Portugal

Hej alla glada i höstrusket. Nu kommer det en liten reseskildring från underbara landet portugal. Egentligen vet jag inte riktigt hur eller med vad jag ska börja med så vi tar allt från början så förbered er på mycket läsning och en hel del skratt och funderingar. Resan började i göteborg där en käck flygvärdinna ( de ser alltid så himla trevliga ut) beskrev hur vi skulle byta plan i paris (det såg väldigt enkelt ut, ha, ha...har ngn av er varit på paris flygplats. Det är STORT). Två förvirrade (jag var i sällskap med monika) kvinnor försöker under tidspress hitta rätt gate varav en (undertecknad) var fruktansvärt röksugen ( usch vilken dålig ovana). När vi till slut hittade rätt hade vi gott om tid (typiskt).
Väl framme (äntligen, jag är inte direkt jätte pigg på att vara uppe i luften i en liten plåtburk) så stod vi vid de berömda svarta bandet där bagaget mirakulöst brukar dyka upp. Vi väntade, väntade och väntade......... Tills de flesta hade fått sina väskor och bara ett par väskor åkte runt runt (undrar vart de egentligen skulle vara?). Monika och jag fick vackert gå till en disk och prata med en mycket förstående kvinna som medelade att våra väskor hade blivit kvar i paris (ha,ha jättekul). Om vi ville så kom ett annat plan från paris två timmar senare och vi kunde hämta våra väskor då. Ja,ja inget att göra....... Vi passade på att fixa hyrbilen, äta kvällsmat (klockan var ca 6 på kvällen i portugal. 7 hemma i sverige). Sedan gick vi till anvisad lucka och någonstanns i min hjärna hade jag inbillat mig att, eftersom de hade fått en beskrivning på väskorna och våra namn fanns på dem , de hade tagit reda på väskorna och de bara var för oss att hämta dem. Men nej då, tillbaka till samma band och vänta. Till och börja med var vi som ungar på julafton men ju längre tiden gick och de flesta hade fått sina saker och gått (förutom de obligtoriska väskorna som gick runt och runt och ingen ville ha) insåg vi den bistra sanningen. Det skulle inte komma några väskor till oss............ Monika arg som ett bi gick för att hugga tag i den "trevliga och förstående" kvinnan som vi hade pratat med. Jag blev nog mer uppgiven eftersom på lappen (som vi hade fått) stod det om vi inte hade fått väskorna efter två dygn så skulle de verkligen anstränga sig för att hitta dem ( ni tror säkert att ja skojar men det är sant!).
Monika dök så småningom upp och kvinnan förde oss till de förlorade väskornas paradis. De måste verkligen ha varit minst ett hundratal väskor och barnkärror där.......
Efter kroppsvisitering (som egentligen var helt onödig eftersom de aldrig kollade handväskan) så kom vi till en avlastningskaj och där var de (jag blev löjligt lycklig).
Så då var det bara att hämta hyrbilen (en liten blå ford sierra) och åka de ca 20 milen söderut från lissabon till Quinta da fe (häststället vi skulle till).Klockan var nu närmare ett på natten) Nu är det så här att jag älskar att köra bil men inte i storstäder (måste ha någonting med att göra att jag har en otrolig förmåga att köra fel och få ångest för mycket trafik). Monika försökte (hon vägrade att köra) trösta mig med att säga att vi faktiskt hade tagit en extra försäkring på bilen.......... Det första vi möter på efter flygplatsen är en sex (eller fem, var lite för stressad för att räkna) filig rondell med trafikljus var tionde meter. Jag kan ju säga att det tog minst två varv i rondellen innan vi kom rätt. Sedan blev det lätt, motorväg nästan hela vägen. Sedan ganska bra landsväg. De sista kilometrarna var på en sprucken sandväg med plats för en bil.
Helt plötsligt tog vägen slut och vi var framme och det var riktigt skönt. En lång stockholmare kom och mötte oss som hette Ronny. Han hjälpte oss in och visade rummet. Jag och Monika somnade och sov gott hela natten. Det får räcka för den här gången. Nästa gång berättar jag mer om stället. Kram på er!!!