Midsommar och myggbett

Nu är det jul igen, sjöng Elvira hela vägen hem ifrån mormor där vi firade midsommar. Hon har kanske en poäng, det är ju trots allt inte så långt kvar, men det kändes inte helt aktuellt då jag samtidigt satt och kliade på de miljoner små mygg och knottbett som jag samlat på mig under kvällen. Bästa kompisarna hade fest hemma vi svängde förbi där när vi var på hemväg. Där träffade jag Nina som var ursnygg i sin western utstyrsel (tema party). Själv blev jag inte så långvarig, jag lämnade kvar Per och tog med mig mina telningar och åkte hem. Oj, vad det var skönt att få sova. En annan kompis hade varit redig nog att plocka en bukett med blommor för att drömma om sin blivande man (hon påstår att det hade varit kul med ett tips på hur han ska se ut). När hon ringde på morgonen hade hon dock inte drömt om prinsen på en vit häst men hon hade ont i ansiktet då en tagg från en ros satt fast i kinden. Jag frågade då lite försynt var hon hittat rosor när hon skuttade runt på ängarna efter blomster. Ängarna visade sig bestå av en massa rabatter i ett närliggande villa område, det kanske inte var konstigt att hon inte hittat sin prins i drömmen (somliga straffas på en gång). Själv hade jag en fundering på att plocka blommor också då min man påstår att jag snart inte minns hur han ser ut (det gör jag faktiskt!).
Nu är hopplägret i full gång, nio glada barn som kan konsten att underhålla sin omgivning är på plats. Det borstas och putsas och pratas dagarna i ända, det är riktigt roligt. Meningen var väl egentligen att jag skulle haft alla dagar utom Torsdag, men stackars Nina har blivit inkallad en dag tidigare än tänkt. Som jag skrev i förra bloggen så åker jag ju på NM under helgen. I min enfald trodde jag (och fler med mig) att en tävling i Norge bara kunde äga rum i närheten av Oslo, men se Norge var visst större än så. Tävlingarna går i Kristianssand som ligger längst söderut vid Norska öst kusten. Det betyder att jag måste åka färja från strömstad redan under onsdag förmiddag och missar en dag av lägret. Lite tråkigt men det får väl erkännas att NM ska bli väldigt spännande. Nu innebar ju detta att jag fick ta skeden i vacker hand och ringa min man för att meddela att jag inte skulle åka under Torsdag eftermiddag utan på onsdag morgon, gissa om han blev imponerad, Per älskar hästar (det där var nog den fetaste lögnen på länge) jag får nog tillstå att han ändock tog det hela med ro. Persson konstaterade att det väl inte var så mycket att göra åt då hennes lagom förvirrade vän ställde till det med hennes schema (tack Nina).
Innan mina små pyren vaknade till liv idag hann jag ägna mig åt en liten nostalgi tripp genom att titta på gamla bilder av forna tävlingskamrater (hästarna alltså). Det mesta är ju rätt roligt i efterhand men inte så skoj då det upplevs, en sådan histora tänkte jag bjuda på som avslutning.
De som tränar för mig vet att jag brukar prata om att det är viktigt att vara väl förberedd för sin uppgift när man ska tävla. Ponnyn/hästen ska vara i god kondition man bör ha provat att hoppa den höjd man kommer möta samt något som är mycket viktigt man ska ha provat att hoppa de hindertyper man kan tänkas att möta på banan. Just det sist nämda har jag lärt mig den hårda vägen. Det här utspelar sig på en midsommar helg för många år sedan närmare bestämt 1992 om jag inte minns helt fel. jag var tolv år och vi befann oss i Herrmanstorp nedanför varberg på deras årliga nationella ponnytävlingar i hoppning (om nån misstänkte att det var dressyr). Med mig hade jag två ädla springare en underbar liten C ponny vid namn Pride of Athlone (Atte) och mitt hjärtas D ponny Selected Paddy (Dajjen, som än idag traskar i en hage nära mig). Den här helgen var det emellertid Atte som kom att bjuda på Showen. Tävlandet hade flutit på så bra att det var bestämt att nu skulle debuten i medelsvår A ske under söndagen. Stärkt av fina placeringar så kändes allt bra när vi gick banan jag och mamma (pappa höll i Atte). Banan bestod av tretton hinder där bland annat en vattengrav ingick som näst sista hinder. Det oroade varken mig eller mamma speciellt Atte hade hoppat det förut, det var vi säkra på. Väl inne på banan fungerade allt toppen, den mastiga trekombinationen skuttades över i värsta Pessoa stil (om jag själv får säga det alltså) och när de två sista hindren kom kändes det som att succén låg och väntade, bara vatten och ett räcke kvar. Jag gjorde som mamma sagt, behöll en bra galopp och när jag närmade mig vattnet la jag upp tempot en aning. Och sen hoppade jag! Det vill säga bara jag. För ponny skrället stod kvar framför graven med en min som talade om att det här hade han inte tänkt sig att hoppa alls!!! Jag däremot låg placerad mitt i graven, genom sur (på alla sätt). Utanför stod Tomas Hammar (tränare från skåne) och småskrattade lite och på den bredaste skånskan undrade han om jag var blöt! Idag är jag glad att jag inte svarade för just då såg jag inget roligt i det som inträffat. Attifnatt då? Ja ni ska inte tro att han väntade som en lojal vän vid hindret tills jag kravlat mig upp i mina vita genomskinliga byxor. Nej han drog järnet till min pappa som stod vid ingången. Gissa om vi åkte hem och grävde en vattengrav på ett gärde under måndagen!

Ha det så bra alla. Kramizar Nina K

SM SILVER och NM PLATS

Ännu en helg i lastbil har genomlevts. Jag ska inte klaga, familjen Westlunds lastbil är jättefin men det eviga resandet kan kännas lite drygt ibland. Helgens resa gick ju som sagt till Vetlanda. Ni som följt bloggen vet ju att jag varit där ett antal gånger i år. Återigen tog jag egen bil ner. Med mig hade jag Madame som vi skulle byta ut. För er som läste om den senaste resan kan jag berätta att jag denna gång inte svängde av försent som då när jag fick vända i Värnamo. Nej, den här gången tog jag snabbt av vid första avfarten efter Jönköping. Nöjd med mig själv (klockan hade nu passerat halv tolv på natten) visslade jag en melodi och tänkte med viss förtjusning att nu har jag varit pigg och vaken inga missa här inte. Efter ett antal mil tyckte jag mig se vägskyltar som jag inte kände igen namnet på. Har man som jag i år varit i Vetlanda nio gånger känner man igen en del ortsnamn och de här passade inte alls in... Sagt och gjort, vid första bästa stoppskylt var det bara att sakta ner och börja leta efter en karta i den vid det här laget mycket stökiga bilen (soptipp kallar min man det). Och givetvis hade jag åter lyckats ta fel avfart. Men som tur var innebar det ingen längre väg bara att jag var tvungen igeom ett antal små samhällen som jag annars hade sluppit undan, men men det var ganska vackert efter vägen. Jag har minsann sett Hok´s herrgård det är det inte alla som har. Tillslut angjorde jag vetlanda då återstod bara att hitt till stallet som madame skulle till. Jag och Nina hade ju varit där en gång så jag ansåg inte att det skulle bli någrå problem att köra rätt (ibland tror jag att lite ödmjukhet från min sida vore på sin plats när det gäller att hitta). För säkerhetsskull ringde jag upp Linda som har stallet och jo då jag var på rätt väg. Nöjd och glad svänger jag av vägen mot stallet. Trodde jag, jag hade åter varit för snabb jag komn ner på en pytteliten skogsväg där det fanns en liten gårdplan som det var fullt med bilar runt. Bara att backa sig där ifrån med andra ord. Jag kan väl säga att backning med transport normalt inte brukar vålla några större bekymmer men när klcokan är halv två på natten, det är ganska mörkt och inte många centimeters svängrum lägg också¨till en häst som börjar tröttna på att stå på kärran. Då är det inte skoj längre. Efter ett antal högt uttalade svordomar (en sjöman hade varit imponerad) så lyckades jag utan att vålla skador på vare sig släp eller bil iallfall att ta mig därifrån och sedan körde jag rätt. Väl i lastbilen i mitt krypin kändes det rätt skönt att få sluta ögonen och sova. Sedan tävlades det i dagarna tre, framhoppningen som behagade att ligga helt i solen utan chans till skugga höll sig på fasansfulla 30 grader hela dagarna (jag är ingen värme dyrkare) tänk om man kunde ha placerat träd runt om på svenska framhoppningsbanor...
men nu ska jag inte gnälla. Mitt b ponny ekipage tog silver efter en vansinnigt svettig omhoppning utan att ha nuddat en bom på hela helgen sammanlagt fyra klasser plus en omhoppning. C ponnyerna slutade även de bra till, alla utom en red A final. Det var riktigt mastiga banor på årets SM, maxade (mvsA) både långa och tekniska. I måndags kom så äntligen beskedet som vi hoppats på. Madelene och "Saffran" blev uttagna till Nordiska Mästerskapet kategori C! Det har varit intensivt men ur skoj. Så nu är det dags igen nästa helg. Då åker vi till Norge, det är åter dags att säga till mannen att vi ses till veckan. Det är tur att man har det gänet runt sig som man har inklusive alla er som ställer upp här. Om jag inte hade Nina som får täcka en del vet jag inte vad det skulle bli. Nej, nu ska jag ut i manegen och ta hand om alla härliga ridläger ungar.

ha det

LAGLEDARE OCH HOPPDOMARE

Hej alla glada, nu är det dax att skriva något igen!
egentligen har det hänt massor men jag får väl börja någonstanns och jag väljer att starta med ett av mina största misstag som lagledare till lagdressyr div III för ponny. Jag ska nog avsäga mig allt som har med att vara lagledare för jag är ju för det mesta bara förvirrad.......
Men nu var jag med sista omgången i Ale (de som följer bloggen kommer kanske ihåg hur situationen var när ponnylaget skulle starta här hemma!). Mina små telningar var med eftersom min man tyckte att jag hade ränt runt lite mycket på sistånne och han faktiskt var tvungen att jobba. De som har träffat mina barn kan kanske förstå att så mycket jobb blir inte gjort när de springer omkring och är som barn är mest............
Det roligaste av allt var att jag skulle köra först. Jag som är vida berömd bland mina vänner (bekanta, ovänner och säkert några till) att alltid köra fel. Men jag lyckades väl i alla fall dit utan att köra fel (att jag sedan på hemvägen fick ett psykbryt missade avfarten och var på väg till oslo är en annan sak). När vi äntligen var framme så lastade petra (som startade först) av och började rida fram. Mina barn var faktiskt ganska lugna för en gångs skull (okänd mark till att börja med).
Så var det dax för petra. In med henne i collecting ring och så tittar jag på den lilla ryttarinnan som är inne på banan och upptäcker till min stora fasa ETT HELT ANNAT PROGRAM!!!!!
Tankarna börjar att snurra ska jag be petra att stryka sig, vad är det för program, varför har inte jag eller någon av mina ryttare brytt sig om att titta på propositionen, HJÄLP!!
Som tur är står terese (en ridlärare från bengtsfors) brevid mig och en ide poppar upp i min hjärna. Snabbt fixar jag ett dressyrprogram av henne (det programmet som ska tävlas idag LB:0) säger till petra att jag kan vara programläsare. Hon hinner inte ens titta på programmet innan det är hennes tur. Nu är det ju så att har man inte typ tio års rutin på att rida program så är det i princip omöjligt att följa en programläsare och stackars petra försökte verkligen men tyvärr lyckades hon rida fel tre ggr och då blir man utesluten i dressyr.
men för mig är hon en hjältinna som faktiskt försökte och dessutom litade tillräckligt på sin fullständigt tokiga ridlärare för att våga. All heder till dig!!!
Vid det här laget var det fullständigt hysteri i melleruds läger. Alla yrde omkring som yra höns..
Men har man vunnit de två första omgångarna överlägset ska man väl ha ett handicap,eller?
Som ni vet så lyckades vi ändå. Vi vann!!!! GRATTIS TJEJER!! Med en sån förvirrad lagledare så är det en bedrift. Mina barn måste ha skött sig bra eller så hade jag världens bästa barnvakter för jag hade tid att hjälpa alla och ingen skrek hysteriskt mamma i mina öron.

På tisdagen (nationaldagen) var det den sista månadshoppningen på vårterminen och eftersom nina k var på strömsholm för att hjälpa sina elitryttare så fick jag vara hoppdomare,ha,ha........
Så där sitter vi i domarvagnen jag och ulrika. Två dressyrfreak som faktiskt tycker att det ibland ser helt livsfarligt ut. Galoppera omkring i mellangalopp med hästen över tygeln och dessutom ligger det hinder i vägen. Har ingen fattat att man faktiskt kan slå sig om man trillar av i det tempot?? Ja,ja vi och ryttarna överlevde..........
Nu är terminen över och lägren har börjat. För de som inte har förstått än så kommer jag att finnas kvar till hösten (så nu blir ni aldrig av med mig,ha,ha).

Många soliga sommarkramar från mig!!

Sommarvärme och ridläger

Sådär, helt plötsligt var teminen slut. Jag blir lika förvånad varje termins avslutning att tiden åter igen bara runnit iväg. Man tycker alltid i början av terminen att man planerar så man ska hinna så mycket som möjligt med alla grupper. Ett prydligt schema skrivs ut (vanligast av Persson) så att vi ska ha koll på vad det är vi ska göra. För det mesta fungerar det här systemet utmärkt, men för det finns ju alltid plats för ett litet men... vad man inte ha med i beräkningarna när man gör dessa scheman är att det helt plötsligt skulle bli den kallaste vintern på 40 år. Vi räknade heller inte med att det skulle snöa i vad det kändes som fyra månader på raken. Att en takbjälke skulle brista fanns heller inte med i vårt schema (tro det heller ej). Det mesta har dock hunnits med en del får vi spara tills nästa termin.
Nu väntar det tre veckor med diverse läger, det brukar alltid vara roligt med glada barn och hästar som tycker det är roligt med samma ryttare ett par dagar. Övernattningarna är ett kapitel för sig. Jag minns med skräckblandad förtjusning hur det var förra året då jag övernattade med ett riktigt gäng vildingar. Man skulle ju kunna tro att efter en hel dag med massor av ridning varmt väder och bad att barnen skulle kunnat varit lite trötta, men ack vad jag bedrog mig (detta var mitt första ridläger jag någonsin varit med om). Efter korvgrillning, en snabbt arrangerad tävling i ridhuset (utan häst) massor av godisätning. Ett vilt jagande av ridläraren som desperat sökte efter en lugn plats att vistas på, gled klockan iväg mot elva. Mycket naivt antog jag att nu var väl ändå alla trötta och ville sova. Men, se så var det inte alls. Klockan två när jag var fullständigt utpumpad, då minsann hade alla lagt sig. När jag tillslut hittade min säng på kontoret och höll på att somna så hördes ett bekant surr. Om det inte var så att alla, flugor som normalt vistas i stallet hade hittat ett nytt plejs att sova på nämligen mig! Jag fann lite tröst i att klocklan sju skulle jag pigg som en mört studsa upp ur sängen (läs kryp) och väcka alla små barn. Planen hade kunnat funka om det inte klockan halv sju hade knackat på min dörr som om en hel hoper hästar vore lösa. - Vi vill ha frukost, hörde jag i mitt då lite förvirrade tillstånd. Med andra ord var det bara att masa sig upp och göra frukost lurad på konfekten att få väcka alla med hjälp av trumpeter och trummor.
Åter till nutid, jag har spenderat en lång helg på Strömsholm, underbar miljö att vistas i för den hästtokiga. Vi hade jätteroligt under alla dagar och det gavs för en gångs skull tid över för att bara titta och njuta. Två placeringar i Gran Prixen på söndag blev det för Djursholmarna så det var vi nöjda med. Nu till helgen väntar SM i vetlanda, det ska bli jättespännande. På fredag morgon beger jag mig för att åter leva camping liv...
Innan dess ska jag ha ridläger i två dagar och försöka att inte smälta bort...
Ta hand om era hästar i värmen..
Mvh Nina K