När Elvis blev medlem i en motorklubb

Tjo på er alla glada. Nu sitter jag på kontoret igen och försöker desperat att låta bli att somna över tangentbordet. Klockan halv fem i morse var jag hemma.
Resan har varit fantastisk, jag har skrattat så jag har ont i magmusklerna (ni vet de som är väl inbäddade). Ska berätta om väl valda delar ur denna tripp samt om min bil som inte direkt sa välkommen hem till mig (är någon förvånad).
Efter en mycket intensiv helg med lusse show på lördagen (tack alla besökare och barn/vuxna som hjälpte till) samt föreläsning och träning under söndagen så begav jag mig hem för att packa mina saker. När jag vaknade på måndag morgon så kunde jag skönja ett väldigt otrevligt kliande i min hals. Det hela förvärrades under dagen och jag insåg att min kära kollegas förkylning hade slagit till på mig lagom till avfärd.
På måndag kväll bar det så av mot Karlstad där jag och min kompis Anna tog bussen klockan 24:00 upp mot Arlanda. Jag lyckades sova på bussen ett par timmar. Det gjorde ingen annan för nu hade förkylningen slagit till på riktigt med feber och helt igentäppt hals. Anna beskrev det hela lite som att sitta brevid ett tröskvärk, alternativt min bil utan ljuddämpare.
Väl uppe blev det ett par timmars väntan innan vi satte oss i planet. Där gjorde jag sedan årets sömn insats. Anna och jag satte oss ner på våra platser och när hon vände sig om för att prata med mig hade jag redan slocknat. Sedan snarkade jag mig igenom säkerhetsfilmen (tror det hjälper föga om jag sett den ifall planet skulle tappa en vinge) När piloterna rusade motorerna och vi var på väg att taxa ut vaknade jag till tittade på Anna och konstaterade bara att vi skulle lyfta. Sedan var det godnatt igen. Jag sov innan vi var i luften.
Vi kom efter nästan sex timmars flygning så fram till ett 24 grader varmt teneriffa. Klockan åtta på kvällen efter att ha haft frossa i ett dygn somnade jag på hotellet och vaknade inte förän klockan nio dagen efter.
På Onsdagen började så själva semestrandet. Nu kommer så förklaringen till rubriken. På teneriffa finns en skandinavisk bar som heter viking. Jag har varit där förr och naturligtvis var det dit vi skulle gå på kvällen. Efter en tre timmars lång siesta poppade vi till oss och gick ut. Jag pratade som vanligt hål i huvudet på ett antal människor och vi hade roligt. Då kommer det in ett par stora killar iförda skinnvästar med motoremblem på. Alla backade undan i baren när de beställde en öl. En av de som jobbade frågade lite oroligt om de tänkte ställa till med bråk, vilket de förnekade. Jag vände mig glatt mot Anna (som börjar ana oråd) och säger att detta måste vi ju kolla vad gör de här!?
Jag travade glatt bort till deras bord och innan jag inser vad som flyger ur min mun (i vanlig ordning) frågar jag;
- Hej på er, är ni medlemmar i Hells Angels?
- Nej, säger de och tittar på mig som att jag är ett stort UFO!
- Nehe, säger jag då och låter antagligen lite besviken.
- Är ni farliga då för det tror alla andra.
Nu tittar de stackars killarna på mig och undrar antagligen vilket dårhus jag just rymt från.
När de svarade att de inte var farliga så satte jag mig helt sonika där och började glatt prata. Den ene av killarna hade en tröja under västen med Elvis på vilket snabbt gav honom det smeknamnet. Jag frågade så Elvis vilken sorts motorcykel han hade. Det var då han började förklara att de var medlemmar i en MK inte MC klubb. Jag som fortfarande inte riktigt snappar vad han säger frågar envist på vilken motorcykel han kör. Mycket uppgivet förklarar han åter att han inte ens har körkort för motorcykel utan är medlem i en Motor Klubb. Han kör raggar bil (mitt ordval inte hans).
När väl poletten väl trillat ner så tittar sällskapet lite uppgivet på mig och en av killarna runt bordet frågar om jag vill ha en öl. Snällt säger jag visst, tack, varpå han lite trött säger att han misstänker att det är enda sättet att få mig att hålla snattran på en stund! Så fräckt jag som bara är lite socialt lagd. Min kära vän Anna har vid det här laget ömsom skrattat så tårarna rinner ömsom låtas som att hon inte känner mig.
Resten av reseäventyren tror jag att jag bevarar i kärt minne utan att dela med mig av men nu kommer vi till avdelningen att resa hem.
En kompis var snäll nog att hämta upp oss i stockholm när vi landade igår en timme försenade.
Så långt var allt helt okej. Min kära bil hade jag parkerat i karlstad hemma hos Anna. Nu började bekymren.
För det första hade jag inte min vinter jacka med mig så det belv lite kallt när det helt plötsligt stod 13 minus på mätaren. Jag hade varit duktigt och låst hela bilen när jag åkte, då var det ju som bekant mildväder. Tror ni att den gick att öppna!? Stefan som hämtat oss stannade snällt kvar och väntade medan jag svor en ramsa och under 20 minuter gjorde inbrottsförsök i min egen bil. Precis innan jag gav upp gav bilen med sig och dörrarna gick att öppna.
Nu kom vi till nästa dilemma. Bilen har varit så fuktig inuti eftersom det är ett hål under höger stänkskärm vilket bidrar till att det bildas en insjö på passagerar sidan under regnväder. Att sedan värme fläkten har lagt av förbättrar inte saken. Jag fick skrapa rutorna som var helt igenisade... på insidan! Eftersom det inte fläktar i den immar det igen under första halvtimman man kör den så då får man skrapa rutor medan man kör. När väl rutorna var avskrapade och att bilen gått varm ett tag skulle jag så köra iväg. När jag börjar köra hör jag så ett rytmiskt, dunk, dunk, dunk. Jag hoppar ur bilen och kan kallt (bokstavligt talat) konstatera att jag inte har luft i mina däck, och då menar jag ingen luft. Ringer Stefan som inte hunnit långt och skriker hjälp. Han vänder tillbaka och efter att ha tömt åtta tuber på tryckluft från statoil så börjar jag och ishögen till bil att köra hemåt. Då hörs istället dunk, kras, dunk, kras. Ursäkta språket men då började jag att svära så att en sjöman skulle känt sig omgalloperad.
Ringer Stefan. HJÄLP"! Han vänder åter tillbaka (han bor i Kil) och får sedan köra bilen till Grums (jag tog hans bil). Stefan har jobbat som mekaniker i racing cirkusen så han tyckte det var bättre att han som har lite koll körde för att se vad som kunde felas. Väl i Grums övertog jag min bil då var vår gissning (läs Stefans gissning) att bilen var stelfrusen och det som smällde fram och bak antagligen skulle tina och sluta låta.
Klockan halv fem imorse körde jag in på gården. Klockan halv nio gick jag upp mockade till min häst och tog lyxåket hit. Och, faktiskt när jag passerat tösse och det blivit mildare väder så slutade det att smälla i bilen!
Idag ska jag köpa en kupevärmare det känns faktiskt lite motiverat då är det inte imma på rutorna när jag sätter mig i iallafall. Efter en halvtimmes körning är motorn så varm att det kommer in lite värme även om jag inte ka påstå att jag blir svett. Vet ni vad jag vill ha i julklapp. En NY bil!!
Nu önskar jag er alla en god jul.
Kramar Nina K