Självömkan på högsta nivå!

Nu är det faktiskt inte roligt längre. Jag tyckte att jag hade haft mitt för ett tag med separationer och punkterade däck, men se där hade jag fel. Jätte fel! I Onsdags när jag åkte hem tyckte jag bilen började uppföra sig så konstigt när jag närmade mig Åmål, lamporna lyste dåligt och blinkersen lät inte alls när den skulle. En mil senare (då är det drygt två mil kvar hem) så slocknade hela bilen... Det vill säga att bilen gick men jag hade behövt en ficklampa för att kunna ta mig hem. Inte mycket att gräma sig över tänkte jag (jag är i grunden faktiskt en ganska positiv person) en kopis kom med sin bil och körde före så att jag tog mig hem. Generatorn ville visst inte som jag längre. Med lånad bil (tack snälla Jocke) så tog jag mig iallafall både till Nuntorp och till Södertälje där jag var hela helgen. I Södertälje hade vi en kompis bil och åkte i inget speciellt med det om det inte hade blivit inbrott i hennes bil. I den hade vi visserligen inte mycket av värde. Ett cigarett paket (urs på oss), jag hade ett par stövlar och en tröja i en påse som besökarna hade vänt upp och ner på samt min nallebjörns nyckelknippa där jag hade Mersa nyckeln... Gissa vad förövarna tog. Jo ciggaretterna och för dem en helt oandvändbar bil nyckel! Detta hade kanske inte varit ett bekymmer om det inte vore för att reservnyckeln sitter avbruten i förardörren på bilen... Här någonstans när jag upptäcker att nyckeln är borta ( i måndags när jag skulle få hjälp med bilen) börjar jag känna mig förföljd av otur. Men det är ju som bekant bara att bita ihop. Jag fick tag på mercedes i karlstad som lovade att hjälpa mig bara jag tog mig in till dem med regestreringsbevis och leg. Hoppet tändes igen och jag tänkte för mig själv att ingen ide att få ett sammanbrott här inte bara att bita i hop det blir bättre. I morse när jag släppte ut Freja för morgon behoven så kom hon ovanligt snabbt tillbaka när jag ropade. Mycket nöjd med henne utropade jag ett glatt "bra gumman" och dängde igen dörren bakom mig med all kraft, tänk vad bra det varit om jag kommit ihåg att ta med mig båda hälsenorna in. Höger var kvar ute och träffades med stor kraft av dörren... AJ som (och ord som man inte ska skriva här). Då passade jag på att få ett sammanbrott, så nu går jag omkring och bara tycker synd om mig själv med en hälsena som är svullen och har antagit en röd och blå färg!!!
Till helgen ska jag på Sm i västerås jag hoppas att mina elever har bättre med tur än mig. På måndag ska jag flyga ner till Bryssel och titta på en ponny åt en av ryttarna det ska i ochför sig bli kul, men jag får erkänna att det hade lockat mer att bara vara hemma och göra minsta möjliga. Nej nu ska jag sluta att tjura, det hjälper ju inte i alla fall har jag hört, bättre att gå ut och sätta näsan i Jacksons man och trösta sig en stund det brukar hjälpa. Nästa gång jag skriver ska jag vara på bättre humör (hoppas jag)
Kram Nina

Sängkollektiv med hundnäsor i munnen

Jaha, nu ska vi se vart jag ska börja den här gången. Ni som följt bloggen vet att jag och min man separerat och att jag numer bor två kilometer längre bort (från mellerud sett...) Den nya lägenheten börjar så smått att ta form och bli inbodd. Snacka om snopet, här får man plötsligt 90 kvadrat att möblera, ja tänker ni kanske, det är väl ingen konst. Tro mig, utan möbler är det (ursäkta värmlandskan) "dret" svårt! Saken är ju den att jag innan jag träffade Per hyrde redan möblerade lägenheter eller bodde i student rum där det bara behövdes en säng. Med andra ord så hade jag när jag började flytta en dubbelsäng (med madrasser som inte är värda namnet, återkommer om dem längre fram), ett köksbord med fyra stolar kanon om man tänkt sig att äta när man är hemma. Och sist men inte minst ett gammalt vitrinskåp utan nycklar till dörrarna (detta upptäckte jag förra veckan). Som tur är har jag samlat på mig goda vänner som ställer upp i ur och skur vad jag än hittar på (ni är fantastiska) som har bistått med diverse pryttlar. Jag är numer också välbekant med alla sorters secondhand butiker som säljer möbler. Med andra ord nu är det helt okej. Sen kan jag säga att en del av sakerna troligen passar i antikrundan... Efter mycket stök och bök och vilt utnyttjande av vän tjänster så har vi iallafall installerat oss. I helgen som gick hade jag barnen och eftersom det var älgjakt hemma så hämtade jag upp dem på kvällarna efter jobbet. I Tisdags efter att ha nattat dem satte jag i soffan (farsans) och avnjöt lugnet en stund framför TV apparaten (brorsans). När klockan led mot elva tyckte jag dock att det var dags att sussa. Jag hann knappt somna förän jag vaknade av att något varmt och hårigt låg och tryckte sig mot mig UNDER täcket! Schäfer hunden Freja ansåg helt klart att i en dubbel säng finns det gott om plats för två , men att det var taskigt att jag inte gett henne eget täcke, en kudde hade hon minsann snikat till sig. Jag valde att inte göra något större motstånd utan vände på mig och somnade om. Några timmar senare vaknade jag av att det var kallt. Inte ett dugg märkligt för brevid mig hade nu inte bara hunden intagit plats utan även Carl och Elvira. Tror ni de tagit med sig eget täcke och kudde, nej naturligtvis inte så jag fick snällt lomma iväg och hämta deras saker från deras sängar... Så sov vi äntligen alla fyra på madrasser som sett bättre dagar de är så utslitna att man känner brädorna när man lägger sig. Onsdagen sov barnen sött i sina egna sängar, freja däremot verkar tro att hon har en permanent plats brevid (på) mig. Häromnatten drömde jag en mycket trevlig dröm (nej jag tänker inte säga vad den handlade om) börjar dock ana oro när jag i drömmen känner en otrevlig andedräkt, jag begår det ödestigra misstaget att öppna ögonen. Freja blir vild av lycka att jag äntligen vaknar efter att hon tryckt sin kalla nos mot min mun en bra stund. Något som kan liknas en vild brottningsmatch utbryter där jag försöker försvara mig från en ystert slickande hund som inte förstår varför inte matte vill gå ut klockan fem på morgonen.
Som grädden på moset förra veckan så fick jag punktering på vänster bakdäck i onsdagskväll när jag skulle köra hem. En stor metallbit hade kilat sig fast. Jag ska inte upprepa de ord som kom ur min mun då ifall det är några barn som läser. Som tur är finns det snälla människor som ställer upp i kris, Cecilia och Claes kom farandes och hjälpte mig de hade till och med tagit med sig en termosmugg med te, Puss på er!
Över till jobbet. Idag har jag varit på Kolungen och kollat upp Sam och Jessy. Jag tror nästan att vår veterinär blev förvånad när jag som omväxling kom med en häst som var halt inte en som jag bara inbillat mig inte såg ut som den ska. Sam är nu behandlad med kvadrisol så får vi se om han blir bättre. Även Jessy fick en genom gång i benen men hon visade inga tecken på att ha ont. Vi passade på att ta ett blodprov för att se så hon inte har borrelia, hon har ju inte riktigt varit sig själv,. Tohrleifur har till och med undersökt henne så att hon inte har föl i magen.
Nu stundar det intensiva veckor, på torsdag ska jag till nuntorp och ha träning (skoj,skoj) sedan drar jag direkt till Södertälje på tre dagars nationell. Hem och vila Måndag, jobba hela veckan åka till västerås och SM på fredag. Veckan därpå samma sak men då ska jag till borås på änglahoppet. Å, till helgen ska Madde ta med sig sin nya storhäst och debutera (ponny och juniorer samma tävling, kanon) det ska bli så roligt att se hur det går dags att samla ihop nerverna igen med andra ord.
Nej nu ska jag gå ut och titta till mina små älsklingar i stallet och passa på att stoppa i Wille ett extra äpple.
Tills vi ses ha det gott! kram Nina K

Portugal

Hej alla glada i höstrusket. Nu kommer det en liten reseskildring från underbara landet portugal. Egentligen vet jag inte riktigt hur eller med vad jag ska börja med så vi tar allt från början så förbered er på mycket läsning och en hel del skratt och funderingar. Resan började i göteborg där en käck flygvärdinna ( de ser alltid så himla trevliga ut) beskrev hur vi skulle byta plan i paris (det såg väldigt enkelt ut, ha, ha...har ngn av er varit på paris flygplats. Det är STORT). Två förvirrade (jag var i sällskap med monika) kvinnor försöker under tidspress hitta rätt gate varav en (undertecknad) var fruktansvärt röksugen ( usch vilken dålig ovana). När vi till slut hittade rätt hade vi gott om tid (typiskt).
Väl framme (äntligen, jag är inte direkt jätte pigg på att vara uppe i luften i en liten plåtburk) så stod vi vid de berömda svarta bandet där bagaget mirakulöst brukar dyka upp. Vi väntade, väntade och väntade......... Tills de flesta hade fått sina väskor och bara ett par väskor åkte runt runt (undrar vart de egentligen skulle vara?). Monika och jag fick vackert gå till en disk och prata med en mycket förstående kvinna som medelade att våra väskor hade blivit kvar i paris (ha,ha jättekul). Om vi ville så kom ett annat plan från paris två timmar senare och vi kunde hämta våra väskor då. Ja,ja inget att göra....... Vi passade på att fixa hyrbilen, äta kvällsmat (klockan var ca 6 på kvällen i portugal. 7 hemma i sverige). Sedan gick vi till anvisad lucka och någonstanns i min hjärna hade jag inbillat mig att, eftersom de hade fått en beskrivning på väskorna och våra namn fanns på dem , de hade tagit reda på väskorna och de bara var för oss att hämta dem. Men nej då, tillbaka till samma band och vänta. Till och börja med var vi som ungar på julafton men ju längre tiden gick och de flesta hade fått sina saker och gått (förutom de obligtoriska väskorna som gick runt och runt och ingen ville ha) insåg vi den bistra sanningen. Det skulle inte komma några väskor till oss............ Monika arg som ett bi gick för att hugga tag i den "trevliga och förstående" kvinnan som vi hade pratat med. Jag blev nog mer uppgiven eftersom på lappen (som vi hade fått) stod det om vi inte hade fått väskorna efter två dygn så skulle de verkligen anstränga sig för att hitta dem ( ni tror säkert att ja skojar men det är sant!).
Monika dök så småningom upp och kvinnan förde oss till de förlorade väskornas paradis. De måste verkligen ha varit minst ett hundratal väskor och barnkärror där.......
Efter kroppsvisitering (som egentligen var helt onödig eftersom de aldrig kollade handväskan) så kom vi till en avlastningskaj och där var de (jag blev löjligt lycklig).
Så då var det bara att hämta hyrbilen (en liten blå ford sierra) och åka de ca 20 milen söderut från lissabon till Quinta da fe (häststället vi skulle till).Klockan var nu närmare ett på natten) Nu är det så här att jag älskar att köra bil men inte i storstäder (måste ha någonting med att göra att jag har en otrolig förmåga att köra fel och få ångest för mycket trafik). Monika försökte (hon vägrade att köra) trösta mig med att säga att vi faktiskt hade tagit en extra försäkring på bilen.......... Det första vi möter på efter flygplatsen är en sex (eller fem, var lite för stressad för att räkna) filig rondell med trafikljus var tionde meter. Jag kan ju säga att det tog minst två varv i rondellen innan vi kom rätt. Sedan blev det lätt, motorväg nästan hela vägen. Sedan ganska bra landsväg. De sista kilometrarna var på en sprucken sandväg med plats för en bil.
Helt plötsligt tog vägen slut och vi var framme och det var riktigt skönt. En lång stockholmare kom och mötte oss som hette Ronny. Han hjälpte oss in och visade rummet. Jag och Monika somnade och sov gott hela natten. Det får räcka för den här gången. Nästa gång berättar jag mer om stället. Kram på er!!!

Flyttdagar och höstrusk

Nu är den här verkar det som, hösten alltså. Det regnar och blåser (som vanligt på den här slätten, blåser alltså) och det känns mest som man vill krypa upp i tv soffan och inte göra någonting alls. För min del har det skett en del förändringar de senaste veckorna, vilket resulterade att jag har ägnat den här helgen åt att flytta, jag bor fortfarande i nysäter men i en lägenhet på en gård lite längre bort då jag och min man har separerat. Så nu har jag två kilometer längre till jobbet, så kan det gå. Flytten har väl egentligen gått ganska smidigt och det är säkert så att man blev av med en del kalorier av bara farten efter bärandet av saker, även om barnen var med och hjälpte till. Alla leksaker som de fått av olika vänner så att vi inte skulle behöva dela upp dem på de olika hemmen stod i sopsäckar i hallen där man kommer in. Där stod de i alla fall i tio minuter innan Carl (vandal) helt sonika välte uppochner på dem och vips var det pryttlar över hela golvet, genast kändes det mer som hemma. När jag sedan kom backandes in i hallen för att bära in en soffa visade det sig att jag abrupt satte mig på rumpan med soffan ovanför mig efter att ha satt foten på en traktor. Inga brutna armar och ben, man får vara tacksam för det lilla. För övrigt gick jag omkring i ett vacum förra veckan efter den nattliga utflykten till Ljungby. Från Nuntorp till kristienhamn, sova två timmar från Kristinehamn till Ljungby framme tio över sju på fredag morgon, bangång klockan halv åtta sedan var det fullt ös fram till nio på kvällen, sen var det tack och godnatt jag sov ovaggad om man säger så. Resten av helgen i Ljungby gick snabbt det var fullt upp hela dagarna gick jag inte banan med adepterna så var jag på framhoppningen och undvek att bli överriden det är med viss förskräckning man står där framförallt under kategori B. De är små, de är snabba och absolut livsfarliga eftersom man sällan hör dem ropa. Att passera mellan de olika hindren innebär större risker än att gå över en gata i Stockholm under rusningstrafik. Det är tur att jag har en hästdrulleförsäkring som täcker just sådana tillfällen som framhoppningen, jag hoppas bara att jag slipper få användning för den. Den knappa sömnen under de här dagarna resulterade dock att jag var helt borta under ett par dagar le och se glad ut och hoppas att ingen ser hur trött man är funkar ibland. Jag har nog blivit för gammal för sådan dygnslånga äventyr. Min kära kollega och vän Nina har spenderat en vecka i Portugal med att rida massa fina hästar och slöat! Lite orättvist men man kan ju tro (hoppas)att hon har lite träningsvärk med sig hem. Nu är hon iallafall åter och berättar säker om sina äventyr på bloggen under veckan. Själv har jag två tävlingslediga helger kvar innan sista racet för året tar vid. Lite dåligt planerat på den nationella fronten under slutet av året då ,södertäljes globen kval, SM och Borås ligger tre helger på raken. Suck! Men sedan är det slut på tävlingar för i år då blir det helgträningar istället. Sen vet jag hur det brukar vara, när februari månad lider mot sitt slut och det är dags att dra iväg på den första nationella tävlingen för året kommer jag att ha myror i kroppen och vilja iväg. Kanske finns det lite äventyrsblod i ådrorna...
Tills nästa gång
ha det gott Nina K