Var är min "mentala snuttefilt"

Man kan eventuellt förledas att tro att bloggaren har drabbats av akut skrivkramp. Så är inte riktigt fallet. Akut tidsbrist är snarare det som drabbat mig. Jag tycker alltid att jag har så himla mycket tid över. Det här resulterar all som oftast att jag hamnar i någon slags "ja sägar psykos". Vilket i sin tur leder till att jag jobbar dygnet runt när jag inte har mina små juveler, för då säger jag numer ifrån det mesta i jobbväg.
Det här med att så gärna vilja kunna hjälpa alla som frågar får vissa bieffekter. Framförallt så glömmer jag helt av min omvärld, nu menar jag inte det som rör arbetet, utan snarare små saker som kallas vänner, köpa hem mat, emellanåt att äta mat (okej jag vet att det inte syns men så är det) leta reda på en ny bil eftersom det sket sig brutalt med Saaben :-((. Stackars Jonna och Emelie som får SMS;a och påminna mig om saker som jag ska ha med från stan, fast de redan med största sannolikhet påmint mig om det en eller fem gånger (idag har jag passerat förbi mellerud tre gånger utan att komma ihåg vattenslang som jag lovat köpa).
Till Helgen lovade jag dock bort mig till att göra saker som blev tekniskt/ fysiskt, sätt omöjliga. Först lovade jag att vara med och hjälpa till på sparbankshoppet ( som jag var helt övertygad om att det var vecka 23). Sedan lovade jag glatt ett gäng med elever att jag självklart skulle vara på grevagården och hjälpa dem när de tävlar där i helgen. Jag kan göra mycket men inte dela mig i två. Nu vägde dock sparbankshoppet lite tyngre i år. Dels är det kul att vara med på hemmaplan och sen kommer syster yster och ska döma och det var förfärligt längesedan jag träffade henne. Sedan visade det sig att det var tur att det var den här helgen för sedan är det ju strömsholm och då måste jag vara på plats för att hjälpa lite juniorer... Snacka om att jag skulle behöva ta med mig min almenacka som jag numer hittat.
I Norrköping var jag på plats iallfall och var lagom nervös en hel helg. Min kompis Anna (teneriffa utsvävaren) följde med mig som sällskap och det är tillika hon som myntat uttrycket den mentala snuttefilten. Anna som red mycket förr när jag bodde i Karlstad tyckte det var skoj att vara åter i häst branshen. Efter att ha studerat när jag gått banan 511 gånger och stått på framhoppningen i ömsom spöregn ömsom väldigt varmt väder så sa hon bara:
- Nina, de kan ju redan rida och alla de här sakerna måste ni övat på tusentals gånger.
- Ja det är klart att vi har, svarade jag.
- Du är helt enkelt en mental snuttefilt!
Snacka om degradering. Nina den mentala snuttefilten.
Och det har hon antagligen helt rätt i. Men då undrar jag helt stilla. Vart är min mentala snuttefilt? Just nu behöver jag en lite akut i fråga om bilköp. Många av er som jag träffat de senaste veckorna har tittat lite fundersamt på gamla bettan och undrat vart min nya bil tagit vägen. Det kan jag nu svara på, den är död!!! Antagligen är det meningen att jag ska göra som syrran sa, skaffa en trampcykel istället (tänk vad snygg jag skulle bli till bikinisäsongen)
Mannen som jag skulle köpa bilen av (jag hann aldrig betala den) skulle bara ta bilen en lite sväng kvällen innan jag skulle hämta den. Vad händer då!?? Jo han har sönder den. Jag tänkte bara ge upp när jag snabbt insåg att nu måste jag leta ny bil. Jag skulle antagligen ha lättare för att översätta en fransk dikt (jag kan två ord franska) än vad jag har för att hitta en bil. Ursäkta språket men fan oxå!!! Inte nog med det bara för att sparka på den som redan ligger så höjs ju det eländiga diesel priset varje dag den är ju (nu får ni ursäkta språket) för fan helt jävla osannolikt!!!!! Hur ska man ha råd att köra till jobbet. Att köra hit ner med mercan kostar en halv förmögenhet.
Nåja jag fortsätter att leva efter devisen. Det ordnar sig!
Nu väntar 8 fullspäckade dagar med bara jobb. Men det är ganska mycket omväxlande så jag ska inte klaga det ska faktiskt bli ganska roligt. Sen har jag ju två gulliga praktikanter (läs slavar) här idag. Mickan och Nathalie jobbar så jag helt enkelt har svårt att hitta saker till dem att göra. Det är mina flickor det :-))
Vi syns
kram Nina K

Farväl gamla Bettan

Åter vid tangenterna för att plita ner lite smått och gott som hänt sedan sist. För ett antal helger sedan precis efter att jag skrev sist så gjorde jag och Bilen en färd ner till Ljungby och deras nationella tävlingar. Som jag skrev sist så rasade ljuddämparen av precis innan. När jag sedan körde ner rasade även värmeskyddet (eller vad det nu kallas) av det med. Jag satt och pratade i telefonen (i vanlig ordning) med en amma till en av eleverna som jag skulle hjälpa i Ljungby. Precis när hon sa att det var skönt att jag skulle komma ner och hjälpa till så hör jag ett mycket bekant ljud. Någonting hänger under bilen och skrapar. Det var med andra ord bara att stanna efter vägkanten och plocka upp tingesten som i alla fall hade den goda smaken att ramla av helt. Sedan tog jag full fart ner till ljungby. Där skötte sig alla elever med den äran flera dubbelnollor och placeringar i MvsA, men nog om det. Bilen, den förbannade (ursäkta språket) bilen, lyckades i vanlig ordning att ställa till det. På Lördag kväll när jag ska ta mig tillbaka till vandrarhemmet där jag helgen till ära bosatt mig så är Bettan död. Helt död! Klockan är nu halv elva på kvällen och den stackars funktionären som jag slet tag i var måttligt imponerad då jag sa att batteriet nog laddat ur. Helt utan anledning denna gång! Han tog snällt sin bil och polis Olsson, pappa till en av mina elver från stockholm, (gissa vad han jobbar som) kom springande med start kablar. Tio minuter senare startade eländet. Jag satte på ljuset och pappa Olsson konstaterade att jag i allafall hade två framljus som funkade, bak är det bara ett. Jajemen säger jag medan den nu mycket trötta funktionären drar igen motorhuven med en bestämd smäll. Då rasade de ena framlampans glas av och lampan slocknade. Jaha, nu har du bara ett ljus sa Olsson och sade vänligt att han hoppades att ingen av hans kollegor i söder skulle stanna mig. Nu gjorde de emellertid inte det. Men, hans kollegor i norr fixade det under den helgen som gick nu....
I Fredags åkte jag upp till Stockholm för att hjälpa laget sista omgången av elitserien. Innan jag åkte funderade jag på om jag kanske borde byta till sommardäck men kom fram till att det nog inte fanns tid (som vanligt). Upp till Stockholm var det inget bekymmer. Men så kom lördag morgon när jag skulle de sista sex milen upp till Edsbro. Precis innan jag ska svänga av mot Rimbo, på en liten smal otraffikerad väg vilka står där och vinkar in mig. Jo, naturligtvis, farbror polisen. Ni kan säkert ana den ångest som nu kryper fram i mig. Det hela börjar med att jag inte kan få ner mitt fönster till förarsätet. Ni vet det som heller inte går att stänga helt. Nu har det dock låst sig helt så det är alltid tre centimeter öppet varken mer eller mindre. Jag fick med andra ord öppna dörren för att säga det. Polisen log snällt och bad mig så visa körkortet. Ja, det hade jag ju kunnat gjort om det varit med. Jag säger då att det är lugnt jag har mitt pass med mig som leg jag ska bara leta rätt på det först. Jag får blåsa innan och sedan börjar jakten på det försvunna passet. Under tiden som jag går ur bilen för att rota bland all bråte (min bil kan nu mer vikariera som soptipp) så frågar polisen varför i hela världen jag bara har ett sommardäck och resten vinterdäck. Jag förklarar då att jag haft punktering och att jag vet att det är lag på att ha på sommardäck men bilen ska minsann få dö om en vecka så det är ingen vits att byta. Jag får då frågan vad som är fel på bieln. Detta tar i sin tur fem minuter att berätta. Då får jag en inre syn vart mitt pass är. På min köksbänk hemma. Jag förklarade mitt lilla dilemma och fick lämna mitt person nummer och adress. Polisen tyckte att det var osannolikt att någon annan skulle komma på att de var från Värmlandsnysäter och efter att ha kollat att jag iallafall hade behörighet för att köra släppte han iväg mig. Helt otroligt. Pappa Olsson som mötte mig i Edsbro tittade på bilen och konstaterade att det nog var tur för mig att det inte var trafikarna som var ute.
Nu kära vänner är det nog det sista jag skriver om Bettan skulle jag tro. För vet ni. På Fredag får jag en ny bil. Eller får och får. Jag har köpt en ny bil. En Saab faktiskt, jag har inte sett den än men litar på min goda vän som handlat den åt mig.
Nu får det vara bra för denna veckan.
Kram på er
Nina K