp huvudet ur vattnet och gjorde ett elegant skutt (läs kravlande) upp på bryggan igen. Efter att ha samlat mig fem minuter gav jag mig i kast med snorklandet igen och denna gång gick det som det skulle. Eftersom nu detta gick så bra och var väldigt roligt beställde jag och sambon en heldag på båt med snorkling. Härligt var min tanke när jag såg den stora båten med soldäck på. Guiderna gick igenom vilka fiskslag vi kunde förvänta oss att se till havs och allt verkade toppen till något som närmast kan beskrivas som en orm dök upp på en bild.
- Ingen fara sa guiden, den är ofarlig men gillar att simma mellan snorklarna.
Jag har två mastiga fobier. En av dem är att hoppa ner i vatten så jag kommer under vattnet med hela huvudet. Den andra betydligt värre är ormar.... Min mage började lea rövare och tala om för mig att den här ideén med snorkling kanske inte var så genomtänkt. Efter att ha samlat mod en stund så bytte vi dock om för vi närmade oss första revet. Väl där när vi står hela gänget och ska i vattnet inser jag att de käcka stegarna för att ta sig ner i vattnet inte var nerfällda utan vi förväntades hoppa ner i vattnet från båten. Det var minst en meter!!!! Skräck!!! Vi mer eller mindre buttades ner i faslig fart mitt hjärta hade vid den tiden gått för högvarv en stund. Behöver jag säga att jag mest hade huvudet uppe ur vattnet spanandes efter långa ringlande saker istället för att leta efter nemo??
Allt som allt hade vi en helt fantastisk semester, men, som alltid är det skönt att vara hemma igen.
Tills nästa gång
ha det gött
Nina K