Pepparkakor och skolavslutning

Man skulle kunna föranledas att tro att mitt normal förvirrade tillstånd på intet sett kan förvärras av en sådan liten småsak som jul. Så är det inte. Nu är det rörigare än vanligt i hjärnkontoret. Ex mannen ringer och påminner om diverse tillställningar som jag MÅSTE gå på. Inte glömma tomtemössan till Elvira på skolavslutningen osv. Med all information som ska bearbetas så blev det lite kortslutning i onsdags. En timma innan lektionerna ska börja så inser jag att det är slut på pepparkakor. Måste handla så jag kan fika med barnen efter lektionerna. Nåväl det ta ju inte långa stunden in till mellerud så jag slänger mig in i vita faran och drar iväg. Jag tar bakvägen in till stan istället för 45:an, hamrane rakan tror jag den kallas. Allt för att undvika att fastna i en tidsödande poliskontroll om en sådan skulle uppenbara sig på vägen. In på hemköp, köper tre brukar med pepparkakor (en för eget bruk, pepparkakor är en av alla oräkneliga laster). Sätter mig i bilen igen och tar samma väg tillbaka. Öppnar en burk och mumsar lite medan jag försjönk i helt andra tankar (visserligen rörde de flesta jobbet, men ändå) efter en stund vaknar jag upp ur tanke dvalan. Ser mig omkring och tänker i mitt stilla sinne; vart fan är jag! Börjar läsa på skyltarna jag passerar och kan bara konstatera att dessa ser obekanta ut. Någonstans har det gått fel. Och jag har inte tid att vara vilse i pannkakan (förfärligt program föresten). Vart var jag då, jo jag lyckades vända vid kaffe stugan! För er som nu är bekanta med geografin så vet ni att jag missat infarten till rearsbyn med ett par kilometer. Väl tillbaka har jag lyckats äta väldigt många pepparkakor ur min egen burk. Och vad händer när man äter för många sådana. Vad säger man till sina barn.
- Ät inte för mycket pepparkakor för då blir ni dåliga i magen. Hm, jag ska inte ta upp hur min mage mådde i torsdags men jag vet iallfall vad jag pratar om när jag varnar barnen nästa gång.
Sen var det ju det där med skolavslutningar. Jag får nog erkänna att jag är nysäters egen grinchen för er som sett de filmerna. Först är det äventyret att ta sig iväg med lätt ångest över att behöva fixa fika. Som skulle inmundigas innan det var gemensam dans runt en satans gran (ursäkta språkbruket). Tomteluva skulle kära dottern ha på sig. Nå, in med barnen i bilen tio i fem. Inser att jag glömt kvar fikat. Springer upp egen hämtar fikat. Sätter mig i bilen, inser att jag glömt nycklarna (skit svårt att köra utan), upp för trapporna igen. Väl uppe kommer jag på att jag glömt stänga av tv,n. Stänger av tv,n rusar ner, minns att det var nycklarna jag skulle ha, springer upp igen får tag på nycklarna, springer ner, startar bilen framme vis skolan i rätt tid. Tomteluvan.... Förbannelse, den ligger naturligtvis kvar hemma på bänken där nycklarna låg för att jag inte skulle glömma den. Till min stora förtröstan var det inte bara jag som glömt denna lilla detalj. Sedan börjar så avslutningen. Denna Inleds i vanlig ordning med att rektorn pratar, sedan är det skolorkesterns tur. Sällan har så många ostämda instrument spelat så många olika stämmor på en jullåt som dock gick att identifiera (nu blir jag säker utskälld av nån för att vara en sådan grinkärring) Okej barnen var SÅ duktiga. Sedan ska de småttigaste barnen upp och tralla igenom en visa om nissar och annat som hör julen till. Sen kom så julpjäsen. En fröken går upp och deklarerar att nu ska det bli julspel med sjätteklassarna.. Vi ska få följa med och se hur det gick till när det firade jul i (ja, jag tog för givet att det var i betlehem) MUMINDALEN!
I mumindalen!!! Okej jag borde jubla att man inte tvingas in i det tradionella julspelet som jag ändå tidigare dissat, men jag gillar inte de finska små trollen (jag är ledsen men jag gör inte det). Allt detta ska ju oxå tittas på under tiden som ca 40 småsyskon uttråkade vrider sig på marken, klättrar (bokstavligen) på gymnastiksalens väggar, gråter skriker.......
Nåja, jag överlevde detta firande dottern sjöng och trallade och jag och min dåliga mage fick åka hem! Och jag vill poängtera att jag slapp att dansa runt granen.
Igår kom nästa prövning. Ut och handlla julklappar. Åkte in till Karlstad för att avklara detta. TRO MIG DET VAR JAG OCH TRE TUSEN PENSIONÄRER!!!!!!! Nu har jag inget emot pensionärer förutom när de tränger sig före i kön, vaktar sin plats, som nummer ett fast deras respektive inte hunnit fram, men sin plats ska de ha. Vad i hela friden har de så bråttom för? Om det är så stressad man blir som pensionär ska jag nog jobba tills det är dags att hädan vandra. För med mitt normalförvirrade tillstånd och den uppenbara stressen de verkar ha i kroppen samt plussa på sämre minne med åldern då kommer jag inte orka med mig själv, det har jag ju redan fullt upp med som det är! Det enda som var dagens ljuspunkt var att jag träffade min älskade moder och fick med henne på shoppingturnen.
Förutom att nu tydligen lyckats att, på ett och samma blogginlägg antagligen retat upp alla de lokala invånarna här samt dissa alla stackras pensionärer, klaga på julen och gnälla i största allmänhet, har jag även syndat. Värre än vanligt. Jag har skaffat den utlovade granen till barnen. En PLASTGRAN! Fy bubblan vad jag skäms! Man kan inte ha plastgran det är fusk så in i norden. Till saken hör att jag blev vansinnig som liten (hm när jag var typ 11 eller 12) när mina stackars kära föräldrar försökte införa plastgran i hemmet för att slippa städa allt barr. Skulle INTE tro det. Mitt temprament var på den tiden (har blivit något bättre på att kontrollera det) inte att leka med. Jag har ett litet minne av att jag ställde till med ett jäkla väsen vilket resulterade i att granen minsann inte kom upp ur sin förpackning....

Nu till något väldigt tråkigt. Jessys provsvar kom från skara, hon hade cancer som spritt sig i hela tarmarna. Valet var återigen på kort tid att avliva en av de kära hästarna. Hon fick avsluta sitt liv hemma på ridskolan i torsdags morgon. Nu är det tomt i stallet, väldigt tomt!
nej, nu ska jag gå ut till mitt eget stall hemma och pussa de älskade djuren på mulen.
Tills nästas gång
ha det Nina K