Lucia tider.... SUCK!!!!

Nu vill jag påpeka att titeln ska utalas på svenska så inga missuppfattningar sker! Lucia som sagt, mycket pyssel blir det.
Precis som alla andra år så sa jag och Nina att; I år då minsann, ska vi planera i tid! Alla ska veta vad de ska göra redan i november, programmet ska vara klart, sångerna övade och julefrid skall råda. Hm, visst, skulle inte tro det. Visserligen har vi planerat en del men inte fått ändan ur vagnen och gjort klart. Det hjälper ju tyvärr inte att vi tänkt ringa de som ska vara med och sedan glömt av det (alternativt trott att den andre gjort det). Men, nu är det ju som väl så att allt brukar orda sig. Jag tror att en del helt enkelt kännt på sig att vi ska ringa och bara väntat på sin chans att få vara med i lucia showen. Så igår blev vi klara med nästan allt och idag finslipade vi på vårt eget spex. Sen kommer det med största sannolikehet vara precis som vanligt. När klockan är fem och de som ska delta börjar samlas, så är paniken nära förestående. Inget känns klart, barnen och ridlärarna samt resten av personalen far omkring som yra höns. Med andra ord ett kontrollerat kaos. Kontrollerat kaos ska på inget sätt blandas ihop med mitt liv som allt som oftast är ett kvalificerat kaos utan någon som helst kontroll.
Lite lättare att hålla ordning blir det nog nu när jag fått ändan ur den berömda vagnen (eller släden dessa tider) och skaffat mig en ny telefon. Min gamla som jag fått ärva av Tohrleifur har nu än gång för alla sagt tack och adjö. Det var en hederlig gammal nokia som var både stöt och vatten säker, borde varit det ultimata för mig. Men se, den var inte Nina säker. Jag borde kunna få anställning som telefon provare för tuffa klimat, arbeten osv. Nu ska jag nog i sannings namn erkänna att det var batteriet som drog sin sista suck, sedan gick det inte att ladda den hur jag än gjorde. Hur som, jag travade iväg till en butik och i vanlig ordning osandes häst med mössan lätt på sned. Killarna i kassan tittade på varandra och såg ut att fundera på vem som skulle ta hand om den illaluktande varelsen med den fula mössan. Nu är jag ju inte den som är den utan jag grabbade tag på en av dem (inte bokstavligt) och deklarerade att här behövs en ny telefon och det pronto!
- Vilken sort svarar den artiga expediten
- Ja, vad tror du om den sorten som man kan ringa ifrån? svarade jag som var trött, sliten och inte på humör för längre utläggingar.
Efter lite dividerande så hittade jag en Nokia (enda man kan ha) och killen börjar med stor entusiasm visa mig alla hundra miljarder funktioner. GPS (kanske vore nåt för mig) MP3, kameror (ja den har två) och massor av fler förkortningar. Jag stoppade hans svada genom att fråga om man kan skicka sms på den.
- ja det är klart säger han.
- Bra då tar vi den.
Full fart ut och ladda telefonen. Fiffigt som jag är rotade jag genast rätt på head setet som följde med. Det måste nog tyvärr sägas att just det är på väg mot en säker död. Förutom att pluggarna man sätter i öronen har börjat falla isär. Så har jag även råkat doppa högtalar delen till headsetet i kaffekoppen när jag lutade mig över mitt skrivbord igår. Nåja, det finns de som lever på att göra sådana tingest. Telefonen då, jo den är jag nöjd med och den har bara åkt i backen tre gånger, varav en i snön, det var väl sådär....
Ny dator har vi fått på jobbet minsann. Och vilken skillnad. Den gamla burken tog ca 10 minuter på sig att öppna upp dokumen och diverse hemsidor. Men nu är allt klart med blixtens hastighet. Att kolla av världens hästnyheter på internet är nu gjort i en grisblink. Fasansfullt vad vi ska få tid över till annat arbete. Johan som är vår nya hjälte har fixat och donat med detta och vips så går allt enklare.
Johan var också en av hjältarna för två veckor sedan. Det känns oändligt trist att behöva ta upp det men som nog de flesta vet var vi tvungna att ta bort allas vår jätte häst Longis för två veckor sedan. Han drabbades av tarmvred och det fanns inget som någon veterinär vare sig här eller i skara kunde göra åt saken. Åter tack till alla som ställde upp och hjälpte till under kvällen och Johan som körde ner med mig och Longis till skara under nattens timmar.
De tillfällena som man drabbas av hastigt insjuknande hästar är det här jobbet inte roligt. Man mister en arbetskamrat. Nu ska man inte jämföra hästar och människor men sörjd och saknad av många det är han.
Nu ska jag återgå till att jobba med Lucia firandet.... Lite att göra det finns det men förhoppningsvis blir det bra.
Kram på alla
Nina K