Sömn bekymmer

Till allas glädje (?) fortsätter den förbannade bilen att rasa i sina bestånds delar. Direkt efter besiktingen gav sig vänster vindruta att fungera så nu får jag inte ner den med elhissen. Döm då om min förvåning och glädje när helt plötsligt värme fläkten drog igång igen! Men tro inte att det inte kostade på för vänster blinkers beter sig nu mycket underligt. Och svaret är nej. Jag kör den inte till verkstaden igen. Dels för att jag inte har råd, dels för att min styvfar får ett "tuppjuck" om bilen närmar sig hans garage en gång till...
Hur som helst så har jag inte kört så mycket under föregående vecka. Jag var visserligen här och jobbade tisdag, onsdag och söndag. Men i övrigt var jag ledig och umgicks mest med mina barn och kompisar. Jag är lika förvånad varje gång någon ringer och frågar om jag inte vill komma på fest, de flesta har gett upp hoppet om att jag ska vara ledig och kunna komma. Men, trägen vinner och helgen blev ganska intensiv men med väldigt lite sömn.
Appropå sömn, där har jag ett litet bekymmer den här veckan. Det beror inte på att jag jobbat i ett sedan i måndags när jag hade träning i kristinehamn. Utan snarare på månen som behagar lysa av full kraft! Jag har sedan länge insett att när så är fallet sover jag endera urkass eller inte alls. Kom hem från träning i måndags i bra tid. Lade barnen efter sagor och lite sånger. La därefter mig själv då jag kände mig ursliten. Vad händer. Jo, jag somnar förvisso relativt snabbt men sedan klockan ett på natten, PLING!!!! Jag är klarvaken. Kan inte somna om. Klockan blir fyra på morgonen innan jag väl lyckas få kroppen att inse att jag inte är en varulv (har hört ryktas om att dessa är igång rejält under fullmånens sken). Samma sak i natt. Kommer hem ifrån mellerud hyfsat tidigt. Barnen är åter i Boden med sin far så det var bara att krypa till kojs och slappa. TJING!!! Inte det minsta trött. Detta fast att jag nästan somnat med näsan på ratten innan jag kom hem. Sedan underlättade det inte att mina nya grannar får för sig att klockan halv elva är en skit bra tid att spika upp grejer på väggarna i deras sovrum som ligger under mitt.
Idag är jag i gengäld väldigt trött! Skulle mer än gärna lägga mig en stund och sova innan lektionerna men det funkar inte riktigt för dagen. Elände, nu har jag provat att räkna får, läsa, städa (!), tända doft ljus (kallas romantik för sig själv tror jag) ... Listan kan göras oändlig. Jag tror min kropp lider av en akut "jobbat för mycket strejk". När jag väl kommer i säng i tid går den i spinn.
Nu är det väl tur att jag inte kan sova för tillfället eftersom jag jobbar oavbrutet de närmaste dagarna. I helgen ska jag ju vara lite överallt. Skövde och storhäst SM har högsta prioritet. Borås och Änglahoppet därefter. Återigen en Halloween som firas på en tävlingsplats. Det fanns faktiskt en tid då jag som många andra spökade ut mig och festade till det just den här helgen. Ja, utom då jag jobbade som bartender förstås. Då var jag förvisso utspökad men festade inte.
Nu finns det elaka tungor som hävdar att jag minsann inte behöver spöka ut mig för att gå på maskerad. På tal om elaka tungor eller snälla vänner. I helgen fick mina kära vänner för sig att nu är det snart dags att gifta bort mig, igen...
Deras lysande ide (efter ett antal glas vin) var att de skulle göra lite kontakt annonser och sätta ut mig på nätet. Jag tackar som ödmjukast för den passningen.
Jag har insett att just nu finns det ett helt gäng goda vänner som desperat vill få ihop mig med allehanda varianter av män. Eh, man kan säga att jag iallfall har roligt åt dem och det är antagligen ömsesidigt. Just nu kan man säga att en mekaniker skulle vara på sin plats! Nån som har en på lager? Nä, det är nog bra som det är. Man kan ju fråga sig när tiden skulle finns för ett sådant leverne :-)
Nepp, nu ska jag återgå till jobbet. Tror minsann jackson ska få en extra puss på mulen idag.
Tills nästa gång ha det bra
Nina K

Bilens varande samt till globen åkande

Nu är det faktiskt färdigt. Bilen gick äntligen igenom besiktingen efter mycket om och men. Det var inte utan att grabbarna (gubbarna) på besiktningen skrattade lite åt mig när jag för fjärde gången kom in med bilen. Och eftersom lagen om alltings djävlighet råder hade jag naturligtvis lyckats passera datum för ombesiktning så jag (eller bilen) åkte på hel besiktning. Hade det varit jag som skulle besiktigas vete gudarna om det inte skulle bli en del fel där med. Nu kollas kanske inte hjärnkontoret och det är väl tur men ryggen börjar så smått säga upp sig igen. Appropå hjärnkontoret så vet jag inte riktigt hur det står till med mitt. Jag tror jag har nått den grad av förvirring som kan anses vara fall för behandling. Efter jag hade varit i nuntorp i torsdags och haft träning började jag fundera på min smarthets grad. För det första åker jag iväg med jeans, tunn tröja och en "vår" jacka. Detta resulterade att när jag hade tredje gruppen frös jag så att jag hackade tänder. När susanne och astro kom snodde jag helt sonika den stackars hästens täcke och virade in mig. Vinter jacka, det hade varit smart. När jag åkte hem hade värmen gett upp i bilen igen. Fläkten fungerade inte (och gör inte nu heller). Varmt kaffe och snabbt hem. Väl hemma klockan kvart i ett (det blir ganska sent) slängde jag mig i säng för att hinna sova ett par timmar innan det var dags för att resa till södertäljes nationella tävlingar. Nu kommer så den totala förvirringen igång. Det börjar med att ena telefonen (jag har två) börjar ringa för att jag ska vakna. Så långt allt väl. Sedan slänger jag hastigt ner lite kläder som jag tror att jag behöver (smart hade varit att packa dagen innan). Nu kommer vi till punkten andra mobil telefonen. Vart är den. Ett vilt letande vidtar. Det hela slutar med att jag i vanlig ordning får ringa upp den för att lokalisera den. Döm om min förvåning när det börjar tjuta i mitt kylskåp. När jag kom hem på natten hade jag druckit lite juice och helt enkelt lagt telefonen som antagligen var i handen brevid mjölken. Nästa måste ha med sak är plånboken. Var är den? Det går dessvärre inte att ringa till den (en funktion jag borde ha) inte heller var mina barn hemma som annars brukar ha lite koll på mig. Jag letade överallt, utom i bilen där jag hade låtit den lega kvar av den enkla anledningen att jag inte skulle glömma den...
Jag kom iväg efter ett otal svärord och som om inte det räckte slog jag i min stortå på en tröskel (stackars mig).
För en gångs skull körde jag inte fel när jag skulle till södertälje ridklubb. Annars har det varit standard varje år att jag tagit fel avfart och fått ringa stefan lönberg och fråga hur i hela höga jag ska göra för att hitta rätt. Tävlingarna gick bra hela helgen. Olivia vann globen kvalet så det lutar åter åt att jag får vara på plats nere i manegen i år igen. Det är onekligen en av årets höjdpunkter. Jag hann oxå rida ett par av Loppans (Antonia Lönbergs) hästar då jag bodde hos dem och hon var nere och red sina unghästar i flyinge. Lite träningsvärk blev resultatet för min del.
Nu återstår det inte så mycket av tävlingssäsongen vilket faktiskt känns lite bra. Nu har jag rest varannan helg mer eller mindre sedan maj. Nästa helg få jag dock fara som en tätting mellan skövde och borås. Madde ska rida inomhus sm för storhäst och resten av gänget ska rida änglahoppet i borås. Jag har lyckats lova att var i skövde fredag eftermiddag och lördag morgon för att sedan vara i borås lördag eftermiddag och söndag morgon. Sen blir det åter skövde söndag eftermiddag. Så chansen att jag ska röra till det hela är väl ganska stor är jag rädd. Denna veckan ska jag hur som helst ta det lite lugtn.
Ha det gott på er
Nina K

Lus invasion och andra katastrofer

Nu kanske jag överdrev en smula men jag tycker nog att min bil kan betecknas som en katastrof. Ja, det är sant. Bilen är åter på verkstan! Jag sitter nu hos min mamma och skriver för jag tar mig ingenstans. Som bekant gick ju inte bilen igenom förra gången heller eftersom bromsarna bak inte tar som de ska. Jag fick alltså åter ringa Erik och på ett vackert sätt förklara att han tyvärr mot sin önskan var tvungen att åter ta sig an vraket. Man kan nog säga att ideén inte tilltalade honom helt och fullt. Jag fick ju dessutom erkänna att den nu även låter som ett helt tröskverk. Ljuddämparen har helt gett sig. SUCK!!!
När jag sedan ringde Per så skrattade han så mycket han orkade och var sedan, på sitt, som vanligt mycket omtänksamma sätt tvungen att häva ur sig en liknelse mellan mig och bilen. Att kalla mig för ett ras tyckte jag ändå var att gå till överdrift. Visst, förvirrad och tankspridd, det kan jag hålla med om (imorse letade jag efter min plånbok i tio minuter bara för att hitta den i väskan som jag redan packat klart) men jag tappar mig veterligen inga delar än...
När han nu hade skrattat klart (han tyckte inte det var lika kul när jag kontrade med att han minsann har tappat väldigt mycket hår :-) ) så kom han ihåg att han som av en händelse glömt att berätta en lite detalj eller två. Först så var det den lilla detaljen att barnen och han skulle flyga till Boden på onsdag (dvs, imorgon) och sedan undrade han om jag inte tyckte att barnen behövde en liten snöskoter?! Nu kan jag väl inte påstå att det är det första jag kommer att tänka på vad det gäller barnens behov. Framförallt inte då de inte fått vinterskor än. Nu hör det till saken att han redan köpt en skoter till dem så att de kan köra själva när de är med pappa i norrland. Ja, varför inte. Alla femåringar och treåringar borde väl ha en egen skoter.
Hur som helst imorgon flyger de upp till Norrland för nu var det visst dags för älgjakt igen. Jag kan inte säga annat än att Per är fantastisk på att ha dem med sig. Nu kanske en och annan rynkar på näsan och tycker synd om barnen som får fara och flyga i landet. Men er kan jag trösta med att de tycker det är väldigt roligt. Liksom sin far älskar de att vara i Norrland i jaktstugan och hemma hos farbor Arne där de har gott om kompisar och som sagt, nu även en skoter. De har inte ärvt sin mors anlag för norrlands allergi.
Tro det heller ej. Men i helgen har jag inte flaxat runt på en enda tävling. Jag har haft ett par dagar hemma och det har varit jätteskönt. Friden bestod ända tills igår.
Elvira har kliat sig väldigt i huvudet under ett par dagar. Jag har tittat och undersökt men inte kunnat se något konstigt. Hon har ju precis som jag väldigt torr hud så klåda är på intet sätt ovanligt. Men så igår när vi hade varit och hämtat hö så började hon klia sig igen och jag tog en ny titt. Och vad hittade jag väl då. Jo hon hade skaffat alldeles egna husdjur i form av löss!
Fy för den lede. Nu är väl detta inte någon rikskatastrof men heller inte så trevligt. Sagt och gjort. Införskaffa luskam och medel och sedan vidtog projektet gnida in medel i mycket motvillig femårings huvud! Resultatet blev att även jag fick min beskärda del av medel på mig och vi kan väl uttrycka det som följer. Det luktade inte hallon hemma!
När sedan den något mer samarbetsvilliga Carl var avlusad tog vi kvällen. Jag fick åter nöjet att titta på Spirit, vildhästen. Mina barn behöver nog lite nya filmer.
Så imorse var det till att duscha båda juvelerna för att få bort stanken. Nu var Elvira rätt fredlig men Carl har en förmåga att låta som han är på väg att få en omgång när vi närmar oss duschen. Det var jag, Carl, vattenslang och schampo i hela duschen. Även jag som var korkad nog att ha kläder på mig (ingen nakenchok här inte) blev tämligen blöt.
Nu kom verkstadgubbarna in och tog kaffe. Erik och Micke lät meddela att det är huvudbroms cylindern som är sönder och avgssystemet är totalt väck! Snyft, för er som har lagat bilar på verkstad någon gång så vet ni att för detta finns det bara ett bra ord, DYRT. Eller, för all del ett par bra ord. Dyrt så in i helvete. Nu ska jag sätta mig och tjura en stund det känns med all rätt väldigt motiverat.
Med hopp om att återinträda till jobbet imorgon med tyst bil som bromsar bra.

Nina K

Raggar bilen gör sin entré, skrivkrampen likaså

Jag vet inte om jag är naiv som trodde att min bil nu bara skulle behöva nya bromsar inför besiktningen. Väl nere i Helsingborg under helgens tävlingar tyckte jag mig ana ett dovt och relativt högt ljud när jag stampade pedalen i botten (enda sättet att få den gamla bilen att röra sig framåt). Mycket riktigt, nu börjar ljudämparen tydligen att ge med sig. Om någon talat om för mig innan jag har bytt dessa i omgångar att det inte är bra att göra så. Man ska tydligen byta hela på en gång ( tack för det). Så hade jag kanske inte haft en bil som inom en snar framtid får raggar bilarna som drar runt torget att bli gröna av avund på ljudet. Förövrigt så är det ju så mysigt att köra bilar som låter som en hel bilkö.
Helgen i Helasinborg var jätte bra, solen sken som guld. Det gjorde även en del av resultaten. Man kan inte annat än säga att det var givande. Detta om man nu bortser från den mycket långa resan ner i torsdags natt. Det är jag och långtradar chaffisarna som hänger ute vid dessa okristliga tider. Ja, de och en och annan polis förstås men nu har de inte stannat mig på sex dagar. Man får vara tacksam för det lilla.
För ovanlighetens skull har jag mig veterligen inte lyckats med några klumpigheter sedan sist vilket måste ses som något slags nytt rekord. Den här veckan blir dessutom realtivt lugn. Jag tänkte spendera så mycket tid med barnen som jag hinner och åka så lite bil som det är möjligt. Det förutsätter ju att jag inte behöver åka fram och tillbaka till verkstaden alltför många gånger.

Faktum är att jag för dagen tyckts drabbats av skrivkramp vilket hör till ovanligheterna. Nu har jag stirrat på skärmen en lång stund och kan inte komma på ett enda dugg som borde förmedlas till min omvärld (det kanske är tur det). Nej jag gör ett nytt försök nästa vecka. Min hjärna verkar ha formaterat sig. Suck!
Tills vi syns ha det
Nina K

Tända för att se månen och lite annat...

Om någon tror att rubriken tyder på att jag på något vis tänder på månen eller tänder på så stämmer inget av detta (nu snurrade jag visst in mig från början). Är lite lagom stel i hjärnkontoret idag efter gårdagens mardrömsresa. jag skulle ju lämna mina barn i östersund av alla ställen och gick således upp ur min varma säng klockan 20 minuter över två i måndags natt. Satte på kaffebryggaren och bar ner mina barn till bilen och drog iväg. Vi hann till grums (två mil) innan jag insåg att min bok som jag tänkt lyssna på blev kvar hemma. Med utsikten att jag hade sextio mil kvar enkel resa beslöt jag mig således för att gå in på rasta och köpa en ny. So far, allt väl.
När jag kom till torsby som ligger högt upp i värmland hände det så en liten incident. Är någon förvånad? Ut på vägen galopperar ett råddjur. Jag insåg snabbt att om jag skulle ställa mig på bromsen så skulle resultatet bli mosad framvagn. Det kändes inte aktuellt. I stället gjorde jag en snabb (enligt mig) mannöver till höger och gasade. Det stackars djuret landade i sidan av min dörr och stendog. Nacken var av när jag gick ut för att beskåda förödelsen men bilen fick inte en skråma. Då ringer den kära ex mannen (som jobbade natt) och frågade om jag tagit mig iväg. Ja då morrade jag som nu sakta insåg vad det var för jäkla dumhet jag gett mig in på. Jag frågade honom hur det såg ut på vägen upp om det fanns några viltstaket. Nej, de kom först efter östersund, haha, det hjälpte ju inte mig. Hela vägen upp till Orsa körde jag tämligen sakta. Att få ett litet djur i dörren går väl an men storbror älgen vill jag inte ha i sidan i full fart. Väl i mora funderade jag på om det var dags att gå in på någon mack för att fylla på kaffet. De första trettio milen var nu avklarade. Jag bestämde mig för att vänta ett par mil. Väldigt många mil blev det. Jag har inte på någon av mina resor under åren haft anledning att köra på den här sidan av landet och visste således inte om att det skulle ta väldigt många mil innan närmaste bebyggelse. Närmare bestämt drygt 15 mil. Det visade sig nämligen att närmsta hus fanns i Sveg. Innan dess var det skog och skog och skog, okej jag tror ni fattat ungefär vad jag menar.
Ett par iaktagelser hann jag göra under resans gång. Ja, jag hade ju inte mycket annat att göra. Ett, strax utanför Mora finns det ett skogsmuseum. Det måste varit lätt att skapa ett eftersom det de närmast femton milen finns, just det, i princip bara skog.
Två, då jag under min "TP era" missade en fråga som rörde sig om en av sveriges national parker, närmare bestämt hamra nationalpark kan jag trösta mig med att det inte kommer att upprepas. Den ligger strax innan man kör in i jämtlands län.
Tre, den delen av väg 45 (en väg jag som bekant är lite trött på) som ligger på vår del av landet ner till mellerud och nuntorp (ja och en bit till förståss). Den är det inga större fel på. 45:an sträcker sig hela vägen upp till Östersund. Ovanför mora är det nästan 110 väg hela vägen upp. Om man bortser när man passerar Vemdalen. Den får i själva verket Vickersrudsvägen som jag och Nina tar hit ner innan vi kommer ut till åmål att framstå som en riktigt motorväg. Den är smal, mycket guppig , hålig och svänger åt alla håll och kanter. Men hundratio fick man köra där... I min bil som nästan är utan stötdämpare bak kändes det efter ett par mil som om jag skulle bli sjösjuk.
Fyra, något positivt måste jag ta med. Bitvis på vägen upp när man kommer ur de värsta skogspartierna är det en magnefik natur som möter en. Vid den här årstiden när löven är färgade i hela skalan utmed bergstoppar och små insjöar så såg jag den från sin bästa sida i morgonljuset. Ja, det var faktiskt underbart vackert. I sveg vaknade mina barn och vi tog en snabb paus. De började nu undra om vi var framme snart. Ja svarade jag och försökte sedan på ett mycket pedagogiskt sätt att förklara för dem att när vi var framme hos pappa skulle de åka ett par timmar till för att komma till Boden. Nu ska jag citera min son för första gången idag.
- Vi vet det mamma, men pappas bil går faktiskt snabbare!
Suck, det är tacken den. Appropå tacken. Vet ni vad det första ex mannen, som enligt min mening borde varit fylld av tacksamhet att jag gått med på detta idiotiska tilltag att köra upp barnen åt honom sa det första han gjorde när jag klev ur bilen.
- Fan, vad du ser sliten ut!
Tack för den. Vad trodde han. Att han vågar. Här har jag precis kört sju timmar i sträck för att han ska kunna jaga och ha barnen med sig och så får man en fet förolämpning.
Jag kan nog kanske hålla med om att det var sant. Spegelbilden som mötte mig i spegeln på MC Donalds där barnen röstat för frukost, var inte riktigt till min fördel. Men ändå. Det hör inte hit. Ex man eller inte, jag tycker jag förtjänade lite respekt. Per var emellertid mycket munter och barnen vinkade glatt adjö efter en halvtimma och fortsatte sin färd uppåt.
Sent igår angjorde jag hemmet efter totalt 126 mil i bil på en dag.
I morse var jag åter på besiktingen. Ett litet lyft var det så tillvida att jag bara har en tvåa kvar nu. Bromsarna bak vill inte fungera. När jag så ringer Erik för en ny tid hos honom suckar han djupt. Mer hann det inte bli sagt för vilka stod utmed vägen och vinkade in mig tror ni?!? Jo, naturligtvis farbror polisen.
Jag hade glömt alla legitimationer hemma och tänkte i mitt stilla sinne att nu ska jag få svara på 30 dumma frågor igen som det blev förra gången. Men tänka sig det räckte med att de kollade upp att jag ägde bilen och hade körkort samt att jag fick blåsa (nykter var jag ju). Innan jag åkte sa den unga polisen muntert till mig att inte glömma att jag snart skulle beiktiga om min bil. Jag hoppas att den blicken jag gav honom inte fällde honom till marken. Nu ska jag ta tag i resten av dagen. Imorgon är det nuntorp igen och sedan åker jag direkt till Helsinborg på ponny SM.
Nej nu ska jag avsluta detta med att förklara dagens titel.

När vi precis satt oss i bilen så sken månen. Carl utropade glatt; Titta månen mamma. Ja sa jag och gäspade. Elvira vaknade till av detta och ville oxå se månen men då hade det kommit moln för så den syntes inte. Då säger sonen.
- Mamma, du måste tända lyset så att Elvira också kan få se månen.
Underbara barn de har all tro på en i hela världen. Hoppas det får vara på det viset ett par år till.
Kram på er Nina K