Sprickor i ben och revor i händerna

Vilken galen vecka det kom att bli. Galnare än vanligt kanske någon trogen blogg läsare undrar? Jodå, föregående veckor har det varit ett kvalificerat kaos förra veckan var ett oorganiserat dårhus! Allt började ju så bra förra onsdagen. Jag var på Kolungen och jobbade med lite unghästar tidig morgon, Johanna kom och hjälpte mig en sväng och allt gick strålande.
Även kvällen började bra, första lektionen förflöt utan att det skedde några missöden. Så gjorde även den andra till klockan blev sex. Då ringer min vän och kollega Nina Persson. Eftersom hon var barnvakt åt mina barn började jag ana ugglor i mossen när hon ringde mig på lektionstid (tillskillnad från min ex make så vet Nina hur irriterande det är att bli uppringd när man jobbar). Jag hade samtliga mina åtta ryttare i galopp i ridhuset så jag svarade inte utan fick ner dem i skritt först. Då hinner Nina ringa igen. Här börjar paniken. Carl har gjort sig illa, säger en stressad Nina. Han vill inte sluta gråta och kan inte stå på sitt ben, du måste nog komma hem.
För er som inte känner min son kan jag säga att han är väldigt tålig, han gråter inte om han inte har riktigt ont. Normalt sett tar det en timma och 15 minuter att köra hem. Klockan var fem över sex när jag kom ifrån ridhuset, jag tankade i mellerud och sedan fick gamla "Bettan" bekänna färg. Fem minuter i sju stod jag utanför Ninas hus (för de som inte vet det bor vi väldigt nära varandra). Jag har antagligen avverkat all tur vad det gäller att inte åka fast för fortkörning för resten av året med den färden. Väl hos Nina var det bara att byta kläder och fortsätta de sex milen in till karlstad och akut mottagningen. Sedan började den långa väntan. Carl fick lite smärtstillande och somnade på en bänk i väntrummet (som tur var) jag blev sittandes och tittade på tv. Hur det sedan kommer sig att jag verkade hamna brevid alla knasbollar som kom in under kvällen kan man fråga sig. Jag ska inte nämna alla men farbrorn på 80 som hade ramlat och slagit huvudet i köksbordet var lite söt. Jag satt cirka en meter ifrån Carl för att inte få nackspärr när jag tittade på Tv,en. In kommer det en man i 40 års åldern och börjar prata i hög hastighet om sin pappa som ramlat. Klockan är nu elva på kvällen och inte ens jag var sällskapssjuk, det var jag dock ensam om. När hans pappa som var inne i receptionen kommer ut ser han först den sovande Carl och utbrister;
- Titta någon har tappat bort ett barn!!!
- Nej då, försäkrar jag honom lugnt det är mitt barn han är inte borttappad.
- Nähä, säger den äldre mannen. För att i nästa andetag peka på ett stort sår som det rann blod ur på huvudet.
- Titta, jag har slagit mig!
Sedan böjde han sig över mig så att jag fick en mycket nära översyn av det sårade huvudet.
Tack och lov kom han in snabbt så jag fick vara ifred igen. Kvart i tolv, fyra timmar efter att vi kommit fram till akuten ( att de inte hade förstånd om att ge mig och min lilla prins företräde, gränfall till att vara fräckt!!!) fick vi så komma in till läkaren. Sedan efter många förklaringar om hur Carl kunnat gjort sig så illa på en studsmatta med skyddsnät fick vi komma till röntken och därefter var det bara ner i gipsrummet. En stor spricka under knäet och en halvmeter gips från ljumsken och ner till tårna. Det är mycket gips på en sådan liten kropp.
Carl har sedemera visat sig vara en utmärkt representant för det manliga könet. Han har intagit TV soffan där han är envåldshärskare över fjärrkontrollen samt skriker så fort det är något han vill ha.
Över till den håriga delen av familjen, nämligen katterna. Jag tycker nu att de är stora nog att gå ut för att reka lite på egenhand (tass). Det tycker emellertid inte katterna. I Måndags kastade jag så ut dem efter att jag hittat dem hängande i mina vardagsrums gardiner. Det första de springer på är Wilma, gårsdhunden som glatt jagade dem tills hon kom tillbaka med en blödande näsa! Klockan fem knackade mina grannar på och lämnade in spindelmannen som hade smitit in hos dem när de kom hem från jobbet. Våfflan lyste dock med sin frånvaro. Elvira var lite bekymrad (det är hennes katt) och jag lovade att jag skluue ut och leta. Klockan tolv gjorde jag det sista försöket och ropade på katt (fan). Då hör jag ett övergivet jamande från vedbodens övervåning. Jag fick glatt traska ut i morgonrock och skor för att gå in i veboden och ropa igen. Mycket riktigt, där satt en heligt förbannad katt. Om det nu hade varit en vovve så hade den gladeligen kommit till mig och följt med snällt. Inte katten inte. Nej han jamade och sprang iväg i mörkret över brädor och plankor. Jag lyckades tillsist nypa honom i nackskinet och få ner honom. Det resulterade i ett par präktiga rivsår på min handled och i handen. Otacksamma djur!!! Sedan gick den jäkeln in och bajsade i protest på golvet. Då var det farligt nära att det blev en katt mindre även om det är barnens katt.
Nej nu ska jag ha lektioner
Ha det gott!!!!
kramar Nina K