Poliser och förkylningar

Nu är ordningen återställd vad det gäller min statestik på poliskontroller. Och då menar jag inte att passera dem utan snarast att köra in i dem och sedan få genomgå en grundlig undersökning. Ja, i ärlighetens namn så är det sällan mig de undersöker utan snarare mitt fordon, och, det är väl i de flesta fall att föredra.. Men om det vore en snygg polis (men det hör kanske inte hit)....
Igår efter jag hade haft träning hos Anna var det så dags igen. Satt i godan ro och pratade med Malin i telefon när ett rött lyse plötsligt syns lite väl nära min bil. Det var bara att avsluta samtalet och sätta på det vackraste leendet. Farbror polisen bad (naturligtvis) om mitt körkort som jag (naturligtvis) inte hade med mig. Men i handsfacket som nu är lagat med silvertejp (är någon förvånad) hade jag mitt pass så för en gångs skull blev det inga sura miner.
Varför det är lagat med silvertejp? Jo låset hängde sig så min ex man fick hjälpa mig att bryta mig in i min egen bil. Nu har samma sak hänt med bagageluckan, men den vete katten om jag törs mig på att åsamka skada själv för den kan nog inte lagas med silvertejp. Tips någon (som inte kostar flera tusen).
Hursomhelst, åter till poliserna. De släppte mig utan en massa herrans förmaningar vilket var första gången i mitt "billiv" på länge. Jag ringde åter upp Malin och pratade klart med henne. Sedan var det som vanligt när jag kör hem, telefonen ringde hela tiden och vips så var jag i Åmål. Där står det åter en kontroll och gissa vad. Även i denna blev jag invinkad. Jag meddelade den vänliga polismannen att jag minsann inte druckit annat en kaffe de senaste 40 minutrarna och undrade lite försiktigt om de inte hade annat att lägga skattebetalarnas pengar på annat än att vinka in mig!?! Tyvärr har jag nu tappat räkningen på hur många gånger jag varit i kontroll sedan jag fick körkort. Jag slutade räkna vid trettiofem gånger. Kanske är det som min kära mor sagt, någon högre makt vill helt enkelt att jag ska gifta mig med en polis:-)

Nu kan det vara som det vill med den saken. Jag begick faktiskt en relativt grov trafik förseelse förra veckan. Klev upp tidigt och körde kära dottern till skolan. Det är ett vägbygge precis utanför min utfart och ett himla dolande. På eftermiddagen skulle jag hämta dottern igen. Tittar mig för och kör ut på vägbanan. När jag kommit lite drygt hundra meter möter jag så en bil och inser snabbt att det bara finns en vägbana! Svär osande seder över den sabla idioten som tror att han kan köra utan att se sig för att det kommer någon på andra sidan. Tidigare hade det nämligen varit så att man hade 20 meter som man inte kunde mötas och då tillämpades kö teknink. Föraren viftar och vinkar åt mig att (vad jag tror är fara och flyga till varmare ort). Jag backar tillbaka en bit och snirklar mig in vid brevlådorna där det finns lite plats. Går ur bilen och upptäcker då att flera hundra meter åt andra hållet (till vänster från min uppfart) är det numer vägljus utplacerade. Jag har glatt kör mot rött utan att veta om det. Sanningen är att det inte syns från min uppfart men det syntes väldigt väl från brevlådorna. Lite skämmig då hela nysäters lokala besättning av lastbils chaufförer stod och tittade på mig (glatt pratandes) om jag säger så. Nysäter är inte stort. Med största sannolikhet vet en större del av befolkningen på landsbyggden om min tabbe vid det här laget.
Nu ska jag ägna resten av dagen åt att tycka synd om mig själv. Jisses vilken förkylning jag har åkt på. Feber och halsont. Stackars lilla jag. Och varför är det ingen som pysslar om mig så jag kan få beklaga mig och tycka lite mer synd om mig själv eller om någon annan skulle kunna tänka sig att ta på sig den uppgiften.
Kram på er så länge
Nina K