Nu är det väldigt...

Synd om mig! Iallfall om jag får säga det själv, vilket jag ju får här. Lite av själva poängen med att ha en blogg är ju att få häva ur sig sina åsikter helt utan filtrering. Fast ska vi vara helt ärliga (varför skriver jag vi?) så filtrerar jag en hel del innan jag skriver ner saker på pränt. Av den enkla anledningen att när jag blir riktigt irriterad, uppretad eller det värsta ruskigt besviken på folk så blir jag arg. Jättearg! Min familj och de nära vännerna brukar passa sig ganska noga för att framkalladessa utbrott. Undrar hur många tavlor och dörrar jag hade ihjäl under min uppväxt. Ska man nu lämna ett rum i ren och skär ilska så ska det både höras och synas, helst. Det som just nu drabbas av min irritation är (dumt nog) vädret. Dumt av den enkla anledningen att det inte finns ett enda "jota" jag kan göra åt det.
Min kära mor hör till den del av befolkningen som anser att detta vädret är synnerligen charmerande, hon har med andra ord inte varit ute och skottat tak. Vilket nu tar mig tillbaka på varför jag förbannar vädret. Borsett från att det inte gick att ta sig till ridklubben på ett normalt sätt (ex, bil) under ett par dagar så blir det ju även en hel del efterarbete av den förba.... snön som trillat ner. Förra tisdagen var det så bara att ta ta i bekymret snö på stalltak. Bita i det sura äpplet och ta sig upp för att sedan skotta. Egentligen är det inte skottningen i sig som är det stora irritations momentet. Utan själva akten att ta sig upp på taket. Om man nu bortser från ormfobin ( som är av den lätt hysteriska sorten ) så har jag en mindre fobi till. Klättra på stegar! Efter att ha klättrat halvvägs uppför stegen fick jag ropa på Kent som snällt infann sig och höll i stegen medan benen skakade. Sen kommer nästa trick. Att ta sig upp på taket till stallet så att man kommer på den sida nocken som en meter snö ligger och tynger. Snabbt som en panter besteg jag det höga(?) taket för att sedan sätta mig på taknocken och där hålla fast mig. Ungefär som ett barn som rider för första gången på en stor häst och håller sig i manen i fullständig skräck (svaret är nej för er som undrar om detta får mig att bli snällare med mer förståelse) Efter sisådär 5 minuter när benen slutat skaka som asplöv börjar jag så smått att skotta. När jag halkar ner mot marken får jag fullständigt panik. Tills jag inser att marken faktist tar vid där taket slutar. Efter flertalet timmar på taket dit även kent och Robban anlände så blev taket återställt. Lisa och Helena roades kungligt av att se mig på taket varpå det brast ut i skönsången, världens bästa Karlsson, nu bokstavligt talat på taket....
Varför är det då synd om mig? Kan ju inte gärna klaga på att jag fått skotta snö, det har de flesta jag känner. Det finns en helt annan anledning. Jag är så brak förkyld. Det känns som om min bröstkorg väger ett ton. Vore bättre att få över 39 graders feber ett par dagar så att man med gott samvete kunde ligga hemma i sängen. Det där med att stanna hemma när man fortfarande kan stå upp tar emot...
Nu ska jag passa på att få lite mer gjort på kontoret!
tills nästa gång, kram
Nina K