Tända för att se månen och lite annat...

Om någon tror att rubriken tyder på att jag på något vis tänder på månen eller tänder på så stämmer inget av detta (nu snurrade jag visst in mig från början). Är lite lagom stel i hjärnkontoret idag efter gårdagens mardrömsresa. jag skulle ju lämna mina barn i östersund av alla ställen och gick således upp ur min varma säng klockan 20 minuter över två i måndags natt. Satte på kaffebryggaren och bar ner mina barn till bilen och drog iväg. Vi hann till grums (två mil) innan jag insåg att min bok som jag tänkt lyssna på blev kvar hemma. Med utsikten att jag hade sextio mil kvar enkel resa beslöt jag mig således för att gå in på rasta och köpa en ny. So far, allt väl.
När jag kom till torsby som ligger högt upp i värmland hände det så en liten incident. Är någon förvånad? Ut på vägen galopperar ett råddjur. Jag insåg snabbt att om jag skulle ställa mig på bromsen så skulle resultatet bli mosad framvagn. Det kändes inte aktuellt. I stället gjorde jag en snabb (enligt mig) mannöver till höger och gasade. Det stackars djuret landade i sidan av min dörr och stendog. Nacken var av när jag gick ut för att beskåda förödelsen men bilen fick inte en skråma. Då ringer den kära ex mannen (som jobbade natt) och frågade om jag tagit mig iväg. Ja då morrade jag som nu sakta insåg vad det var för jäkla dumhet jag gett mig in på. Jag frågade honom hur det såg ut på vägen upp om det fanns några viltstaket. Nej, de kom först efter östersund, haha, det hjälpte ju inte mig. Hela vägen upp till Orsa körde jag tämligen sakta. Att få ett litet djur i dörren går väl an men storbror älgen vill jag inte ha i sidan i full fart. Väl i mora funderade jag på om det var dags att gå in på någon mack för att fylla på kaffet. De första trettio milen var nu avklarade. Jag bestämde mig för att vänta ett par mil. Väldigt många mil blev det. Jag har inte på någon av mina resor under åren haft anledning att köra på den här sidan av landet och visste således inte om att det skulle ta väldigt många mil innan närmaste bebyggelse. Närmare bestämt drygt 15 mil. Det visade sig nämligen att närmsta hus fanns i Sveg. Innan dess var det skog och skog och skog, okej jag tror ni fattat ungefär vad jag menar.
Ett par iaktagelser hann jag göra under resans gång. Ja, jag hade ju inte mycket annat att göra. Ett, strax utanför Mora finns det ett skogsmuseum. Det måste varit lätt att skapa ett eftersom det de närmast femton milen finns, just det, i princip bara skog.
Två, då jag under min "TP era" missade en fråga som rörde sig om en av sveriges national parker, närmare bestämt hamra nationalpark kan jag trösta mig med att det inte kommer att upprepas. Den ligger strax innan man kör in i jämtlands län.
Tre, den delen av väg 45 (en väg jag som bekant är lite trött på) som ligger på vår del av landet ner till mellerud och nuntorp (ja och en bit till förståss). Den är det inga större fel på. 45:an sträcker sig hela vägen upp till Östersund. Ovanför mora är det nästan 110 väg hela vägen upp. Om man bortser när man passerar Vemdalen. Den får i själva verket Vickersrudsvägen som jag och Nina tar hit ner innan vi kommer ut till åmål att framstå som en riktigt motorväg. Den är smal, mycket guppig , hålig och svänger åt alla håll och kanter. Men hundratio fick man köra där... I min bil som nästan är utan stötdämpare bak kändes det efter ett par mil som om jag skulle bli sjösjuk.
Fyra, något positivt måste jag ta med. Bitvis på vägen upp när man kommer ur de värsta skogspartierna är det en magnefik natur som möter en. Vid den här årstiden när löven är färgade i hela skalan utmed bergstoppar och små insjöar så såg jag den från sin bästa sida i morgonljuset. Ja, det var faktiskt underbart vackert. I sveg vaknade mina barn och vi tog en snabb paus. De började nu undra om vi var framme snart. Ja svarade jag och försökte sedan på ett mycket pedagogiskt sätt att förklara för dem att när vi var framme hos pappa skulle de åka ett par timmar till för att komma till Boden. Nu ska jag citera min son för första gången idag.
- Vi vet det mamma, men pappas bil går faktiskt snabbare!
Suck, det är tacken den. Appropå tacken. Vet ni vad det första ex mannen, som enligt min mening borde varit fylld av tacksamhet att jag gått med på detta idiotiska tilltag att köra upp barnen åt honom sa det första han gjorde när jag klev ur bilen.
- Fan, vad du ser sliten ut!
Tack för den. Vad trodde han. Att han vågar. Här har jag precis kört sju timmar i sträck för att han ska kunna jaga och ha barnen med sig och så får man en fet förolämpning.
Jag kan nog kanske hålla med om att det var sant. Spegelbilden som mötte mig i spegeln på MC Donalds där barnen röstat för frukost, var inte riktigt till min fördel. Men ändå. Det hör inte hit. Ex man eller inte, jag tycker jag förtjänade lite respekt. Per var emellertid mycket munter och barnen vinkade glatt adjö efter en halvtimma och fortsatte sin färd uppåt.
Sent igår angjorde jag hemmet efter totalt 126 mil i bil på en dag.
I morse var jag åter på besiktingen. Ett litet lyft var det så tillvida att jag bara har en tvåa kvar nu. Bromsarna bak vill inte fungera. När jag så ringer Erik för en ny tid hos honom suckar han djupt. Mer hann det inte bli sagt för vilka stod utmed vägen och vinkade in mig tror ni?!? Jo, naturligtvis farbror polisen.
Jag hade glömt alla legitimationer hemma och tänkte i mitt stilla sinne att nu ska jag få svara på 30 dumma frågor igen som det blev förra gången. Men tänka sig det räckte med att de kollade upp att jag ägde bilen och hade körkort samt att jag fick blåsa (nykter var jag ju). Innan jag åkte sa den unga polisen muntert till mig att inte glömma att jag snart skulle beiktiga om min bil. Jag hoppas att den blicken jag gav honom inte fällde honom till marken. Nu ska jag ta tag i resten av dagen. Imorgon är det nuntorp igen och sedan åker jag direkt till Helsinborg på ponny SM.
Nej nu ska jag avsluta detta med att förklara dagens titel.

När vi precis satt oss i bilen så sken månen. Carl utropade glatt; Titta månen mamma. Ja sa jag och gäspade. Elvira vaknade till av detta och ville oxå se månen men då hade det kommit moln för så den syntes inte. Då säger sonen.
- Mamma, du måste tända lyset så att Elvira också kan få se månen.
Underbara barn de har all tro på en i hela världen. Hoppas det får vara på det viset ett par år till.
Kram på er Nina K