Var är min "mentala snuttefilt"

Man kan eventuellt förledas att tro att bloggaren har drabbats av akut skrivkramp. Så är inte riktigt fallet. Akut tidsbrist är snarare det som drabbat mig. Jag tycker alltid att jag har så himla mycket tid över. Det här resulterar all som oftast att jag hamnar i någon slags "ja sägar psykos". Vilket i sin tur leder till att jag jobbar dygnet runt när jag inte har mina små juveler, för då säger jag numer ifrån det mesta i jobbväg.
Det här med att så gärna vilja kunna hjälpa alla som frågar får vissa bieffekter. Framförallt så glömmer jag helt av min omvärld, nu menar jag inte det som rör arbetet, utan snarare små saker som kallas vänner, köpa hem mat, emellanåt att äta mat (okej jag vet att det inte syns men så är det) leta reda på en ny bil eftersom det sket sig brutalt med Saaben :-((. Stackars Jonna och Emelie som får SMS;a och påminna mig om saker som jag ska ha med från stan, fast de redan med största sannolikhet påmint mig om det en eller fem gånger (idag har jag passerat förbi mellerud tre gånger utan att komma ihåg vattenslang som jag lovat köpa).
Till Helgen lovade jag dock bort mig till att göra saker som blev tekniskt/ fysiskt, sätt omöjliga. Först lovade jag att vara med och hjälpa till på sparbankshoppet ( som jag var helt övertygad om att det var vecka 23). Sedan lovade jag glatt ett gäng med elever att jag självklart skulle vara på grevagården och hjälpa dem när de tävlar där i helgen. Jag kan göra mycket men inte dela mig i två. Nu vägde dock sparbankshoppet lite tyngre i år. Dels är det kul att vara med på hemmaplan och sen kommer syster yster och ska döma och det var förfärligt längesedan jag träffade henne. Sedan visade det sig att det var tur att det var den här helgen för sedan är det ju strömsholm och då måste jag vara på plats för att hjälpa lite juniorer... Snacka om att jag skulle behöva ta med mig min almenacka som jag numer hittat.
I Norrköping var jag på plats iallfall och var lagom nervös en hel helg. Min kompis Anna (teneriffa utsvävaren) följde med mig som sällskap och det är tillika hon som myntat uttrycket den mentala snuttefilten. Anna som red mycket förr när jag bodde i Karlstad tyckte det var skoj att vara åter i häst branshen. Efter att ha studerat när jag gått banan 511 gånger och stått på framhoppningen i ömsom spöregn ömsom väldigt varmt väder så sa hon bara:
- Nina, de kan ju redan rida och alla de här sakerna måste ni övat på tusentals gånger.
- Ja det är klart att vi har, svarade jag.
- Du är helt enkelt en mental snuttefilt!
Snacka om degradering. Nina den mentala snuttefilten.
Och det har hon antagligen helt rätt i. Men då undrar jag helt stilla. Vart är min mentala snuttefilt? Just nu behöver jag en lite akut i fråga om bilköp. Många av er som jag träffat de senaste veckorna har tittat lite fundersamt på gamla bettan och undrat vart min nya bil tagit vägen. Det kan jag nu svara på, den är död!!! Antagligen är det meningen att jag ska göra som syrran sa, skaffa en trampcykel istället (tänk vad snygg jag skulle bli till bikinisäsongen)
Mannen som jag skulle köpa bilen av (jag hann aldrig betala den) skulle bara ta bilen en lite sväng kvällen innan jag skulle hämta den. Vad händer då!?? Jo han har sönder den. Jag tänkte bara ge upp när jag snabbt insåg att nu måste jag leta ny bil. Jag skulle antagligen ha lättare för att översätta en fransk dikt (jag kan två ord franska) än vad jag har för att hitta en bil. Ursäkta språket men fan oxå!!! Inte nog med det bara för att sparka på den som redan ligger så höjs ju det eländiga diesel priset varje dag den är ju (nu får ni ursäkta språket) för fan helt jävla osannolikt!!!!! Hur ska man ha råd att köra till jobbet. Att köra hit ner med mercan kostar en halv förmögenhet.
Nåja jag fortsätter att leva efter devisen. Det ordnar sig!
Nu väntar 8 fullspäckade dagar med bara jobb. Men det är ganska mycket omväxlande så jag ska inte klaga det ska faktiskt bli ganska roligt. Sen har jag ju två gulliga praktikanter (läs slavar) här idag. Mickan och Nathalie jobbar så jag helt enkelt har svårt att hitta saker till dem att göra. Det är mina flickor det :-))
Vi syns
kram Nina K