klubbdressyr och tävlingsnerver

Hej på er allihopa! Min chef, allas våran Nina k, har varit på mig att det är dax för mig att hoppa på den ungdomliga trenden;att blogga! Jag slutade att skriva dagbok för ca 20 år sen men jag ska göra ett allvarligt försök. I helgen var det klubbtävling in dressyr och jag (som den dressyrtant jag är) får den stora äran att vara domare. Nu är det ju så att som domare får man räkna med att bara vara omtyck av vinnaren. Resten avsyr mig som pesten och kan absolut inte förstå att de fick så "dåliga" poäng. Tyvärr är det en bedömnings sport och ibland önskar jag att jag fick sätta söthetspoäng eller bedriftspoäng men det får jag inte. Jag vet verkligen hur det känns att vara så nervös så att jag nästan kräks innan jag ska in på banan eller bli arg på hästen. För den minst nio mässiga volten jag gjorde igår på träning( när ingen såg ) känns mer som att försöka dra runt en ovillig åsna på ngt som liknar en volt inne på tävlingsbanan. Nina såg min debut på lambert i Åmål, ha,ha vilken katastrof!! Det började med att vädret inte var riktigt det idealiska för att tävla utomhus, regn och åska. När jag väl hade ridit fram lite i ridhuset för att slippa bli så blöt så var det dax att rida lite ute brevid paddocken. Då kommer Ann-magret fram och säger att han inte ser helt ren ut på vä. bak( han såg alltså lite halt ut). Men som tur var fanns det en veterinär där (en pappa till en av mina konkurrenter). Han tyckte inte att det var ngt eftersom han inte var regelbundet oren så han gav klartecken till start. Så var det äntligen dax att gå in på banan och helt plötsligt kändes min (vanligt lösgjorda) häst som en stel pinne och framåtbjudning hade han aldrig hört talas om. Jag skumpade omkring i sadeln som om jag aldrig hade suttit till häst och till min fasa närmade sig MELLANTRAVEN.......... Ni som vet att om man skunpar i vanlig trav så blir det hundra gånger värre när man ökar tempot speciellt om den så vanligt lydiga hästen inte förstår skänkelns betydelse. Precis som jag trodde blev det ett mindre helvete. Jag for upp o ner i sadeln, tappade ena stigbygeln och fick väl inte en ökning alls. I mitt huvud börade jag tänka på vad folk som tittade på egentligen tyckte om min prestation och då menar jag inte i positiv bemärkelse. När väl skritten kom var jag helt slut av allt drivande så hur det skulle bli i galoppen ville jag inte tänka på. Jag kände mig verkligen som ridskoleeleven som försöker banka runt ridskolans lataste häst. När jag äntligen fick göra halt så var jag så trött så jag nästan höll på att glömma att hälsa. Efter ritten kom Nina och frågade vad jag hade hållit på med inne på banan för hon hade aldrig sett mig sitta så illa till häst. Ja, ja domaren måste ha varit blind för vi blev faktiskt placerade. Så tillbaka till klubbtävlingen; alla var duktiga men vi har alla olika förutsättningar och det enda är att träna mer. Det finns tyvärr inga genvägar och glöm inte att älska din häst/ponny. Kom ihåg det var du som valde din häst inte tvärt om. I morgon ska jag och nina titta på nya arbetskamrater, va kul..... Hej svejs!!