Nu slår jag snart ihjäl min bil!

Suck!!!! Trogna bloggläsare, nu har det hänt igen! Bil eländet har åter gjort sig påmind. Jag vet inte om gamla Bettan tycker att jag slarvat med bloggandet och därför slog bakut så att något skulle hända!?! jag återkommer till bilbekymmren och andra små detaljer (katterna) alldeles strax.
Vad har jag roat mig med sedan sist då. Tja, ganska mycket, minst sagt. Jag har haft massor av träningar, farit runt på tävlingar. Och en av höjdarna, jag var med på invigningen av Anna Wessmans ridhus. Något förvånade miner från en del i publiken när jag kommer dit i följe av ett gäng islands hästar. Men nu är det ju så att jag har blivit ganska biten (inte bokstavligt) av dessa härliga små hästar. Så jag spenderar en hel del tid åt att jobba med dem. Jag börjar nästan ifrågasätta varför jag ska utsätta mig för att skumpa omkring på stora halvblod när dessa trevliga och spännade hästar finns att tillgå. Nåja, så är det med det. Fullt upp har det varit i alla fall. Och som grädde på moset har jag haft en ordentlig omgång av magsjukan. Nu till de vardagliga bestyren.
Bilbekymren började redan för två veckor sedan. Det första problemet var väl egentligen inte bilens fel utan snarare de små ligisterna med päls och vassa klor, eller min egen. Det var torsdag och jag skulle ge mig av till Nuntorp. De ständiga frågorna dyker upp. Vart är min; plånbok, mina telefoner och sist men inte minst vart i hela friden är min bilnyckel??? Ett vilt letande tilltar och jag svär ve och fasa runt omkring mig. Precis när jag börjar känna mig stressad passar den ena av de svarta farorna på att protest bajsa på mitt golv! Jag ser det hela hända i ögonvrån och kastar mig likt en panter (eh, flodhäst var nog mer porträttlikt) över katten, tar den i nackskinnet och släpper ner den i den ny städade (!!!) kattlådan. Lådan gled iväg ett par centimeter och vad finner jag väl där. Jo, min nyckel har på helt egna (jag lovar) ben traskat raka vägen till kattlådan, krypit under den för att sedan kila sig ner mellan plankorna i golvet. Helt fantastiskt osanolik, vilket listig liten nyckel. Väl i Nuntorp började allt bra tills en glad pappa kommer in och meddelar att han precis stängt av ljuset på min bil. Grattis mig!!! Jag går ut emellan två grupper och givetvis. Inte FN, startar bilen, nej den är DÖD! Tursamt för mig fanns det en massa trevliga pappor där med startkablar som fixade igång den. Allt väl nu kan man tro. Jag tuffar hemåt på kvällen och vaknar ganska sliten och seg morgonen därpå när jag ska köra mina barn till dagis. Sätter in barnen, startar bilen, backar sju meter och tar ett djupt andetag. Punka på ena framdäcket. Jag körde omkring på fälgen. Jag svär nu en osande ed lite för mig själv, får låna en bil och får så iväg de små till dagis. Lyckas så byta så att jag nu har ett sommardäck på och tre vinterdäck. När jag så kör bilen igen hör jag att den börja låta lite mysko. En ny ramsa kommer över mina läppar och jag kan bara konstatera att ljuddämparen håller på att ge med sig. Nåja inte mycket att göra åt det. Så ska jag då till jobbet idag. Jag var en sväng på kolungen och skulle sedan tillbaka till ridskolan. När jag kommer in på grusvägen hör jag hur det säger dunk i bilen och den låter som ett fullfjädrat (om man nu bortser från att jag inte har några fjädringar kvar på bilen) raggaråk. Hoppar ur och lägger mig på marken för att titta. Mycket riktigt den bakre ljuddämparen släpar i backen. Får helt sonika ringa efter akut hjälp för att ta mig den sista kilometern. Så nu kära vänner. Kommer ingen att missa när jag kommer. Hej och hå. Jag kommer vara döv när jag når fram till Ljunby på fredag morgon för dit ska jag och Bettan till helgen på tävlingar minsann! Hahaha, jag skrattar enbart för att det ändå inte kommer bli bättre om jag gråter.
Vi synes och höres
Kram Nina K