Det stora höstdeppet på ingång!

Nu går det inte att förneka det mer. Hösten är oåterkalleligt här. Jag har slutat att hoppats på att det ska komma varma soliga dagar med 20 grader varmt. Hur jag än vänder och vrider på det så är det mörkt på kvällen när jag slutar jobba. Om det inte räckte med det eländet så verkar den som rår över vädret bestämt sig för att lämna all världens "våtväder" över oss här.
Lite orättvist kan man tycka då det ju finns länder i världen som tacksamt skulle ta emot hälften av det vi får ner här. Personligen avskyr jag den här tiden när det börjar bli mörkare. Hela jag blir nedstämd och lätt irriterad. Det krävs bara att någon av kvällstidningarna har stora rubriker om barn som far illa eller annat sorgligt för att jag ska snyfta en stund för mig själv. Med andra ord, nu går jag så smått in i det stora höstdeppet. Får nog bli en resa till solen i december så jag inte blir helt väck i hjärnan.
Helt väck i hjärnan tror jag att killen som jag pratade med på viasat igår tyckte att jag var. Jag har återigen inga kanaler hemma utan var tvungen att ta tjuren i hornen och beställa ett nytt abbonemang. Får prata med en jättetrevlig kille som försökte förstå vad jag ville ha för kanaler (det vet jag knappt själv) tillslut enades vi (på hans inrådan) om vad jag förmodligen ville ha.
Jag får citera en god vän " du ska förstå vad jag försöker mena", en synnerligen användbar fras i mitt liv (tack didi). När vi kommit fram till vilka kanaler så kommer vi till själva monteringen av parabolen. Det är ju så fint att man får hjälp med det. Mycket bra säger jag till killen jag pratat med. Jag har haft svårt att få den gamla parabolen att inte tappa signalen. Hm, säger han, har du haft ett dåligt stativ? Här borde jag nu bara svarat ja och inte varit fullt så ärlig. Ja, den är ju fäst i silvertejp.... Först vart det tyst sedan kom det ett (mycket förståligt) asflabb.
Jag måste nu hinna hem och montera ner den gamla parabolen innan det kommer en montör för den nya så inte han får se den mycket udda konstelationen hemma på min balkong.

Att det inte alltid (för att inte säga väldigt sällan) blir som jag tänkt mig det är ju ingen nyhet. I helgen resulterade detta i att jag helt sonika blev med hund. Varför hon hamnade hos mig är en lång historia men så är det. Daisy har med buller och brak kommit in i mitt liv. Hon är en schäfer tik på tre år (tror jag) som jag ska försöka hitta ett bra hem till. Jag har ju inte riktigt tid med en hund som måste aktiveras och tränas omvartannat. Men nu blev det som det blev inte mer med det. Kanske kan hon värma mig lite i det ruttna höstvädret som förskansat sig utanför fönstret.
Nej nu har jag gnällt klart. Nu ska jag sadla på longis och se om han har lust att jobba igenom en stunds dressyr.
Tills nästa gång
Ha det!