Dags att besöka kyrkan!

Ni kommer inte att tro det! Jag har haft en väldigt lugn vecka sedan jag skrev sist. Faktum är att hela min tillvaro tycks ha bestämt sig för att fungera. Märkligt hur det kan vara. Fastnar man i spiralen där allt krånglar så verkar det aldrig finnas ett slut allt bara går snett. Sedan är det som om gudarna bestämt sig att det får räcka för ett tag.
Det där med gudar kan kanske diskuteras, jag har väl aldrig kunnat påstå att jag är troende. Men något tror jag på, har bara inte bestämt mig för vad. Att vara styv i korken och tro, att det inte finns mer än vad vi kan ta och känna på, nej mer än det finns det, det är jag övertygad om. Sen är det väl som så, att var och en blir vi kloka på vår egen tro.
Att jag snöat in på detta ämne har sin rimliga förklaring. Vi gör en lång historia kort. Ni som följt bloggen vet att min lillebror blev väldigt dålig den 24 februari i år. När han låg på intesiven och svävade mellan liv och död, så stod jag vid hans säng och uttalade högt och tydligt att om han bara kunde vakna och prata med mig igen så skulle jag börja gå i kyrkan.
Nu har det ju gått en (vad det känns som) väldigt lång tid sedan detta hände. Någonstans i själen försökte jag vänja mig vid tanken att han aldrig mer skulle vakna tillräckligt till liv så jag fick prata med honom igen. Men, så för tre veckor ringer mamma och berättar att han besvarat en av sjukgymnastens frågor med ett ja. Sedan började det så smått komma lite mer tal. Så när jag åkte in för två veckor sedan och hälsade på så var han vaken och pigg. Jag tog med mig min dator och vi lyssnade på metallica. Så berättade jag för brodern om att Elvira (han är en hängiven morbror) nu hade galopperat själv på paddy. Då skrattade han ljudligt och sa, fränt! Sedan har det visat sig att minnet är intakt, och så även den ganska råa humorn.
Så, nu är det bara att leta upp ett antal trevliga gudtjänster och sätta på sig bästa söndags stassen.
Annars består maj månad av väldigt mycket jobb. Massor av tävlingar, finalen i division ett till helgen, klubbhoppningar och sparbankshoppet. Ett antal träningar, ja, fullt ös sanslös. Men som sagt jag ska inte klaga. Livet är trots allt på topp!
Tills nästa gång, ha det gott
Kram Nina K