Ålders noja?!

Häromdagen frågade någon klyftig person mig om jag verkligen kunde beskriva de här små historierna om mitt välordnade liv för blogg. Okej, jag vet, det är väl lite si och så med skrivandet ibland. Jag tröstade mig lite med att läsa Ulrikas blogg på teambanan.se, även hon har anammat min blogg stil. Man skriver när man har tid helt enkelt. Vilket gör att det nog mer liknar en krönika. Det är nog vad mina gamla lärare på media skulle säga iallafall. Men oavsett hur det nu är med det så kommer här ett par rader för den som vill hänga med.
Ridskolan är nu i full gång med allt vad det innebär av fixande och trixande med nya lektionstider, nya och gamla elever och de snälla hästarna. Det var roligt förra veckan att få träffa alla vuxna och barn igen och höra om sommarens ridupplevelser. Vad som också ständigt förvånar mig är hur mycket barnen hinner växa under en sommar. Helt plötsligt verkar ponnyerna mindre med långa ben som hänger under magarna på dem. Lite grann så har det tyvärr gått med mina byxor under sommaren. Då menar jag inte att de har växt utan snarare krympt. Hur det är möjligt frågar jag mig. Jag har väl ändå inte gått upp i vikt. Då jag inte äger någon våg så får jag helt enkelt ställa mig på någon av mina vänners, lite i smyg, när jag lånar deras badrum. OJOJOJ! Tänk vad dåligt av kompisarna att ha vågar som är så totalt fel inställda! Allihopa :-(.... Hade jag växt på längden skulle jag antagligen passat bra på en shire häst. Suck, nu är det bara att börja träna igen, lagom till jul borde jag vara i fas så jag slipper dra in ett djupt andetag innan jag knäpper byxorna. Men, då är det ju så himla gott med Janzons frestelse. Det får bli skärpning på det här nu. Min karaktär på bantning rasade redan igår när jag kom till Anna Wessman och skulle ha träning. Vem visste att Anna är outstanding på att baka kladdkaka!? Men, till mitt försvar måste jag säga att jag bara tog en liten bit.

I vanlig ordning har jag ägnat otal minuter (läs timmar) åt att leta efter mina telefoner (tricket är att bara tappa bort en i taget), min plånbok, mina nycklar, min borste. Tja, man kan säga att allt som inte sitter fast monterat på mig eller i mitt boende har en viss förmåga att bara gå upp i rök. En kompis envisas med att säga att det beror på min höga ålder (då vill jag inte veta hur det blir framöver), själv hävdar jag allmän sinnesförvirring.
Hur än det nu är med det, så ringer alla kompisar envist till mig när de fått visa leg på systemet eller på något sätt måste bevisat sin höga ålder, de flesta är dessutom äldre än mig. Till saken hör att jag visat mitt leg två gånger, kanske tre om man nu bortser från alla gånger polisen stoppat mig.
Som grädde på moset fick jag dessutom ett brev från min bank nordea häromdagen. Där står det, nu när du fyllt 29 vill vi upplysa dig om att du inte längre har ungdomsrabatt!!!! Men vad FN...
Jag var på vippen att ringa och upplysa den elaksinnade banken om att jag minsann inte fyller 29 förän den 11 september och de behöver inte ta ut det i förskott, Fy bubblan så tarvligt.
Men så tröstade Vickan mig när vi åkte från tävlingarna i Uddevalla i helgen med att säga att jag var makalöst ung!
Skämtåsido, jag överdriver nog lite jag är inte speciellt bekymrad, jag skulle inte vilja vara tjugo igen. Jag har ju fullt upp med att försöka bli vuxen som det är.
Nix, nu ska jag försöka återgå till det fortsatta kontors arbetet, skoj, oj så skoj!
Kram på er
Nina K